En Oskriven Framtid

Ibland är det inte smärtan som är värst utan den förlamande tröttheten som hela tiden finns i kroppen när man har ständig värk. Armar och ben känns som om dom var gjorda av gummi och hjärnans arbete går i slow motion. Jag har förmodligen varit extra trött i helgen eftersom jag tog min sista pencillin tablett i fredags kväll, troligtvis har kroppen inte riktigt återhämtat sig ännu. Därför blev det inget blogg inlägg igår, min kropp och jag behövde bara få vara och bara slappa eller göra det vi ville. Många gånger orkar man inte hänga med på allt som man vill bara för att man är så förbannat trött, förklaringen man kommer med att man är trött kan många gånger låta konstigt. De som verkligen är mina vänner förstår och ser på ögonen och kroppsspråket hur trött jag är medan andra aldrig kommer att förstå förrän de själva är i den situationen. Varje gång man vill mer än kroppen orkar är det en sådan otrolig besvikelse som infinner sig i kroppen och man vill bara fly ifrån sin egen kropp.

Ett sätt att försvinna från mitt liv en stund och få en paus är som jag har skrivit innan att försvinna in i filmens värld. Som tur är har man vänner runt omkring sig som har ett helt förråd med filmer och serier som jag kan låna, för det blir ändå några timmar av det varje vecka. Igår träffade jag Josse när vi var och handlade och då sa jag att jag hade tittat färdigt på filmerna och serien jag lånade och frågade om jag kunde få låna något nytt. Tror ni inte denna fantastiska vän står utanför vår dörr på kvällen med en ny serie att titta på. Jag är så otroligt tacksam för att jag har dessa underbara vänner och familj som hela tiden ställer upp och finns där. Så nu blir det lite Grey´s anathomy i eftermiddag att slappa framför.

Min underbara Josse!




Vad ska ni hitta på idag?

Att klippa sig är något som dom flesta ser fram emot och som man gör titt som tätt för att hålla vår största acessoar i trim. Trots mitt långa hår har jag klippt mig var 10 vecka sedan olyckan för att det blir lättare att hantera då, vilket är mer vanligt när man har kort frisyr. Du fastnar lättare med borsten i håret om det inte är nyklippt, vilket gör att du behöver använda mer energi. Det är Ida eller mamma som får sätta upp mitt hår i någon frisyr när jag vill det uppe, för det är svårt att fixa det själv med en hand.
 
I en vecka har mamma föreslagit att jag ska klippa det kort för att det ska bli lättare att sköta. Håller med om att jag hade sparat lite kraft och energi från mina vardagssysslor om det hade varit kortare, men jag har vant mig vid mitt långa hår och det ska inte skadan få ta i från mig. Jag har fått offra mycket för att anpassa mig efter vad min kropp orkar och klarar av, men detta gör jag bara inte. Det hade varit skillnad om jag hade gjort det för att jag hade velat och trott att jag hade varit snygg i det, men inte av praktiska skäl. Däremot ska jag klippa mig idag, men som lägst till axlarna och inte en centimeter mer.

Att gå och klippa sig är inte längre något jag ser framemot utan något som oftast är en stor belastning för nacken, vilket leder till mer smärta. Jag ser framemot slutresultatet men inte själva processen för att nå dit. Varje gång borsten eller kammen får tag på en hårtuss följer nacken obönhörligen med ditt kammen drar det. Har en underbar och försiktig frisör, trots detta är det alltid en trött Therese som går därifrån efter att huvudet har åkt fram och tillbaks efter all hårvård!

Nytt på mitt rehab schema framöver är bildterapi varje onsdag eftermiddag mellan klockan ett och tre. Vet inte riktigt vad det hela innebär fullt ut, men jag antar att det är något liknande som jag har gjort själv med min arbetsterapeut. Vi är fyra stycken från vår smärthanteringsgrupp som ska gå, sen vet jag inte om det är fler från något annat team. Det återstår att se när det börjar nästa vecka, första gången skulle varit idag men den blev inställd.

Förra gången jag målade fick jag ligga och ha avspänning en liten stund som hon lotsade mig i genom och sedan skulle jag tänka på en färg eller färger som symboliserade hur det kändes i min kropp. För mig fanns det bara två färger i huvudet när jag tänker på vad som händer i kroppen och den kamp som hela tiden utkämpas i mitt inre. All smärta symboliseras av svart färg och allt det som kämpar emot som tex min envishet, hoppet, mina vänner och familj symboliseras av gul färg. Det svarta har i nuläget övertaget, men det gula tränger sig in i det svarta och försöker hela tiden bli dominerande.

