En Oskriven Framtid

Som de flesta av er vet vi det här laget har jag väldigt ont i mina käkar och kan enbart gapa ca 1-2 cm, normalt ska man kunna gapa ca 5-6 cm. Detta gjorde att jag blev remitterad till sjukhustandläkaren Pontus i Karlshamn som är jätte duktig, men tyvärr hjälpte inte allt som vi provade. Så efter att ha försökt med olika saker i omgångar tog vi beslutet att det skulle skickas en remiss till en bettspecialist i Malmö som heter Thomas List! I februari fick jag chansen att träffa honom första gången på smärtrehab i Lund, då han gjorde en undersökning av käkarna och bettet och jag fick berätta om min skada. Efter det besöket bestämdes det att jag skulle få ett återbesök till honom för vidare undersökning och för att lägga en blockad i käkarna, vilket betyder att man sprutar in lokalbedövning i käklederna. Innan det besöket skulle en röntgen göras på käkarna, vilket ska göras på Malmö allmänna sjukhus imorgon förmiddag! Besöket hos Thomas ska sedan ske på fredag förmiddag, så önska mig lycka till!



För att jag ska få mera sömn och klara av dagen i morgon så åker vi redan i eftermiddag eftersom röntgen tiden låg så tidigt, så vi hyrt in oss på ett hotell i Malmö två nätter framåt. Så i kombination med sjukhusbesöken så blir det också lite semester med lite shopping och restaurang besök. Ibland behöver man verkligen lite miljöombyte för att få ett avbrott i vardagen och lite andrum. Tack mamma för att du följer med mig! 



Vi har även ett besök hos Malin, Ronald och Moa imorgon efter röntgen. Jag vill ju passa på att se deras fina lägenhet och träffa dom när jag för en gångs skull är i Malmö. Det är ju nämligen inte helt lätt för mig att ta mig själv och det krävs mycket planering bara för att det praktiska ska fungera!

 

Under några månader har en tävling i dagstidningen BLT pågått där man får nominera sin/sina vardagshjältar. Efter att ha tagit lite mod till mig beslöt jag mig för ungefär två veckor sedan att jag skulle skicka in mina vardagshjältar till tidningen BLT! Jag skrev en motivering till varför jag tyckte att de var mina hjältar och tryckte på skicka iväg knappen. Några timmar senare hade ett mail från en reporter på BLT trillat in, i mailet så stod det att hon hade blivit berörd av vår historia och gärna ville skriva ett reportage om vår familj. Efter lite diskuterande här hemma bestämde vi oss för att vi skulle tacka ja till erbjudandet och se det som ett litet äventyr.

Det blev det verkligen för bara en vecka senare satt vi runt köksbordet och fick berätta vår i historia och svara på frågorna. Efter det var det dags att fotograferas ute, vilket var väldigt kallt utan jacka men det var bara att bita ihop. Sen tackade dom för sig och sa att de skulle skicka texten när de var färdig för ett godkännande att allt hade uppfattads rätt. Texten kom igår och då fick vi även reda på att den skulle komma med i dagens tidning! Något som vi dock inte trodde var att våra ansikten skulle vara på framsidan, men livet kan verkligen överraska ibland!

Hela familjen vill tacka för all respons vi har fått på artikeln, betyder jätte mycket!

Tyvärr ligger inte artikeln gratis på BLTs hemsida, men om man vill ladda ner dagens tidning så kostar det bara 10 kr! Här är länken iallafall för er som inte bor här och som är intresserade att läsa den!

http://www.blt.se

Artikeln står omnämnd i höger spalten, där man kan trycka sig vidare för att läsa den!

FRÅGESTUND?

