En ofrivillig missbrukare...
Direkt när olyckan hade hänt så var jag på akuten och blev då hemskickad med misstanke om en wiplashskada. Med mig hem fick jag recept på tre mediciner, Tiparol (morfinliknande preparat), Ketaprofen (mot inflammation) och Alvedon, sammanlagt tog jag 12 tabletter varje dag under 8 veckor. Det kändes som om jag hela tiden gick i en dimma på praktiken till sjuksköterska på grund av alla medicinerna, vilket inte fungerade inför alla sluttentorna.
Därför kontaktade jag min husläkare och vi bestämde att jag skulle ta Relifex (mot inflammation) och Alvedon istället. Bara efter några veckor sparkade min mage bak ut och jag fick jätte ont i magen, det visade sig vara magkatarr orsakat av tabletterna. Efter mycket diskuterande fram och tillbaks hittade vi en bra lösning för stunden, vilket var ett Norspan plåster. Plåstret är ett morfinpreparat, vilket kroppen efter en tids användning vänjer sig vid och då behöver man hela tiden höja dosen. Jag började med 5 mikrogram per timme och efter några månader blev det tio mikrogram per timme. Plåstrena och min envishet gjorde att jag klarade tentorna och tog min examen i januari 2009.
När jag väl blev sjukskriven i januari tyckte vi inte att det var någon mening och byta ut Norspan plåstret mot något annat förrän jag kom till rehab. Väl på rehab reagerade de precis som jag hade trott att morfin preparat inte är något bra alternativ att fortsätta i långa loppet, vilket jag själv inte ville heller. Mitt mål är att gå på så lite medicin som möjligt, men ändå kunna leva ett bra liv med en hanterbar smärta.
På rehab började jag att prova Lyrica i upptrappning, vilket är en epilepsi medicin som används mycket vid nervsmärta. Det gick bra ett tag tills jag höjde dosen till över hundra milligram, vilket orsakade att jag blev så yr att jag höll på att svimma överallt. Vi testade detta i tre omgångar men det funkade inte, så nu har jag bara det till natten eftersom jag sover djupare då. Därför har jag fortfarande kvar Norspan påstret och i sommar har jag tappat mer och mer effekt av detta. Därför har jag fler allt sämre dagar, men det är bara att härda ut för i slutet av augusti är min läkare på rehab tillbaka och då ska vi prova Gabapentin. Det är också en epilepsimedicin som inte behöver ha samma biverkning som den andra, fördelen med epilepsi medicin är att kroppen inte vänjer sig vid den och behöver mer och mer.
Trodde aldrig att jag skulle behöva gå på alla dessa mediciner när jag var så ung, ibland när jag öppnar medicinskåpet och tittar in känns det som man är värsta knarkaren. Men vad ska man göra?
Detta gör jag i smyg..
För så länge jag skriver något bra ser man att hon uppskattar det när hon sen kollar.
Ska tillägga att det är första gången jag känner mig lite osäker på att visa för alla er vad jag skrivit. Men kollade i hennes förra inlägg att hon nämnt det,och genast kändes det okej.
Lite konstigt att hon får läsa om mina tankar i stället för att säg dem till henne.
Men så funkar jag - saker som berör mig är oftast svåra att säg öga för öga.
Jag är nog inte ensam.
till saken,
Igår hade hon väldigt ont,
man såg det och med tanke på att hon inte klev upp förrän sent på dagen märkte man det också,
som ett gående lik klev hon ut ur sitt rum. Och då har man lärt sig att hon inte behöver säga något utan man förstår själv hur dagen kommer se ut.
En trött syster,som inte kommer göra något speciellt och har man turen på sin sida kan vi kanske få henne till ett skratt eller leende.
En sån dag, kräver hennes familj ingenting från hennes sida. Ingenting.
Det var ganska tyst med tanke på att det bara var vi två hemma igår.Hon vilade,jag satt i min ensamhet och läste ur min twilight bok med en kopp kaffe.
Inifrån hennes rum hör jag henne sen säga " skulle du vilja hjälpa mig i duschen" senare idag?
samtidigt som jag tänkte "sa hon verkligen det"
och svarade "ja", så snabbt jag uppfattade frågan.
Jag kunde räkna ut snabbt att detta var mammas "uppgift" sedan tessan blev skadad dem gånger hon behövde lite hjälp.
Och nu när inte mamma fanns till hands på hela dagen kom frågan till mig.
kändes konstigt men självklart väldigt rimligt att så var fallet.
Samtidigt som jag skulle göra allt för min syster -och igår var det att hjälpa henne att duscha.
Svårt för er att förstå kanske att det är en ganska stor sak att min snart 24 åriga syster snart ber mig om detta.
För varje människan är det en helig grej som man vill göra själv.
Jag beundrar henne att hon vågar fråga, för hur märkligt det än känns, så vill jag ju att hon ska göra det.
Starkt gjort.
Vi känner varann utan och innan, men detta gör ändå att vi faller ut från att bara vara syskon.
Vi är syskon men som hjälper varann lite mer.
Och tvingas lära varann lite mer om varandra i situationer som egentligen inte bör mötas.
Men vi möter det som vi inte vill och gör det till erfarenhet som ska göra oss starkare.
nu klev hon innanför dörren och jag har lovat att tejpa hennes rygg!
önska mig lycka till !!
Sommarbilder!
Ett alkoholfritt alternativ när man går på tabletter....
Mina underbara föräldrar som ställer upp i vått och torrt!
En nöjd Tessan som har varit i Cloetta fabriken.
Min fantastiska syster!
En underbar familj som ställer upp i vått och torrt!
Trots att man inte alltid visar det sådana här dagar är man oerhört tacksam över att de finns och alltid ställer upp. De vet att en dag som denna behöver man extra lite omsorg och att det inte är läge att ta upp något för diskussion.
Efter mitt utbrott i morse då tårarna rann för att jag inte visste var jag skulle ta vägen eftersom det gjorde så oerhört ont, har dom varit helt fantastiska. Mamma hon kopplade snabbt och skickligt in TENS -apparaten til mig i sängen, pappa har varit nere på torget och köpt mitt favorit bär - jordgubbar och min syster har gjort pannkakor till lunch.
För att känna mig lite fräschar hjälpte min syster mig att duscha vid lunch, eftersom jag inte får upp armarna ovanför huvudet när jag har en sån dag och inte har någon ork och kraft över till det heller. Ju mer ont du har ju tröttare blir du för det tar jätte mycket på krafterna.. Att inte kunna duscha själv är en väldigt konstig känsla och något som man alltid hade velat göra själv. Behöver förvisso inte alltid hjälp med duschen, men lite då och då. Tur att jag har mamma och syrran som ställer upp och hjälper mig på ett respektfullt sätt.
Tänk vad livet helt plötsligt kan bli annorlunda!
Vissa dagar önskar man att man aldrig vaknar...
Idag är en sådan dag, huvudet känns som det ska sprängas, nacken lever sitt eget liv i ostadighet, och det känns som om man har en hel myrstack som har byggt bo i höger armen. Smärtan är så outhärlig att man inte vet vad man ska ta vägen. Att ligga, stå, sitta har ingen betydelse för det gör lika ont oavsett. Idag känner jag mig som ett djur i en bur eller fånge i min egen kropp.
En sådan dag som idag vill jag inte kämpa mer mer, vill inte ha det så här längre. Tankar som kretsar runt i huvudet är ska jag ha det så här hela min framtid? När man har så här ont är det en viss panik som kommer krypande för man vet inte vad man ska ta sig till. Jag önskar att jag kunde fly till en plats där det inte fanns smärta eller där man inte har några begränsningar.
Ligger i sängen och väntar på att mina extra mediciner ska börja göra sitt jobb, så att lite går bort av det onda i mina kropp ska försvinna. Då kan man sluta gråta och bita ihop istället resten av dagen och bara härda ut. . . . ..
Ett möte av betydelse!