Innan lunch ska jag till kuratorn och prata av mig lite, missade ju tiden förra veckan i med att jag var sjuk så jag känner att det finns ett visst behov. Det har ju varit en liten nerförsbacke en månad nu och då är det alltid lite extra tankar och käbslor som cirkulerar i huvudet. Det är så skönt att ventilera dom med någon, vilket gör att det blir någon viss ordning i allt kaos!

Vilka färger symboliserar något roligt/tråkigt för er?

Jag blir så otroligt berörd och glad när jag tänker på hur många som verkligen bryr sig hur det är med mig. Så många hälsningar, telefonsamtal, sms som skickas när det är jobbigt en dag för att puffa på mig till att fortsätta orka kämpa. Vissa dagar är ju sådana att allt är så jäkligt så man lägger sig i sängen och tänker ´nej nu struntar jag i detta, orkar inte mer. Sen börjar man fundera vad det är som får en att fortsätta kämpa, då inser jag rätt snabbt att det är ju familjen, vänner, släktingar och viljan hos mig själv att leva ett normalt liv igen. Trots att man då är helt utpumpad på energi och att kroppen går på tomgång tar man sig då upp och fortsätter att springa mot sitt mål, med allt det som driver en till att kämpa som bränsle.

Denna helgen har varit presenternas helg, blir helt varm om hjärtat när folk visar sådan omtanke. Det började i fredags då våra snälla och underbara grannar ringde på dörren och gav oss en flaska vin och ost för att vi skulle ha det lite mysigt på kvällen! Dom tyckte vi hade haft det jobbigt så länge och när de då fick höra om min halsfluss i affären av pappa ville dom ge oss en krya på oss present! Har tyvärr ingen bild på det för det hamnade i munnen innan jag hann ta det, men det var fruktansvärt gott.

Inte nog med det så kom min morbro med familj in genom dörren i går när de skulle komma hitt på lunch och gav alla i familjen en varsin kämpa på present. Mamma fick blomma med med vin, pappa öl, Ida vin med godis hängandes runt och jag fick en hel presentpåse till en vinflaska fylld med godis. Är dom inte för söta! Man blir helt rörd av allt dom har fixat!

Fy vilken månad detta har varit! Ibland undrar jag om jag har varit riktigt elak i ett tidigare liv och att man blir straffad för det i detta livet, eftersom allt hela tiden ska vara så jäkla kämpigt. Det räcker inte med det man har utan det läggs hela tiden på ännu mer saker som försvårar allt.

Efter några dagar med över 39 graders feber och kraftig halsfluss är man äntligen under 38 graders strecket igen och orkar sitta lite upp. Har ont i hela överkroppen efter så här många dagar helt liggande i sängen, kan knappt utgöra var i nacken och skulderbladen jag hade ont innan för allt annat gör lika ont. Så idag blir det att traska runt i huset, utan en livvakt bakom sig. Har hållt på att tuppa av hela tiden i några dagar nu så någon har fått hålla mig när jag har gått till toa och matat mig för att jag inte kunde hålla skeden.

Tack för era värmande krya på er kommentarer!

Vet inte hur många gånger jag har vaknat i natt, vilket inte skiljer sig från alla andra nätter de senaste fyra veckorma. Skillnaden denna natt var att varje gång jag vaknade var jag helt dyblöt och rullade runt i en klibbig tröja. Klockan fem när mamma steg upp gav jag upp och flyttade ut till soffan istället för den varma sängen. Har haft ont på ena sidan av halsen några dagar, men har tänkt det går väl över. Mitt immunförsvar har väl blivit nedsatt nu när jag har så ont och då drar man väl på sig både det ena och andra.

Det var helt tyst ute inte en människa i rörelse, med det menas att fem är en okristlig tid att stiga upp. Mamma satte sig på sängkanten och tittade mig djupt in i ögonen och sa Therese du fattar väl att du inte kan gå i väg idag, utan stanna hemma och vila och ringa till vårdcentralen. Hade längst inne insett att så skulle det bli, men den envisa get som jag är kan jag tvinga mig i väg på saker tills jag stupar. Har blivit bättre på det, men som min sjukgymnast sa igår Rom byggdes inte på en dag.