Har sett på lite andra bloggar att de har ett inlägg tillängnat läsarna. Det går till så att alla som läser får ställa frågor till mig som jag svarar på i ett inlägg! Vet inte riktigt om det är något för denna bloggen, men jag tänkte att jag skulle göra ett försök. Så denna veckan får ni ställa en fråga eller synpunkt genom att skriva den som en kommentar! Kommentaren kommer sedan att läggas in i ett inlägg, om tillräckligt många skickar in! Om det inte kommer in frågor, så struntar jag i det inlägget och kör på som vanligt! Ni avgör!!!!!

Då var det söndag igen och man har börjat förberedelserna inför veckan! Kläderna är framlagda, almenackan kollad och överförd till min veckotavla, duschen är klar och planeringen innför veckan med familjen är gjord. För mig är den nämligen inte bara att påbörja en ny vecka utan det är lite som måste göras innan det är måndag morgon.

Denna veckan ser lite annorlunda ut än alla andra, då jag och mamma ska spendera halva veckan i Malmö. Det är nämligen dags att träffa bettspecialisten Thomas List i Malmö på fredag morgon och dagen innan ska en magnetröntgen göras på MAS (malmö allmänna sjukhus).

MÅNDAG  Möte med Christer och Yvonne!

TISDAG  Akupunktur hos sjuksköterska Monica.

ONSDAG  Packa inför Malmö, åker när mamma har slutat jobba på eftermiddagen!

TORSDAG  Magnetröntgen på MAS!

FREDAG  Besök hos specialist tandläkare Thomas List!

Fullt ös som vanligt! Min planering på att veckan ska vara så lugn som möjligt spricker oftast, men det är bara att fortsätta att träna på att tänka efter före och hoppas att man tillslut lyckas att hitta en balans!

Idag är ingen bra dag!
Nacken jävlas mer en vanligt och tröttheten gör att det känns som att man går i en konstant dimma...




Men i morgon är det en ny och bättre dag!

Ni som känner mig kan ju inte direkt påstå att jag har haft turen med mig de senaste åren, vilket enligt min mening är ödet. Det är förmodlingen mening att jag ska gå igenom detta just nu för att det ska leda till något annat i framtiden än vad jag hade tänkt från början. Det enda som jag faktiskt har haft lite tur med är att jag har träffat väldigt bra människor hela tiden sedan olyckan, förutom vissa undantag.

Jag hade turen att träffa Anders och Petra via RTP som har hjälpt mig att förstå min skada och komma med tips och råd, då de med lever med samma skada. Sen blev jag remitterad till smärtrehab där jag träffade ett team som gör det där lilla extra än det som förväntas av dom. De ger aldrig upp och är ett otroligt bra stöd för mig. Tack för att ni finns Monica, Bodil, Karin, Ia, Maria, Ute och Anki!

Då jag fick problem med mina käkar tack vare skadan blev jag remitterad till sjukhustandvården där jag fick träffa tandläkaren Pontus med sköterskor. De är verkligen helt underbara, man kan fråga vad man vill och de förklarar varje steg de gör osv. Dom är verkligen helt fantastiska! 



När man som patient blir bemöt med respekt, värdighet och att någon verkligen lyssnar på en får man förtroende för den som behandlar en. Alla dessa människorna ovan har gjort sig förtjänt av mitt förtroende och jag känner en stor tilit till dom! Det är inte alla som har denna turen att få möjlighet att känna detta för någon inom vården då man har en skada eller sjukdom, även om jag tycker att det borde vara en självklarhet! Man behöver stöd från vården då man har en skada, då du behöver både diagnos och behandling, men även hjälp att anpassa sig till den nya situationen. Trots att man har ett fantastiskt stöd från sin familj och vänner så behöver man olika bitar från olika personer. Vissa saker kan tex jag bara diskutera med de som också är skadade och andra saker bara med familjen, det ena utesluter det andra!


Tack alla för att ni finns där för mig!

Man behöver stöd både från sin familj, vänner, andra skadade och vården för att klara av den nya vardagen som möter en!