I söndags eftermiddag skulle vi äntligen träffas öga mot öga, vilket både var nervösa inför när det väl började närma sig. Vi messade om plats och tid och vilka kläder vi skulle ha på oss någon timme innan, spänningen byggdes upp allt mer och mer. Vet inte hur många grodor som hoppade i min mage när jag stod där vid slottet och väntade, det kändes som ett helt stim. Hela tiden flög tanken förbi tänk om hon inte är som den personen som man ha föreställt sig via mail och telefon eller tänk om vi inte alls passa bra ihop.
Helt plötsligt såg jag en tjej i matchande beskrivning komma gående mot mig och det slutade med en stor kram. När vi började prata var alla mina tankar som bortblåsta och allt jag kände var en otrolig samhörigheten med någon som verkligen verkligen visste hur det var. Tror aldrig att tre timmar har gått så snabbt eller att jag har varit så tom i kropp och själ som när jag gick där ifrån.
Tänk att en människa som man aldrig har träffat kan betyda så mycket. Tänk att man kan prata med en person och räkna den personen som nära vän bara för att man har något så starkt gemensamt. Tänk att man kan prata verkligen privata upplevelser och känslor om sin skada direkt med någon som man aldrig har träffat innan. Visst är människan konstig ibland?
Alla runt omkring mig är otroligt värdefulla på olika sätt och betyder mycket för mig! Ni som läser min blogg kanske bara ser mig som en blogg i mängden och att jag inte uppskattar när ni skriver en kommentar eller går in och läser, där tror ni oerhört fel. Bara genom att ni läser ger ni mig ett kvitto på att det som har hänt mig kanske betyder något för er och kan öka er förståelse för er själva, anhörig eller okänd människa som har hamnat i en jobbig situation. Därför menar jag det verkligen när jag säger TACK FÖR ATT NI FINNS!
Att använda hjälpmedel...
När väl första dagen kom då jag skulle använda min handikapp anpassade skärbräda för en arm, var det ändå med en stor klump i magen. Allt var helt plötsligt inte så enkelt längre att man kunde använda alla redskap i köket oavsett vems kök man befann sig i. Dessa tankarna försvann dock rätt snabbt när jag insåg hur fantastiskt bra den var och hur den skapade förutsättningar för mig att lyckas i köket och bli mer självständig. Helt plötsligt kunde jag stolt visa upp en paj som jag hade bakat helt själv. Normalt sett är det kanske inget jag hade gett mig själv en guldstjärna för, men nu gjorde jag det med tårar som var på väg att rinna över ner för min kind.
Min avlastningskudde var ett säkert kort, som det inte fanns någon tvekan om att inhandla till soffan efter att ha blivit helt förälskad i den på rehab. Kände inte samma ångest som inför skärbrädan, var det kanske för att det egentligen kallades amningskudde och inte var under rubriken hjälpmedel eller var det som jag hade anpassat mig?
För mig var ordet hjälpmedel när jag var frisk en självklarhet att man skulle ha rätt till om man behövde det och absolut inget man skulle skämmas över. Trots den synen blev det något ångestladdat när jag själv behövde. Från början tror jag att mycket hade att göra att jag inte accepterade skadan fullt ut och jag hade en konstig ide att om jag började använda det var detsamma som att acceptera att det skulle vara så här för all framtid.
Mitt senaste tillskott i min hjälpmedelssamling är en stödstol som jag använder när jag arbetar i köket, kammar ut mitt hår eller sminkar mig. När jag skulle inhandla denna stol trodde jag att jag hade kommit längre i processen än vad jag i själva verket hade gjort. Hela natten innan jag skulle få låna hem stolen kretsade tankar vilka gömställen som fanns att gömma den på då jag inte använde den. Som tur väl fick jag ha stolen hemma på prov en vecka och jag kände verkligen hur mycket energi och kraft jag sparade under den veckan. Jag måste säga att jag älskar min stol och det är inte någon som har undrat varför jag har den!
Igår innan vi körde från Örebro var vi inom hjälpmedelsbutiken Varsam för att prova lite små hjälpmedel som jag har kikat in i deras katalog. Det blev inhandlat en ny sax, ett extra grepp för att öppna kapsylflaskor, öppna burkar, hållare till tandborsten för att ta på tandkräm med mera. Kändes riktigt bra denna gången, även om jag köpte konceptet på vissa grejer kunde jag ändå inte förmå mig att tänka mig använda vissa saker. En bit på vägen har jag ju i allafall kommit i min process att smälta att jag kanske behöver lite hjälp på traven för att klara min vardag!
Vet att det låter löjligt hela inlägget, men jag tror att alla människor strävar efter att passa in i samhället och man vill vara så "normal" som möjligt!
Men vad är egentligen normalt?
Vilken morgon!
Idag tog det i alla fall priset, vattnet försvinner lite då och då har vi märkt. Trots de ville jag duscha i morse eftersom jag vill vara fin när jag träffar P, duschen där uppe fungerade inte på grund av att trycket på vattnet inte var tillräckligt högt. Därför tog jag mina grejer och traskade ut till en dusch som låg på gavlen där vi bor. Jag öppnade dörren och redan vid första inblicken såg jag hur motbjudande hela duschningen kom att bli. Nöden har ingen lag så det var ju bara att traska in i skiten på golvet och den äckliga mögel doften. Väl inne funderade jag var jag skulle lägga mina grejer, det fanns ingenstans att hänga eller lägga det, de fick bli vasken. Klädde av mig på rekordfart med en arm och skulle ställa mig i duschen.
Väl inne i duschen såg jag hur låg duschstången var, vilket inte var särskilt lysande när man är 1,79 cm lång. Jag kan ju inte hålla i duschmunstycket pga min arm, därför var det inget att be för än att krypa under den och stå som en dvärg. Det värsta var när jag satte på vattnet kom det knappt någon stråle, så hela duschningen tog jätte lång tid och orsakade att jag fick mer ont,. Ändå kom jag ut med håret med hälften balsam och schampo kvar, vilken morgon!
Nu lämnar vi i allafall det här råtthålet och kör vidare mot Örebro!
Semester i Linköping!
Igår bar det av till Linköping med bil, nackkragen var på plats hela resan ändå fick det bli några Alvedon för att lindra smällen av allt sittande! Känns helt underbart att få komma iväg lite och bara få fly verkligheten en liten stund.
Första stoppet när vi kom fram till Linköping var värt hela resan, vi stannade nämligen i Gamla Linköping och där kan ni knappt ana vad som finns där!!! Till min stora glädje fanns cloetta chockladfabrik, en del av det i allafall (den stora ligger i Ljungsbro). Blev direkt som ett litet barn igen som hoppade jämn fota när hon såg hur mycket det fanns att välja på och billigt var det också. En halv timme senare spatserade jag stolt ut ur affären med en stor cloetta påse, fylld med en låda sockerbitar, dumleklubbor, skumbananer till morfar och mormor och lakrits. Ni kan ju gissa vad jag gjorde på kvällen innan jag skulle gå och lägga mig! Kvällen igår avslutade vi med att åka ut till Bergs slussar och åt kvällsmat och tittade på alla båtar som slussade upp via Göta Kanal.
Idag var vi uppe med tuppen, då vi bor på ett väldigt lyhört vandrahem! Efter frukost begav vi oss in till Vreta kloster och tittade på hur nunnorna hade bott en gång i tiden! Efter det stod shopping på schemat, så vi körde in till centrum för att möta upp min syster! Redan igår upptäckte jag dock att Linköping inte var något för personer med balansproblem, tror inte att det finns en enda gata utan stenbeläggning. Väldigt fint, men orsakar ibland lite svårigheter med fötter som viker sig. Att gå på stan tycker jag är riktigt kul, men sedan jag blev skadad blir jag oftare mycket tröttare fortare. Att prova kläder tar också mycket på krafterna och det enda som hamnar i påsen ut från affären är sådana kläder som är lätta att få på. Målet är att bli så självständig som möjligt igen och slippa vara beroende. Har upptäckt att jeans leggings är mycket lättare att ta på sig än vanliga jeans, du sliper både knäppningen och att de är så stela. Ett litet tips för ni som har svårt att hitta lätta kläder! Dagen inne i centrum avslutade vi med att äta en jätte god middag!
I morgon bär det av mot Örebro och då ska jag äntligen få träffa P! Kan fortfarande inte tro det! Bilder från semestern kommer i dagarna!