Jaha, så nu ligger man här och tycker synd om sig själv och väntar på att klockan ska bli åtta så jag kan ringa vårdcentralen och rehab för att boka av min tid hos kuratorn. Vilket är väldigt synd eftersom jag kände att det fanns ett visst behov av att ösa ur mig lite..

Önska mig lycka till och håll tummarna för att det inte är halsfluss, för då blir jag instängd här i två dagar...

Kvart över nio började jag traska mot sjukhuset för dagens smärrthanteringskurs, kände att det kändes precis likadant som det har gjort de senaste fyra veckorna. Varje morgon slår man upp ögonen i hopp om att det ska kännas lite bättre och att det inte ska göra så förbaskat ont som det har gjort de senaste veckorna. Man önskar bara att man fick en paus från sig själv ibland, hur dumt den än kan låta. Under promenadens gång kände jag att det kom att bli en tuff dag och när de värsta topparna kom kändes det som det skulle svartna för ögonen.

Jag kämpade på i min envishet och rätt var det var stod jag i receptionen och skulle anmäla mig. Första punkten på dagens schema var reflektion över hur allas sommar hade varit. Det var blandade svar över att det både hade varit bra och dåligt och ju fler och fler som hade berättat ju närmare kröp det till att bli min tur. Jag tänkte jag orkar inte berätta hur det verkligen har varit mer utan det får bara bli den bra versionen idag. Jag hör mitt namn ropas upp och säger med försiktig röst det har varit en bra sommar, vi har varit i väg familjen och så vilket har varit jätte skönt. Sen var det bra för mig, ville inte att folk skulle veta, inte nu och inte idag!

Efter det var det dags för bassäng träningen i grupp, vilket jag har bävat lite för eftersom jag känner att min kropp är helt slut efter dessa veckorna. Trots det fanns det ingen tvekan om att jag skulle i allafall, sen fick det bära eller brista. Jag gjorde mitt bästa med min vänster arm och fick improvisera då två armar behövdes, när man får ett funktionshinder blir man rätt påhittig. Det enda som inte funkade alls var en övning då en boll skulle tryckas under vattnet, ner gick bra men upp flög den av sig själv och knockade mig klockrent rakt på hakan. Annars måste jag säga att det var skönt att komma ner i det varma varma vattnet och det finns ingen tvekan om att man blir mjukare efteråt och lite mer rörlig. Väl i omklädningsrummet kände jag hur allt började snurra och slängde mig snabbt ner på en bänk, man gör inte missen att svimma ner i ett betong golv mer än en gång ska jag säga i allafall inte om man vill ha en hjärnskakning. Stackars Bella fick komma till undsättning och hjälpte mig både med det ena och andra!

Slapp som gele i benen gick vi sakta till lunchrummet då det plötsligt slog mig att jag inte hade någon mat med mig. I morse när jag skulle ta den insåg jag snabbt att den hade fått ben och försvunnit in i pappas mun i går kväll, behöver jag säga vilken utskällning han fick i morse. Så det blev att gå och köpa sig något i kiosken!

Eftermiddagen bestod av besök från Alfa-rehab, vilket var väldigt intressant och han var mycket duktig representat. Det är ett väldigt bra betyg från en som inte har något förtroende för olika myndigheter, efter att ha blivit omdirigerad hela tiden. När vi skulle gå hem erbjöd sig underbara Malin mig skjuts, men envis som en get tänkte jag att jag skulle klara att gå hem i med att jag förmodlingen blev liggande hela kvällen. Jag hade inte kommit långt innan jag kände hur benen började släpa efter mer och mer och hur fötterna lyftes mindre och mindre från marken, väskan över axeln kändes som bly och det blev allt svårare att fokusera på vad som fanns framför mig på marken. Tror aldrig jag har kämpat så mycket för att komma hem någon gång, drömde mig flera gånger bort att jag träffade någon som kunde ge mig skjuts. Efter massor med små pauser tog jag mig slutligen upp för sista backen, öppnade dörren, slängde av mig skor och väska och fullkomligt slängde mig i soffan med benen högt. Skojar inte, vet inte hur många fina stjärnor som svävade över mitt huvud, pappa gav mig snabbt ett glas juice och ett par alvedon och sen blev det en och en halv timmes vila för att huvudtaget orka äta något!

I går var vi och hälsade på vår farmor som har flyttat in på ett äldreboende. Det är ett tufft och ledsamt steg att lämna  sitt hem för att man inte klarar att bo hemma längre rent fysiskt. Hon har fått ett jätte fint rum, med hennes favorit möbler hemifrån och massa av välbekanta kort.

När beslutet skulle tas låg hon på sjukhus och hade precis vårdplanerats var hon skulle bo någonstans och vilken hjälp som hon behövde. På eftermiddagen efter att jag hade varit på rehab gick jag upp och hälsade på henne, eftersom jag visste att det hade varit jobbigt på förmiddagen. När jag kom in till salen och närmade mig sängen såg jag hur ledsen hon var. Jag gick fram och satte mig på sängkanten för att trösta henne och kramade om henne. Hon slog upp ögonen och titttade på mig sen sa hon med en klump i halsen jag kommer aldrig att komma hem igen..

Jag kände hennes ledsamhet inom mig, eftersom bara några veckor tidigare hade jag fått lämna mitt hem för att flytta hem igen. Jag tittade henne djupt in i ögonen och sa ibland har man tyvärr inget val än att lyssna till vad ens kropp orkar. Att känna att man inte orkar eller klarar sig själv längre är jätte jobbigt den första tiden innan man anpassar sig till sin nya vardag och något som gör en väldigt ledsen. Tro mg för jag vet hur det känns..

Vi satt tysta en bra stund och funderade båda två på varsit håll vilken ny vardag som väntade var och en. Vet inte om det kändes lättare för henne efter det att veta att hon inte var ensam om att känna så, för hon lyste upp och kramade mina händer hårt precis som en viss börda från hennes hjärta hade lättat! Att packa ihop sina saker och på något sätt rasera något som man själv hade byggt upp är fruktansvärt. Jag trivs bra hemma nu, men det är något fel när de ska behöva få hem en 23 -årig dotter igen som har bott själv i 1,5 år. Eller vad tycker ni?

Tänkte rapportera vad som hände idag på rehab, vet inte varför det känns så viktigt att ni får veta allt som händer under resans gång. Kan inte förklara det mer än att jag vet att ni är så otroligt många som bryr sig och är väldigt omtänksamma där ute både i den verkliga och blogg världen. Förhoppningsvis kanske det hjälper någon annan, eller i allafall mig i bearbetningen.

Som sagt så var jag hos min arbetsterapeut Karin idag, har varit hos henne två gänger i veckan i nästan ett halvår nu så det känns som man känner varandra rätt bra nu. Hade bestämt mig när jag klev innanför rehabs dörrar att idag ska jag inte gråta och säga hur ont jag har, för de vet redan. Vi satte hos ner i avslappningsrummet och hon började berätta att de hade pratat om mig på deras teammöte i torsdags, det är något de har varje vecka för att prata sig samman hur de ska arbeta med oss patienter. Hon tog upp det här med akupunkturen som min sjukgymnast hade föreslagit, men sjuksköterskan som gör det hade inte tyckt att det var en bra idé i nuläget när jag hade så ont eftersom det kunde trigga igång andra system i kroppen negativt. Precis när hon sa det tänkte jag fan jag orkar inte ha det så här i flera veckor till och tårarna kröp sakta fram. Först försökte jag i min envishet hålla dom inom mig, men Karin såg vad det barkade och sa Therese det är bra att gråta. Vi pratade om hur jag skulle orka lite tid för att klara en vecka till, tills läkaren kom tillbaks. Hon föreslog att vi kunde ta kontakt med en läkare i Karlskrona om det blev alldeles jäkligt nästa vecka, men jag hoppas att jag orkar stå ut till min läkare kommer tillbaks som känner mig.

Vi struntade i den riktiga träningen idag och gjorde en avslappningsövning där hon bäddade ner mig med kuddar och allt i en säng. Efter att jag hade kopplat av en stund undrade hon om jag ville måla, bara kladda och inte fundera över vad det skulle föreställa utan bara låta penseln gå sin egen väg. I mitt fall använder jag en tvättsvamp för den är lättare att hålla i och greppa. Bilden blev svart och gul, det svarta stod för allt det onda i min kropp och det gula för hoppet och att kämpa emot.