Idag bär det av!
För att träffa andra skadade gick jag med i föreningen RTP (riksförbundet för trafik och polioskadade). På deras hemsida fanns ett diskussions forum för medlemmar, jag tog chansen att skriva om min situation för att få lite hjälp på vägen och bara prata av mig. Jag fann mycket mer än det, efter att ha berättat om min situation fick jag kontakt med två personer som idag står mig nära. Sedan dess har det blivit massa mail och telefon samtal och trots det att man aldrig har träffats känns det som man är väldigt nära varandra! Man kämpar för samma sak om att få tillbaka ett meningsfullt liv.
En av dom är en ung wiplashskadad tjej som bor i Örebro och drömmen har länge varit att vi skulle träffas! Det har tyvärr inte blivit som vi ville i våras på grund av min rehabilitering och svårigheter att ta oss till varandra bägge två. Båda har svårt att åka långt med våra nackar och att åka tåg eller buss är oftast väldigt tröttsamt med många byten.
Nu har mamma och pappa gjort drömmen möjligt och på söndag ska vi åka till Örebro och jag ska träffa P. Jag kan nästan inte tro det är sant och kommer nog inte göra det förrän jag står där framför henne. Innan söndag ska vi vara två nätter i Linköping för min syster har en vän som bor där. Ska bli så otroligt skönt att bara komma iväg och på något sätt fly verkligheten för några dagar, bara ha semester!
Detta är något som ni bara måste se!
När jag tog min sjuksköterske examen i januari sjöng en tjej från vår klass och hennes man spelade en låt som var tillägnad oss alla. Den handlade om hur vi hade slitit i två år för att nå vårt mål och känslan att slutligen stå där som färdig sjuksköterska! Text och musik hade de skrivit helt själva och resultatet blev strålande.
Nu har jag äntligen tagit mig mod att lyssna på den igen, har gjort för ont innan! Kändes som en dröm som aldrig slog in.. Jag satt och lyssnade på denna sången i kyrkan på min examen och visste att jag skulle börja på rehab och bli sjukskriven, alla andra visste att de skulle börja jobba! Lyssna och njut och låt er att bli berörda!
http://youtube.com/watch?v=t5EdP1nFxG0
Min katt ska på semester!
Hon är världens bästa på att lyssna, att läsa av när man har en dålig dag och då komma och gosa i famnen eller bara ligga vid ens huvud. Man kan prata med henne om allt, utan att hon klagar över att man är sur eller arg, man kan vara ledsen inför henne när man vill vara själv fast innerst inne då man egentligen inte vill det.
Många som känner mig tycker nog att jag skämmer bort henne ibland, men det är för jag verkligen tycker om henne. Ibland får jag dåligt samvete då hon sitter och tittar på mig och vill leka och jag känner att jag har en hemsk dag smärtmässigt och knappt kan ta mig upp från golvet eller springa runt och leka kurragömma som är hennes favoritlek.
I morgon ska vi i familjen åka bort några dagar på semester, så därför ska Nelly få spendera några dagar i Sölvesborg. Kommer kännas lite tomt när hon åker kväll.. Tänk att ett djur kan betyda så mycket! Berättar mer om vår spännande semester i morgon innan vi åker!
Har ni något djur som betyder mycket för er?
Ett hårt liv!
En del personer går i genom livet utan att några som helst negativa händelser inträffar. Andra personer kanske har världens otur flera gånger under ens livstid. Det behöver inte bara vara att man får en sjukdom, skada, utan det kan även vara att man förlorar någon som står nära eller att ett förhållande tar slut.
En dag satt jag och min syster och diskuterade det här, varför vissa människor drabbas och andra inte. Vi kom fram till att oftast har en människa inte gjort sig förtjänt av att drabbas av något, utan det bara blir så. Vem är det som bestämmer det eller är det ödet att man råkar befinna sig på vissa platser vid fel tillfälle eller att man träffar fel personer. Man kan också vända på det och tänka att det måste vara ödet att man hittar en bra vän eller livspartner. Det kanske inte alltid blir så underbar vänskap som det var från början i flera år, men jag tror att man måste värdesätta den tiden man har fått tillsammans eller den tiden som man har fått vara frisk.
Precis när något som förändrar ens vardag inträffar och gör att ens liv aldrig kommer att bli densamma, tror man aldrig att man ska ta sig upp igen. Man fattar inte hur man ska orka skratta, le eller helt enkelt leva igen. Konstigt nog gör man det på något sätt, men det är en process som tar tid och som är olika för olika personer.
Jag tror att negativa händelser i slutändan leder till något positivt. Erfarenheter och saker man råkar ut för präglar en till den man verkligen ska bli, även om man betalar ett högt pris för att bli den personer. I längden kanske du däremot vinner på det! Det gör också att vi inser att vi trots allt är väldigt starka som personer och att vi klarar av mycket motsättningar. När ens liv förändras gäller det att hitta nya meningsfulla vanor för att man ska känna livsglädje igen!
Semester från att vara sjukskriven!
Ni kanske undrar hur jag orkade vara kvar i skolan tre månader efter att jag hade blivit skadad, ni är inte ensamma om det. Det har många gånger varit till min nackdel att jag inte hoppade av för att vissa vilket helvete det var efter olyckan. När man både har lagt tid och pengar på en utbildning som man har bestämt sig att slutföra är det väldigt retfullt att falla på mållinjen. Tack vare underbara lärare från högskolan, handledare på praktiken, skrivhjälp på tentorna och en viss omstrukturering på sluttentan, och en stor envishet från min sida. Jag använde all extra energi och kämparglöd som fanns i min kropp och när januari kom och jag stod där med huvudet högt över min examen fanns det ingen energi kvar i min kropp. Under de månaderna gjorde jag ingenting annat än att arbeta på praktkplatsen och sova resten av dagen, det fanns inget annat liv än skolan.
Nu har jag ledigt från rehab i 5 veckor, för att bara landa lite mer i min situation och få tid och ork till att göra lite roliga saker. Var inte oroliga, jag har inte släppt det helt har några hemövningar som jag gör varje dag. När de här 5 veckorna började sa jag att nu tar jag semester från min sjukskrivning. På sommaren är det lättare att vara "normal", det är friska personer som också går hemma och är det någon som undrar är det bara att säga jag har semester. Då är det ingen som frågar vidare, vilket kan vara skönt ibland för att bara försöka drömma sig in i hur mitt liv en gång såg ut!
I sommar ska jag bara njuta av det som min sommar innefattar och ta vara på både små och stora stunder! Vad ska ni hitta på i sommar?
Jag är inte unik..
Jag blev helt tom inombords när jag läste detta, för jag har ju liknande problem med försäkringskassa och försäkringsbolag. Som tur väl är har jag en advokat som sköter allt praktiskt och all kontakt utåt, vilket är en underbar känsla att inte behöva ha riktigt full kol och lägga massa energi på det. Det är också en trygghet med en advokat, för då slipper man risken att bli lurad. Om en från försäkringsbolaget hade ringt mig och sagt du får 5000 kr för inkomstförlust, hade jag ju tagit det för jag har ju inte en aning om vad som är rimligt i dessa kretsarna!
Innerst inne har jag naivt hoppats på att mitt fall skulle vara rätt så unikt, vill inte att andra ska behöva kämpa mot myndigheter så som jag har gjort. Det är inte så Sverige ska vara, vi har ju ett land med ett skyddsnät för alla, det trodde jag i allafall. Ju längre tid som jag har varit skadad ju mer liknande fall har jag stött på, vilket gjorde att jag insåg att det var nästan vanligare att man får problem med försäkringsbolag och försäkringskassa än man inte får det.
Ett Sverige med skyddsnät finns inte längre heller, inte för dom som hamnar mellan stolarna. Detta hände i mitt fall eftersom jag kämpade klart min utbildning, helt plötsligt stod jag mellan att vara studerande och vara arbetstagare. Då är det ingen myndighet som har ett givet ansvar att ta hand om en, vilket gjorde att försäkringskassan skyllde på socialen och socialen på försäkringsbolaget.
Ett halvår senare har fortfarande inget tagit på sig ansvaret, utan det maler sakta både hos försäkringskassa och försäkringsbolag. Det har i sin tur orsakat att jag inte längre har en egen bostad eller egen inkomst. Samtidigt har kostnaderna för läkemedel, besök inom sjukvården och behov av hjälpmedel ökat, vilket i sin tur kostar pengar. I mitt fall har jag turen att jag har en underbar familj som hjälper mig. Tycker ändå att något är fel när man som 23 åring har byggt upp ett liv, då ska man inte behöva att bli ett barn i beroende ställning igen för att samhället inte ställer upp.
Är det rätt att den enskilda individen ska ta på sig ansvaret när inte samhället gör det?
Det här är min historia..
Igår fick jag en fråga i en kommentar om hur olyckan gick till. Blir jätte glad när ni frågar eller bara skriver en kommentar, för jag delar gärna med mig av det jag har upplevt / upplever.
Fredagen den 3 oktober 2008 kom jag körande på E22 (hastighetsbegränsning 110 km) och hade precis kört av vid en avfart mot Karlshamn. Hade stannat vid stoppskylten för att köra ut på en 90 väg när jag helt plötsligt hörde en smäll och hur bilen tog ett skutt ut över 90 vägen. Jag fattade först inte vad som hade hänt och som tur väl var kom det ingen bil och körde mig i sidan av min bil. Det var verkligen ödet för den vägen är starkt trafikerad av lastbilar. När jag väl hade samlat mig såg jag att jag hade mittrefugen mitt framför ögonen och förstod jag att jag var tvungen att få in bilen åt sidan. Vet inte riktigt hur allt gick till för minnena från den stunden är bara svart!
Nästa bild jag har av händelsen är att jag står inne vid kanten med bilen och att en kvinna knackar på min ruta. Hon öppnar dörren och frågar på lite knaglig svenska hur gick det? Det ända jag kunde få fram var fan min nacke. Jag kände att något hade hänt, men då hade jag inte ont någonstans. Helt plötsligt försvann kvinnan som hade kört på mig och med lite vingliga steg klev jag ur bilen för att se vad hon blev av.
Det var först när jag fick se hur min bil såg ut som tårarna kom forsande ner för min kind. Sen tittade jag på hennes bil och det syntes ingenting, nu i efterhand är det inte så konstigt imed att hennes bil var en stor Van och jag körde en Ford escort från 87. Jag fattade rätt snabbt att detta fixar jag inte själv, därför ringde jag min pappa och syster som kom ut till platsen. Kvinnan hade ringt polisen men hon påstod att de hade inte tid att komma ut och därför körde pappa, jag och den holländska kvinnan in till polisstationen för att få hjälp med en anmälan och att fylla i skadeblanketten.
På polisstationen stelnade nacken mer och mer och smärtan blev värre och värre. Efter det besöket skjutsade syrran in mig till akuten där jag fick göra en röntgen för att se så att det inte var en skelettskada. Plåtarna visade inget och jag blev hemskickad med att det var en trolig wiplashskada och en massa olika smärtstillande tabletter. Läkaren sa av 90 % av fallen går det över inom tre månader, du ska inte vara orolig.
Helgen som kom var ett rent helvete med smärta dygnet runt och tillföljd av det stor sömnbrist. Alla tabletter gjorde mig helt drogad och det kändes som om man hela tiden gick i en dimma. Fyra dagar efter olyckan började det att kännas konstigt i min höger arm, det kändes som att den sov mer och mer och myrkrypningarna blev värre och värre. Trodde först att det var övergående, eftersom sjukgymnasten som jag hade sökt upp efter olyckan hade sagt att fingrarna kunde domna ibland. Dagarna gick och krypningarna fortsatte, känselbortfallet i armen ökade och funktionen i handen avtog mer och mer. Efter samtal med sjukgymnasten skickade han mig till min husläkare. Distriksläkaraen skickade mig åter till akuten när jag berättade om mina symtom och jag fick återigen sitta ner och vänta i ett kalt väntrum. Denna gången fick jag träffa en ortoped som skickade mig till magnetröntgen. Några dagar efter undersökningen ringde ortopeden upp mig och sa att det var ingen diskbråck så det går inte att operera. Efter det skickade han en remiss till rehab för att träna upp armen och nacken och sa att det inte fanns mer att göra.
Efter att ha väntat på tid till rehab i 4 månader kom jag äntligen dit, där upptäcktes att jag även var svagare i min vänster och mitt höger ben. Det var då jag började min resa för att få tillbaka kontrollen över min kropp och framtid igen! Hoppas att ni följer med på min resa!
1 - års kalas!
Visst är hon underbar?
Att inte kunna lita på sig själv...
I slutet av förra veckan hände något som aldrig någonsin har hänt mig tidigare!
I flera år har jag tagit min astmamediciner morgon och kväll, på senare tid ingår även smärtstillande i sortimentet. Förutom min smärtstillande plåster har jag Lyrica till natten som smärtstillande. Att ta medicinerna har alltid ingått i mina morgon och kvällsrutiner, vilket har gjort det lättare att komma ihåg! Det har aldrig hänt mig att jag har glömt en tablett!
Mitt minne har ju inte varit det bästa sedan olyckan och i torsdags kväll tog det priset. Det var festival här i torsdag och vid halv tio på kvällen kom jag hem för att ta på mig lite mer kläder och ta Lyrican, som jag tar klockan tio varje kväll! Sen begav jag mig ut igen i festival vimmlet och kom inte hem från vid kvart i två. Då hände samma procedur som tidigare under kvällen, jag går till fläktskåpet i köket för att ta mina mediciner. Efter att ha tagit dom somnade jag helt utmattad i sängen efter kvällens bravader. På morgonen uppdagas det att jag har tagit Lyrican två gånger, altså dubbeldos! Nu hände det inget, men det kunde ju varit farligt!
Man blir nästan rädd för sig själv och en känsla att man inte litar på sig själv kommer allt närmare. För att slippa oroa mig för att jag ska göra samma miss en gång till har jag nu inhandlat en dosett från apoteket. Ja vet, det är lite pensionärs varning för att bara vara 23 år, men vad ska man göra!
Vad tycker ni?
Alzeimhers light..
En levande bok som hade lätt för att lära och komma ihåg saker, meningen jag nyss skrev var en beskrivning av mig innan olyckan. Att komma ihåg saker man nyss läst var en bagatell och jag siktade alltid att nå så långt som möjligt på alla tentor och i skolan när jag växte upp. Jag kunde pressa mig själv väldigt långt, vilket både var en fördel och nackdel. Många gånger pressade jag mig alldeles för långt och ställde alldeles för höga krav på mig själv. På senare år har jag lärt mig att det räcker att göra sitt bästa och vara nöjd med det, mer kan du inte göra.
Efter olyckan förändrades mitt liv på många olika sätt, bland annat närminnet. Jag kunde tex känna igen personer på stan som jag hade träffat innan, men helt plötsligt kom jag inte ihåg deras namn. Likadant när jag ska gå till affären och köpa tex tre saker, när jag väl kommer fram till affären har jag glömt vad jag ska ha och virrar runt som en jagad kanin mellen fruktdisken och köttdisken tills att jag får syn på det som jag skulle köpa. Då går det upp ett ljus för min hjärna att just det de var det jag letade efter.
En annan svårighet som har kommit efter olyckan är det här med att urskilja vilken som pratar när man är många. Det tar längre tid för min hjärna att bearbeta informationen man tar in när någon säger något och sen formulera ett svar. Pratar många i mun med varandra vet jag inte riktigt vad som är sagt och frågar någon mig något då, blir det oftast att jag säger ja eller nej eller bara ler. Jag vet då helt enkelt inte vad jag ska svara på! Sitter jag och pratar koncentrerat med en person och sedan någon avbryter mig har jag inte en aning om vad jag var i samtalet. Tappar lätt den röda tråden när man är många, därför blir det då att man blir lite tystare än vanligt på grund att man inte hänger med i alla samtal.