Alla som arbetar ser fram emot fredagen då man får vara ledig två dagar och arbetar man helg blir det motsatt effekt. När jag blev sjukskriven kändes alla dagar likadana och man visste varken om det var onsdag eller måndag. När jag började på rehab blev det mer rutin och struktur på vardagen, helt plötsligt fick man uppfattningen igen att  det fanns något som kallades vecka och som kallades helg precis som när man arbetar eller går i skolan. 

Bara jag hör ordet fredag infinner sig en viss glädje och lugn i min kropp. Man kan göra vad man vill, inga krav och ändå har man sällskap hemma av familjen i två dagar. Mina helger innan jag blev skadad och efteråt skiljer sig rätt rejält. Nu ser jag fram emot att bara få vila och kanske hitta på små utflykter som inte kräver så mycket av mig varken fysiskt eller psyskiskt. Innan olyckan var mitt största problem vilka kläder jag skulle ha på mig på fredagens eller lördagens fest och när man skulle ut, man kunde även ha planerat in ett späckat schema med många träffar med vänner och familj på dagarna eftersom jag pluggade mycket i veckorna. Saknar inte mitt gamla schema där jag inte tog dagen som den kom, men det kunde varit en mix av det gamla och nya nu. Mitt mål är att slutligen orka med mera och att kunna gå på en fest utan att det kräver en hel dag i straff avgift i form av mer smärta och trötthet. 





På schemat idag står ett besök på rehab hos arbetsterapeuten för handträning, vilket är mer krävande än vad man tror. Sen går jag fram och tillbaka till sjukhuset så det tar en liten stund! I kväll spelar syrran seriematch igen efter sommar uppehållet, så om jag orkar ska jag ner där en stund. Annars får det bara bli soffan, eftersom det har varit en rätt påfrestande vecka!

Vad ska ni hitta på ikväll?  

Ibland har jag väldigt svårt att visa hur jag känner eller att det är en dålig dag för folk, utan tar istället på en "mask" när jag möter någon. Masken skilldrar en glad, pigg och lycklig människa som inte har några problem med någonting och som istället för att sätta sig själv i första rum bryr sig om alla andra först.

Detta funkar inte när man är i detta kaos som jag är i nu, man måste må bra själv för att kunna måna om andra. Du måste prioritera och verkligen sålla bland dina  vänner och bekanta och fundera över vilka som verkligen gör dig glad istället för att ställa krav. Detta är lättare sagt än gjort, eftersom man gärna vill hinna med och orka med mer än vad min kropp gör. Jag jobbar på det och mer kan man inte göra just nu.

I måndags var min första dag på rehab igen efter semestern. Jag är dålig att visa vad jag känner och vad som händer i min kropp även där. Har någon konstig bild i huvudet att man inte vill vara en börda eller en jobbig patient. Hör själv hur löjligt det låter, men ändå finns det där och maler.. I måndags försvann den där maske rätt snabbt i samtalet med kuratorn, eftersom jag hade bestämt mig för att verkligen säga hur illa det var. Vet inte hur jag ska orka mer när varje dag har varit outhärdlig smärtmässigt i tre veckor. Brukar inte klaga men nu är det verkligen befogat, man ska inte behöva gråta varje morgon när man stiger upp ur sängen för att det känns som huvudet har trillat av. Ingen ska behöva leva så.....

Efter ha släppt bomben på rehab i måndags så fick de lite att grubbla på, eftersom läkaren har semester i tre veckors tid. Igår var verkligen samtalets dag både försäkringskassan, advokaten och min  sjukgymnast ringde. Sjukgymnasten som jag går hos är verkligen helt underbar och hon har en förmåga att läsa av hur jag mår utan att jag behöver säga något.

Hon sa att hon hade hört hur sommaren hade varit, ändå ställer hon frågan hur är det verkligen?

Från mig får hon bara svaret det är väldigt tufft nu.. Jag kännner hur det börjar stocka sig i halsen, men försöker låta stark i rösten.

Sen sa hon  var har du ont i ryggen och är det nacken som värker mera? Nu kände jag hur nära bristningsgränsen tårarna var och hann knappt få fram ett ord till förrän tårarna fforsade ner och rösten sprack i telefonen.

Har varit helt tom i huvudet sen mitt möte igår på rehab! Har väl laddat upp omedvetet under dessa sista jobbiga veckorna för att sätta ord på hur det verkligen har känts och mötet med kuratorn slutade med en massa tårar. Kändes som man släppte en stor bomb över allt tråkigt som hade hänt med min kropp i sommar. Kändes som att alla hade förväntat sig ett roligt svar på frågan om hur sommaren hade varit. Borde har lärt mig vid det här laget att släppa masken som jag gärna tar på mig att allt är bra! De här underbara människorna hjälper mig ändå visar man inte alltid hur illa det verkligen är...