I fortsättningen blir det helt enkelt att skriva ner så mycket som möjligt för att inte glömma saker och ting, då behöver man inte reta sig på att det har blivit så här. Konstigt att något som inte har med nacken att göra kan bli så påverkat för att man har ont!
Vad tror ni alzeimhers light?
Tack för att ni finns mina läsare!
Har på den senaste tiden fått lite mer läsare och även underbara kommentarer! Är så otroligt tacksam över att ni finns och att få respons på det man har skrivit och känner innerst inne. Många av inläggen har man bearbetat en lång tid i huvudet innan man ens kan få ner det till ord! Återigen tusen tusen tack!
Jag började blogga för att slippa alla tankar som orsakade kaos i mitt huvud, när jag skrev ner dom blev jag av med tankarna på ett annat sätt. En annan anledning var för att folk runt omkring mig kunde hänga med på allt som hände med undersökningar, behandling och så vidare så att man slapp berätta allting när man träffades för då vill man bara prata om något annat och ha riktigt kul. Den tredje anledningen var att få kontakt med andra och berätta min historia, som kanske på något sätt kan vara till hjälp för någon annan.
Jag måste tro att jag har drabbats av min skada för att det på något sätt finns en meningen till det. Den kanske ska leda mig till att jobba med något inom detta området eller till någon annan plats där jag är nu. Skadan har förändrat mig som person till att bli ödmjuk till livet, man tar inte saker och ting förgivet längre. Man visar att man verkligen tycker om dem som man vill ha runt omkring sig och skjuter inte gärna upp saker till en annan dag.
Ödet var inte att jag skulle dö den dagen när jag blev påkörd, fast det var stor risk att det var så det kunde blivit i den korsningen. Där kör nämligen hur många lastbilar om dagen som helst och det tog väldigt lång tid tills min hjärna fattade att bilen stod mitt över vägen. Det måste finnas någon anledning till varför jag är kvar och hur jag ska leva i framtiden. Om man tänker så är det lättare att leva som det är just nu och kämpa vidare för att nå dit man ska!
Tror ni på ödet? Om ni har några andra frågor att ställa är det fritt fram, tycker bara att det är roligt!
Ett huvud som håller på att gå av!
Dagligen lever jag med smärta från det jag vaknar tills ögonen ger upp till natten. Kommer knappt ihåg längre hur det är att inte vakna upp och ha ont längre, det har gått för många dagar. Vissa dagar är smärtan i nacken, axlarna och skulderbladen värre än andra dagar. Oftast beror det på att man har varit mer aktiv, suttit eller stått mycket och ibland vet man inte riktigt varför.
Idag vet jag anledning, men ändå är det nästan outhärdligt. Det blir svårare och svårare att hålla upp sitt eget huvud sådana här dagar och det känns som det snart ska gå av vilken minut som helst. Att det bara hålls kvar av en tunn tråd och en känsla av att huvudet är som ett 10 kilos bowlingklot har infunnit sig.
Då det sticker till som mest känner jag hur ögonen håller på att fyllas av tårar som är redo att falla ner för min kind. Vet att det i morgon är en ny bättre dag och att det gäller att härda ut den värsta toppen.
Kom ihåg detta, bakom regnet lyser solen!
En natt på stan!
Igår var det dags att ta steget att gå ut och dansa och bara ha riktigt kul i tre timmar. Så vid halv elva började jag min resa mot öltältens värld. Underbara vänner till mig mötte upp och vi drog oss sakta men säkert mot schlagertältet. Vi började kvällen med cider och en zingo, ja ni läste rätt. Jag drack läsk, men någon måste ju vara den mogna i ett sällskap av tio.
Med trevande steg plöjde vi oss fram till dansgolvet och med en fungerande sida skakade jag loss! Träffande en annan vän som också har haft det tufft ett tag, vi blev så glada när vi såg varandra. Hon tittade mig djupt in i ögonen och sa sen ikväll glömmer vi hur allt verkligen är och har bara riktigt kul.
Efter det träffade jag vänner och bekanta som jag inte har träffat på jätte länge resten av kvällen, vilket gjorde kvällen fantastisk! Tack alla för en mycket trevlig kväll!
Kvart i två stupade Therese ner i sängen och orkade knappt ta av sig alla kläderna som luktade nerdränkt öl, efter en kollision med ett ölglas. Så här dagen efter kommer Alvedon burken stå nära som kompliment till mina vanliga mediciner, eftersom nacken värker som aldrig förr, huvudet känns som det ska sprängas och tröttheten är olidlig. På dagens schema står film, godis och soffan!
Klagar inte, för det var helt klart värt det för att få uppleva en sån här härlig kväll med nära vänner! Har ni besökt någon festival i sommar?
Att något så behagligt kan göra så ont!!!
När jag började smärtthanteringskursen på rehab fick vi fysiologiska förklaringar till vad långvarig smärta för med sig! En av dem var just det här med att hjärnan börjar uppleva beröring som smärta och istället för att må bra hormon frisläpps skickar den signaler till hjärnan att detta gör faktiskt ont. Dumma hjärna, varför ska man förvärra en situation som redan är jobbig nog? Det bästa är att det faktiskt går att vänja hjärnan till att skicka bra signalen. Mamma har nu i uppgift att dra med en silkes sjal då och då, sedan blir det att avancera till bomullsmaterial och så vidare. Trots att det bara är silke går kroppen till försvar och spänner sig då något nuddar vid min kropp..
Hoppas att ni ger mig en stor kram nästa gång ni ser mig!
En otrolig kämpe!
I högstadiet gick jag och Malin i parallell klasser och vi visste vilka varandra var men umgicks aldrig utanför skolan. Ödet ville väl inte att vi skulle träffas redan då, eftersom vi då inte hade något gemensamt. Andra gången träffades vi när båda hade bassängträning i grupp på sjukhuset. Jag gick där för att jag precis hade fått min astma och Malin gick där för sina reumatiska besvär (vilket hennes läkare trodde då). När bassängträningen var slut bestämde vi att vi skulle träffas igen och ta en fika, men det blev aldrig av. Jag skyller på ödet igen, tiden var inte inne för att vi skulle mötas ännu.
Tredje gången våra vägar korsades var för några månader sedan i ett väntrum på smärtrehab. Denna gången hade vi något gemensamt, vi kämpade för att få ett liv igen fast på olika sätt. Jag upptäckte vilken fantastisk kvinna hon var, omtänksam, driven, engagerad, varm och alldeles underbar! Hon sätter alla andra som hon månar om i första rum och sig själv i andra, vilket säger mycket om en människa! Jag är oerhört glad och tacksam för att jag har fått äran att få lära känna och bli vän med denna fantastiska tjej!
Läkaren har inte kunnat säga vad det är hon kämpar mot, men som jag har förstått det har hon både neurologiska symtom och symtom mot det reumatiska hållet. Idag ska Malin få besked på en MR undersökning hon gjorde i veckan och idag håller vi tummar och tår för att det inte är något allvarligt hon har drabbats av.
Hur det än blir Malin får du aldrig aldrig ge upp och sluta kämpa!!!
En underbar start på en festival!
Efter en stunds vila efter trippen till Karlskrona i morse var det dags för att inviga årets festival. En underbar vän och jag hade bestämt oss för att gå och strosa lite bland marknadsstånden, äta lite festivalmat och titta på karnevalståget. Vi hann knappt börja från vi hade våra första köp i kassen! Problemet uppstod ganska snabbt att jag helt plötsligt inte hade någon hand över efter att den hade gått åt till att hålla kassen. Plikttrogen erbjöd sig genast min underbara vän att bära även min kasse, tycker nästa synd om dom som går på stan med mig för de förvandlas oftast till en packåsna!
Vi fortsatte vår färd på huvudgatan bland vimmlet och en annan som tittar på sina fötter för att inte trilla blev tillslut helt yr av alla fötter framför ögonen att man knappt visste vilka som var ens egna efter ett tag!
Mitt i kaoset skricker jag bara på min vän som är bakom mig, du måste trycka bak min axel den har hamnat konstigt! Förklaringen till detta är att min arm bara hänger längs sidan när jag promenar, vilket gör att axeln hamnar i fel läge efter en stunds promenad. Jag såg skräcken i min väns ögon när hon hörde tonläget i min röst, efter en liten stunds övertalning började hon trycka tillbaka axeln i rätt läge igen. Det hände inte bara en gång utan operation axel fick upprepas regelbundet under kvällens lopp.
Avslutningen på kvällen blev väldigt lyckad, med grillspett, gemensamma vänner som gjorde oss sällskap och ett karneval tåg. Ett tåg som alla andra år innehöll pauser mellan numrena men med bra underhållning! Nu ska jag snart krypa ner i min lilla säng efter att ha varit uppe från kvart över sex i morse och klarat av en dag fylld med utmaningar!
Sov gott mina vänner!
En levande robot!
Med en klump i magen av oro och förväntan åkte vi till Karlskrona i morse för att ha göra ENG undersökningen. För att komma till klinfys var det en virrvarv av gångar, men tydligen hade fler än vi haft problem att hitta eftersom det fanns en stor vägbeskrivning på andra sidan av remissen.
När vi väl kom upp till väntrummet var vi andra man in, men det fylldes snabbt på med andra människor som skulle till andra undersökningar. Fler och fler blev uppropade och till sist var det bara vi kvar i väntrummet och min hjärna började genast spekulera om dom hade glömt mig!
Plötsligt kom en underbart trevlig kvinna och ropade upp mig och mamma traskade ner i cafeterian. Vi kom in i ett stort rum med en stor apparat och en brits som såg ut som en gynstol fast uppe vid huvudändan. Så fort jag hade lagt mig ner fattade jag att tanken var att armarna skulle ligga där för att hon skulle kunna sätta dit elektroderna lite lätt. Min dåliga arm stod först på tur och hon började med att sandpappra tummen, handleden och armbågen. Hon var väldigt tydlig och sa hela tiden vad hon skulle göra och hur undersökningen skulle gå till. Sen började hon fästa små plattor som hon kopplade in till olika ledningar. Nästa steg var att börja ge nervbanorna ström genom att ge dem en stöt, hela tiden hörde jag orden säg till om det gör ont så tar vi en paus. Grejen var att det aldrig gjorde ont, jag kände inte vad hon höll på med. Trots att jag inte kände något hoppade hela armen när stöten kom, glatt sa hon det är som en robot. Strömmen gör att armen rör på sig, trots att man själv inte har rört en fena. Vissa jämförelser kan göras med en död fisk som sprattlar trots att den är död.
Sen kom vi till den andra armen, jag tog ett djupt andetag och förberede mig på att det skulle göra riktigt ont. Hon gjorde om samma proceddur som på den andra och hon räknade ner för att ge mig första stöten. Ögonen var hårt sammanpressade och andningen ända uppe i halsen. Den första stöten kom, men det kändes knappt. Chockad utbrast jag var det inte värre än detta. Det blev aldrig värre och med en stor lättnad andades jag ut på tio som vi hade lärt oss på smärthanteringskursen. Efter en timme var allt över och jag försökte pressa henne på information hur allt hade gått, vill ju så gärna veta vad det är för fel på armen och vad jag kämpar mot. När jag hade hoppat ner från britsen sa hon plötsligt du kommer att få göra ett EMG också om tre veckor och då kommer du få träffa en specialist från Lund.
Frågan är bara om detta är bra eller dåligt. Vad tror ni?
En festival inte riktigt som alla andra...
Nu är snart Östersjöfestivalen här i Karlshamn i full gång. Vi inledde festen med att gå på det årlig travet, som man kan säga gick kvitt ut med vinst och vad man hade satsat. Den stora grejen med travet är inte att vinna några stora pengar, utan att träffa familjen, släkten och andra bekanta. Har blivit en stor folkfest här nere i lilla blekinge! Visst, jag ska väl ärligt säga att det hade ju inte varit helt fel att få in lite mer än 25 kronor när man vinner, men men man får vara nöjd med det lilla!
Har alltid haft så stora förväntningar inför alla festivaler och hur mycket man ska hinna med och vilka man ska träffa. Förra året jobbade jag två av de fyra dagarna som festivalen pågår, men så fort man slutade var man igång igen. Jag kunde vara ute till tre på natten och sen gå upp halv sex på morgonen för att börja jobba! Man klarade allt utan att ens behöva fundera på att man inte skulle orka eller vad konsekvenserna skulle bli!
Det här året ser lite annorlunda ut, för min kropp orkar inte hänga i som jag hade önskat. Kommer på mig själv att jag låter som en pigg nittio åringen när jag läser raden som jag nyss skrivit. Det var en kort tid att åldras på, det behöver bara ta ett år! Ändå har jag bara konstaterat fakta hur min verklighet har förändrats sedan förra sommaren.
Tycker trots detta att det ska bli jätte kul med festival och jag kommer göra det bästa av det! En skillnad bara är att jag inte kommer planera något i förväg utan ta dagen som den kommer för att inte bli besviken om min kropp inte orkar det min vilja bestämmer en dag!
Nej, dessa dagarna ska jag bara leva livet och bara njuta av att ha riktigt roligt! Tycker inte ni det låter som en utmärkt ide?
ENG - undersökning!
Några dagar efter olyckan började min höger arm leva sitt eget liv. Känseln och kraften i armen försvann mer och mer, sen den dagen har jag inte kunnat använda armen/handen att greppa, lyfta, hålla emot saker med när man tex ska öppna en burk. På rehab har vi tränat rörelseträning och det verkar finnas ett visst liv i den då muskeln rycker till i ett visst läge.
I morgon ska jag på ENG i Karlskrona klockan åtta för att undersöka armen. Har väntat länge på detta och därför har en viss spänning infunnit sig i min kropp. Mamma får återigen vara chafför och kan nu räknas som stammis i cafeteran, för är det inte mig hon ska köra är det pappa.
Vid undersökningen används elektroder som placeras på huden över en nerv, eller sticks in i den muskel som ska undersökas. Sedan mäter läkaren hur väl en nervimpuls fortplantar sig i de nerver eller muskler som misstänks vara sjuka. Svaret går sedan ner till Lund, för att sedan gå tillbaka till den läkaren som har remitterat en.
Är inte rädd för att det ska göra ont utan mer vad det ska visa. Om det visar något vet man vad man kämpar mot, men då är det kanske svårare att bli bättre. Tänk om det inte visar något vad är det då som har hänt, är det min dumma hjärna som har kopplat bort förmågan att styra den armen. Läkaren på rehab tror att det sitter i själva nervsystemet, alltså att det inte är en äkta nervskada i själva armen. Hon utelämnade dock vad som händer då och vad man kan göra?
Jaja, som jag brukar säga allt löser väl sig alltid i slutändan! Önska mig lycka till! Tack för alla kommentarer blir jätteglad när ni sätter en liten kråka! Ert stöd gör det lättare att kämpa!
Låt mig ta med er på en resa...
Vi har ett tag nu haft problem med vår bredbands tv, så därför bestämde jag och mamma oss för att fixa en ny kabel eftersom det är de troliga problemet. Vi satte oss i bilen och började vår färd mot elektronikaffären som ligger på andra sidan av stan. Den vägen innefattar en massa stopp ljus, rondeller och farthinder, som i sin tur orsakar en ojämn körning med många inbromsningar och starter.
Sedan olyckan är min nacke överrörlig, vilket innebär i stort sett att mitt huvud far ditt tyngdkraften tar det. Jag har inte den muskelkraften i nacken att hålla emot! Längre sträckor har jag alltid en halskrage, men nu var det ju bara en liten bit. Det borde jag ju klara, tänkte jag.
Det dröjde inte länge innan huvudet gick fram, huvudet gick bak, huvudet gick åt sidan och sen samma sak om och om igen. När vi väl stannade på parkeringen kände jag mig helt yr i bollen, som om jag hade åkt en karusell som gick runt och runt i flera minuter. När jag skulle stiga ur bilen hade jag bara orden fokusera nu Therese så att du inte trillar när du kliver ur bilen. Jag fokuserade på marken för att sätta ner fötterna på rätt plats och hoppades sedan att jag stod kvar på samma ställe när jag hade rest mig upp.. Det funkande och med staplande steg gick vi in i affären för att köpa vår kabel, saken var ju bara den att vi skulle ju hem igen..