Som jag skrev igår har sommaren varit både positiv och negativ, men de senaste veckorna har det varit så oerhört tufft så det negativa väger över på något sätt även om man önskar att det var tvärtom. Igår skrev jag om mitt smärtstillande som har slutat att fungera bra och hur dagarna har blivit ännu mera en kamp. Följden av ökad smärta har lett till att mitt minne är sämre och smärrtan i sin tur påverkan sömnen åt det negativa hållet. Som ni kanske minns skrev jag även att det var en tredje sak som hade hänt i sommar, men att jag ville berätta det på rehab först.

Här kommer det, är inte så stort som många kanske trodde. Sedan i början av juni har jag fått ont på höger sida på ländryggen, egentligen kan jag inte kalla det för att göra ont när jag tänker på vilken smärta min nacke och skulderblad ger mig just nu. Hur som helst har det lett till att det kryper i mitt höger ben och att en konstig känsla har infunnit sig i det benet gentemot det andra. Kan inte riktigt sätta ord på hur det känns utan att det bara känns konstigt. I flera veckor har jag hållt det för mig själv i hopp om att det bara var något tillfälligt. Fler och fler dagar har gått och samma känsla har funnits där varje morgon.

Det tar ca två timmar innan jag somnar om kvällarna för att jag inte hittar något läge för att myrorna i benet ska sluta bygga bo. Värdefull sömn som jag behöver för att orka med och fungera i min vardag! Börjar något krångla känns det som en negativ spiral drar igång och att det ena leder till det andra!

Kunde det inte räcka med det jag redan hade eller vem är det som bestämmer har mycket en människa ska behöva klara av?

Många av er har redan börjat arbeta igen efter semestern och några har några dagar kvar innan skolan eller jobbet drar igång inför hösten! Jag har ett lite annorlunda jobb att gå till motsatt från många andra.. Min dagliga arbetsplats är all träning hemma och på rehabilitering för att kämpa att komma tillbaka till det som vanligtvis kallas för att arbeta. Har tagit hela våren och sommaren innan jag insåg att all träning, samtal och läkarbesök faktiskt är mitt arbete just nu och inte något man bara gör utöver sin vanliga vardag. Lika mycket energi som ni gör av med på en helarbetsdag gör jag av med på några ynka timmar, kanske svårt att förstå att bara plocka i små kuber i en låda kan göra mig helt slutkörd. 

Idag är det dags att börja arbeta för sin framtid igen! På dagens schema står ett möte med arbetsterapeuten och kuratorn. Första frågan från dem båda kommer att bli har du haft en bra sommar? På den frågan finns det två sanna svar, ett svar är att jag har haft en underbar sommar där jag har njutit av varenda sekund vilket jag inte har gjort tidigare somrar utan tagit allt förgivet istället. Vi har varit i väg på en jätte mysig semester tripp, tittat på revy och teater, solat badat, haft kalas med mera, sammanfattningsvis har allt varit helt underbart!

Det finns dock en baksida av allt roligt som har hänt, det finns även tråkiga saker som har tillkommit eller blivit värre. Det som har varit värst är att mitt smärtstillande plåster fungerat betydligt sämre de senaste tre veckorna, vilket har gjort många dagar till ett rent helvete. Vissa dagar när man har vaknat vet man knappt hur man ska röra sig för minsta rörelser känns som knivhugg och man känner hur man blir helt varm om kinderna av alla tårar som forsar ner för kinderna. Att hela tiden ha väldigt ont har påverkat mitt minne så jag har fått sämre minne, vilket har lett till att jag har tagit dubbeldos av medicinerna och glömmer saker mycket lättare än innan. Den tredje grejen får ni veta efter att jag har berättat det på rehab, det är inte rätt att inte de får veta det innan ni.

På något sätt ska det bli skönt att komma tillbaka till rehab och få prata av sig och verkligen få den hjälpen som jag behöver just nu. Orkar inte ha det så här fler veckor, nu har det nått en smärtgräns för hur mycket jag klarar av. Vill inte mer, vill inte mer... Snälla låt det bara sluta att göra såhär ont........

När ska ni börja jobba igen?