Självklart borde jag ha använt min halskrage för att i allafall slippa hälften av alla ryck. Anledningen innerst inne till att jag inte gjorde det var nog att jag skämdes över att ha den när vi körde i genom stan med risk att likna grannen i Beckfilmerna!
Låt mig inte bara få vara Tessan den skadade utan bara Tessan!
Något jag verkligen saknar från mitt gamla liv är att folk pratar med Tessan och inte Tessan den skadade. Säger verkligen inte att alla gör så här, men många som man inte träffar så ofta gör det. Det första oftast någon frågar mig är hur är det idag? Följd frågan till detta är du är väl lite bättre nu eller det går väl allafall på rätt håll. Oftast får man en stor klump i magen när man inte kan säga att det har blivit bättre som alla vill höra. Oftast är det tvärtom att man har upptäckt ett nytt symtom, vilket är vanligt då man har en wiplashskada. Jag önskar verkligen att jag kunde säga att ja, jag kommer att bli helt bra, men att det kommer ta tid. Min framtid är något som jag inte vet, man vet inte hur det ser ut om ett år med arbete och symtom. Har kämpat länge att acceptera att det är så här just nu, snälla försök respektera det!
När jag träffar någon har jag sett fram emot att träffa den här vännen/familjen eller släktingen länge, när vi träffas vill jag att vi ska prata om något annat. Ni får visst fråga hur är det? , men lämna det sen och se mig för den Therese som jag var innan. Jag vill höra skvaller, jag vill prata killar, jag vill uppleva saker och jag vill bara få vara normal för en liten stund. Om jag behöver gråta en dag eller bara skrika låt mig då få göra det, för just den dagen är du kanske den som får ta det.
Oftast försöker jag vara glad och pigg som jag brukade vara, men ibland är det bara en mask för att slippa frågor. Min kropp orkar inte vara positiv och glad hela tiden, även om många tror det när de ser mig! I bland måste man försöka se igenom masken för att verkligen förstå hur det är! Utsidan döljer ibland insidan, i mitt fall ser man inte att jag är skadad om man ser mig rakt upp och ner. Jag har dolda funktionshinder, som tex att inte kunna sitta eller stå länge, att inte kunna lyfta saker, att inte kunna använda mina höger arm eller att jag har svagheter även i min vänster arm och höger ben med mera.
Låt inte utsidan lura er! Hur brukar ni bemöta någon som är sjuk eller skadad?
Ombytta roller!
När jag blev skadad blev det helt plötslig ombyta roller, vilket jag definitivt inte var van vid en längre tid i allafall. Den nya rollen gjorde mig oerhört frustrerad i början och jag blev irríterad då någon försökte hjälpa mig. Jag vill ha hjälp men ändå inte... Förstår att man som anhörig varken vet av eller till hur man ska bete sig. Det är även en balansgång hur mycket hjälp man egentligen ska få, då vardagssysslorna även fungerar som träning. Rådet jag kan ge är nog att vara så öppna mot varandra som möjligt och att man som anhörig försöker läsa av den som behöver hjälp. Det är viktigt att den som ber om hjälp också talar om vad man vill ha hjälp med och att man även talar om när man vill försöka själv. På så sätt undviker man onödiga konflikter, sen kan man nog ändå säga att jag aldrig kommer att vänja mig fullt ut att inte klara mig själv.
I sju har vi varit stödfamilj åt en tjej, efter så många år har hon blivit som en extra syster för både mig och Ida. Hennes helger hos oss har betytt oerhört mycket för mig i vinter och vår, även annars med men på ett annat sätt. Hon ger oss en spontan glädje och en känsla av att man verkligen känner sig behövd. Den känslan gör att man känner sig oerhört lycklig och glad! Du betyder mycket för oss våran lilla tjej!
En annan som verkligen får en att fundera på något annat är min lilla katt Nelly. Alla hennes galna upptåg och bus gör att man ler och blir alldeles varm i kroppen! Hon är min lilla minsting, som också betyder väldigt mycket för mig!
Försvinna in i filmens värld!
Idag vräker regnet ner och när man hör dropparna slå mot taket vill man bara krypa ner under täcket. Det är en sån dag då man bara vill fly från verkligheten in i en annan värld. Genom filmen kan man ta paus från sitt eget liv en stund och hämta lite extra energi till ens egen verklighet. Detta är en stor del i till att orka kämpa, att orka befinna sig i dig själv hela tiden. Ibland önskar jag att man hade en gardrob med olika Therese kroppar som var friska, så att man kan byta kropp precis som du byter kläder. Du skulle ha kvar samma själ och hjärna, vilket innebär att du är samma person fast i en annan kropp.
Att titta på film är för mig att drömma mig bort i en fantasi värld. När jag väljer film vill jag oftast ha ett lyckligt slut, tror att det beror på att man gärna vill att ens liv kommer att bli så i slutändan.. I en film kan man se hela förloppet, du behöver inte fundera på hur det ska sluta oftast. Att titta på skräck är även det en favorit, men då ska det inte vara förlikt verkligheten. Man får ju ökad serotonin halt i kroppen när du blir glad eller är lycklig, vilket du blir när tittar på en bra film. Den ökade halten gör att kroppen får ett ökat försvar mot att gå runt att vara ledsen hela tiden, vilket gör det lättare att orka med sin situation. En annan bonus är att när du tittar på film är du så inne i filmen att det inte hinner ploppa upp några funderingar och tankar i huvudet! Ha en mysig film dag!
Vad gillar ni för typ av film? Blir jätte glad av en liten kommentar!
Vänner för livet!
Vänskap - vad menas med det?
Man kan ha många vänner, men det kan vara olika typer av vänskap till de olika vännerna beroende hur nära personen man står. Det finns vänner som man bara hälsar på och har en ytlig konversation med och det finns de som man verkligen kan prata om allt mellan himmel och jord. När det händer en person något så ser man vilka vänner som drar sig undan när det blir jobbigt och vilka som verkligen ställer upp även om förutsättningarna har förändrats. En bra vän lyssnar när man gråter, skrattar med en när man är glad, skickar ett sms när man behöver muntras upp och prioriterar tid då man verkligen behöver det.
Vissa förväntar man sig mer av än andra eftersom man tror att man känner varandra utan och innan. En del blir man positivt överraskad av och går från någon man bara kände till någon som verkligen betyder mycket för en. Det är även vissa som man har blivit ledsen och besviken över att de inte har ställt upp, vilket man förväntade sig eftersom de stod så nära. Sammanfattningsvis vet man nu vilka man vill lägga energi på och som man verkligen tycker om oerhört mycket.
Att vara skadad har också inneburit att man har känt sig ensam många gånger för att man inte har känt att det är någon som verkligen har förstått hur det är att alltid ha ont. På rehab hade jag turen att träffa två underbara tjejer i min ålder, som jag direkt kände en gemenskap med. Trots att vi har olika skador eller sjukdomar har vi mycket gemensamt och förstår varandra på ett annat sätt. Genom föreningen RTP har jag även träffat två personer som betyder mycket för mig, vi kan förstå varandra. P och jag kan prata om allt från bikinis till smärta, vilket är en helt underbar känsla!
En annan otroligt viktig vän är min syster som man kan prata om allt med och som sliter med mig i min vardag! Jag kan inte med ord beskriva hur mycket hon betyder för mig! Vi kan bråka om varandras kläder, men när det väl gäller finns det ingen tvekan om att hon finns där!
Jag skulle aldrig vilja vara utan den erfarenheter jag har fått genom olyckan, eftersom nu vet jag vilka som verkligen har en plats i mitt hjärta. Utan allt detta hade jag aldrig träffat andra skadade som har gått från främlingar till nära vänner. Jag vet att jag ibland är dålig på att höra av mig eller träffas, men det beror inte på att jag inte vill utan att jag inte orkar varken psykiskt eller fysiskt den dagen. Det betyder inte att jag inte vill träffas eller ringa, men just nu är det så här och det kan jag inte göra något åt hur gärna jag än vill. Hoppas att ni förstår detta och orkar att hänga fast vid mig ändå. Tack för att ni finns!
Äntligen ska jag få tillbringa natten i min egen säng..
Ända sedan olyckan har jag fått bo hemma hos mamma och pappa, eftersom jag varken ha haft pengar eller kunnat av självständighets själ bo i min egen lägenhet. Lägenheten sades upp i februari och mina möbler har sedan dess stått i en lagerlokal med en presening över sig och mina saker har legat nerpackade i flytt kartonger. Folk som har kommit på besök hos oss har inte sett att jag har bott hos mamma och pappa, eftersom det inte har funnits några spår av mig förutom mina kläder i en gardrob. Det är ingen som har hindrat mig från att plocka fram mina egna saker och slå mig till ro, men jag har inte velat.. Mitt liv skulle ju inte bli såhär, kunde bara inte att acceptera att det var så det skulle vara.
I maj hade jag äntligen landat någerlunda i hur det är just nu och att jag måste acceptera det för att kunna kämpa för att bli bättre och inte för att få tillbaka mitt gamla liv. För hur bra jag än blir kommer jag aldrig att bli densamma, nya erfarenheter och hinder man stötter på i livet formar en människa till den man verkligen ska bli och vara.
Det var först efter den insikten som jag kände att jag verkligen var redo att bosätta mig hemma psykiskt och inte bara fysiskt igen för ett tag för att få lite lugn och ro i själen. Mitt gamla rum blev då mitt eget igen och de sakerna som låg mig varmt om hjärtat kom upp igen och det blev mitt lilla kryp in. Jag har sovit i mitt gamla säng som jag hade när jag gick på låg och mellanstadiet ett tag nu och det har inte varit så bra för min nacke. Har varje morgon vaknat stel som en pinne och med en smärta som påminner om tusen nålar som bara trycks in i huden Så idag har Ida och mamma gjort världens insats och burit in min egen säng i mitt rum. Så snart ett år sedan allt hände ska jag äntligen få sova i min egen säng igen, vilket är en känsla som gör en alldeles varm inombords!
Vad tycker ni om min nya hemsida?
Återblick av inlägg från min gamla blogg...
(Tidningen) Varje morgon läser jag BLT och har gjort i flera år. Oftast har jag bara bläddrat igenom sidorna och endast läst det som har intresserat mig, som tex karlshamns sidorna och tv-bilagan. När man har läst en liten notis om olyckor, där det tex har stått att de personerna klarade sig utan allvarliga skador har man bara bläddrat förbi och tänkt jaja det där var inte så farligt. Efter min egen olycka så har man helt plötsligt börjat se ett offer bakom olyckorna och man funderar över vad menade de med inte livshotande skador. Har de fått liknande skador som jag har? Även om inte det är en livshotande skada är det en händelse som kan förändra livet drastiskt. När jag pratade med en person om detta så sa den personen tyvärr orkar man inte läsa om alla tråkigheter längre... Kan förstå den personen, för jag var likadan innan. Men samtidigt blir jag lite arg också eftersom jag vet vad innebörden är av den lilla notisen att det har skett en olycka. Tyvärr så står det nästan en notis varje dag, vilket innebär att det är ett problem vi måste jobba med. Vägverket måste till att vägarna är i bra skick, bilföretagen måste se till att vi har säkra bilar och polisen måste sätta upp bra och lättförståliga regler för oss biltrafikanter för att minska olyckorna. Vet att dödsolyckorna har minskat de senaste åren, men man ser aldrig någon statistik för de som inte är allvarligt skadade!
(Att vara beroende) Idag har det varit en tuff dag, har haft väldigt ont i min nacke och arm hela dagen. Väntar på att någon ska komma hem och hjälpa mig att sätta på mig nya smärtstillande plåster. Klarar inte av att öppna förpackningen med en arm och sätta dit det själv. Ibland blir jag så trött på allting, man vill klara sig själv. Vissa saker som var så enkla innan olyckan kan ta jätte lång tid eller vara omöjliga att genomföra. Det kan vara olika förpackningar som inte går att öppna med en hand, en te kula som man inte kan fylla själv, fast man är otroligt sugen på en kopp te. Detta är väldigt frustrerande när man har saken framför sig, men det går inte att komma åt vad man vill ha. Jag försöker hålla igång på dagarna, men allting tar mycket längre tid. Idag har jag tömt diskmaskinen och satt igång en maskin tvätt. Att stoppa in kläderna i tvättmaskinen tar ungefär tjugofem minuter, först får jag hälla ut den sorterade tvätten framför tvättmaskinen från korgen och sedan får jag lägga mig ner på knä och stoppa in i tvätten för att slippa böja mig. Jag klagar inte, det mesta klarar jag fast det tar längre tid. Fast ibland måste man ha rätt att bli frustrerad över sin situation.
(RÄDSLA FÖR TRAFIKEN) Många bekanta och människor som man har lärt känna under tiden nu efter trafikolyckan har ställt frågan: Är du rädd för att åka bil efter det som hände? Jag tvingades redan två dagar efter olyckan sätta mig i bilen och åka till Kristianstad eftersom jag hade min praktik där. För att bli godkänd och klara min utbildning var detta det enda sättet att orka med dagen,eftersom jag då hade mycket mer ont i nacken pga av att medicinen inte var inställd och hade större stelhet i nacken. Tack morfar för att du skapade förutsättningar för att klara min praktik! Kan fortfarande inte ett halvår senare köra pga av att jag tappar i sikt på höger sida och har svårt att växla med min höger hand. När jag åker bil med någon annan, litar jag verkligen på den som kör och dess förmåga. Dock litar jag absolut inte på alla de bilar som kommer emot mig eller som är runt omkring mig. Det är en märklig känsla, det är inget man funderade över förr. Man tänker har man väl fått sitt körkort ska man ju kunna köra om de inte är några andra faktorer som ställer till det. Min olycka var inte orsakad av dålig sikt eller dålig väglag, utan pga av bristande uppmärksamhet av en annan bilförare. Det är därför jag absolut inte litar på en bil som kommer för nära eller att den ska stanna vid en korsning. Det är i de situationerna som jag spänner hela kroppen så hårt jag kan och lutar man bak mot nackstödet och väntar på smällen. Men det är en smäll jag hoppas att jag aldrig kommer att uppleva igen!
Välkommen till min nya blogg!
Den 3 oktober förändrades mitt liv och förutsättningar! Då blev jag påkörd bakifrån på en avfart från en motorväg, vilket resulterade i en svår wiplashskada och en höger arm som inte fungerar. Nu har det snart gått ett år och skadorna kvarstår, vilket många från början inte trodde. Tydligen försvinner symtomen efter tre månader hos 90 % av alla som drabbas av en wiplashskada, men jag verkar tyvärr inte vara någon av dom som de ser ut nu. Dagligen lever jag nu med ständiga smärtor och ett funktionshinder.
Året har inburit många telefonsamtal med både försäkringskassa och polis, vilket har förorsakat många tårar och många gånger även mycket ilska. När olyckan hände gick jag min sista termin till sjuksköterska, men lyckades med näbbar och klor kämpa hela vägen ut och tog därmed min examen januari -09. Detta var enligt försäkringskassan mitt stora misstag, eftersom jag då inte längre hade en sjukpeninggrundande inkomst. Det har resulterat i att jag inte har haft någon inkomst det senaste halvåret och fick i början av februari säga upp min egna lägenhet och flytta hem till mina föräldrar. Nu är det dags för en ny tur med försäkringskassa och försäkringsbolag efter sommaren och då håller vi tummarna att man ska få pengar till i allafall existensminimum.
Den 31 mars -09 började jag min livsresa till att få en meningsfull framtid då jag började på rehab. Dagarna är fyllda med sjukgymnastik, handträning, kbt, hjälpmedelsutprovning, massage, bassängträning, smärthanteringskurs och läkarbesök. Detta är ett sätt att bearbeta det som har hänt mig!
Ett stort tack vill jag tillägna en vän till mig som har hjälpt mig att få min hemsida så fin! Tusen tusen tack Malin!
Hoppas att ni vill hänga med på min resa för att se hur min framtid kommer att bli!