Ligger här i sängen och tittar i en diktbok. Vilket är ingenting jag vanligtvis brukar göra, men ibland får man göra detta då jag letade efter en dikt till ett kort. Hittade några dikter som jag tycker att ni borde ta del av, som gör att man får sig en funderare!

När jag blev skadad önskade och trodde jag att jag skulle bli bättre jätte fort,
vilket det inte blev. Så nu lever jag efter detta mottot istället!

Såväl små steg
som långa kliv
för dig framåt.


Så sant!

För att lyssna
krävs att vi använder
både hjärta och öron.


Detta är svårare gjort än sagt!

Vi kan aldrig förutsäga
det oundvikliga.
Vi kan bara acceptera
att det sker.

Som skadad måste man acceptera att man behöver mer vila än andra!

Ibland
är det svåraste
man kan göra
att inte göra
någonting alls.

Nu är det åter dags för en ny vecka!


MÅNDAG  Akupunktur hos sjuksköterska Monica!

TISDAG  Besök hos sjukhustandläkaren Pontus!

ONSDAG  Magnetröntgen i Karlshamn för käkarna!

TORSDAG  Besök hos arbetsterapeut Karin! Möte!

FREDAG  Massage


Ha en underbar vecka!

Sedan flera år tillbaka är vi ett tjejgäng som träffas minst en gång varje månad! Igår kväll var det dags för den första möhippan i gänget med tillägg av några vänner till som var med, då Jessi gifter sig med sin Alex om en månad. Kvällen bestod av en liten fördrink, mat, efterrätt, lite sällskapsspel och mycket prat och skratt. Huvudpersonen fick kvällen till ära bära en hemgjord brudslöja med krona för att känna på känslan redan då att vara brud.

Kvällen blev väldigt lång då tiden bara flög iväg av allt som skulle göras. Detta är dock något som jag får böta för idag.... Ibland bara önskar jag att man inte behövde få straffas för att man har kul. Idag känns livet verkligen orättvist då man ligger här i sängen och har väldigt ont i nacken och rygg och är stel som en pinne efter allt sittandet igår. Jag menar verkligen inte att kvällen inte var värd det pris som jag får betala, men ibland bara önskar jag att jag slapp tänka efter innan jag gör något. Jag måste hela tiden värdera vad jag får för det jämfört med vad jag får betala för det efteråt.  Som 24-åring ska man inte behöva leva så, man ska kunna göra allt man vill och leva livet när man är så ung. Man ska inte behöva leva efter ledord som prioritera och värdesätta vad man vill mest!

Det är bara att acceptera att just nu är det så här och det gäller att ta vara på alla små glädje ämnen i vardagen, som i det stora hela kan ge lika mycket som en stor grej som kräver otroligt mycket energi. Trots det hoppas jag ändå innerst inne att jag en dag ska kunna göra precis allt det som jag vill utan att behöva prioritera...

Vem har inte hört ordspråket, vill du bli fin får du lida pin? De flesta har nog hört det någon gång! Första gången jag hörde det var nog när mamma skulle borsta håret och sätta upp frisyr på en när man var mindre, man gnällde och gnällde för att man var håröm och tillslut kom de här orden för att man inte skulle klaga.

Idag är det i allafall dags att slinga håret och klippa sig igen, snacka om att 12 veckor går snabbt. Tre månader har flugit iväg och man börjar fundera på allt som man har gjort under den tiden. Ordspråket ovan stämmer väldigt bra överens med hur det känns när jag ska gå till frisören. Innan olyckan tyckte jag bara att det var mysigt att gå till frisören och bli ompysslad men nu har det bytts ut mot en kamp mot ökad smärta. För hur skönt jag än tycker att det är att gå till frisören så har det blivit väldigt jobbigt!

Ni förstår med en nacke som inte går och styra så hänger huvudet med varje borst tag genom mitt hår och det slungas framåt och tillbaka. Sen är det dags för att tvätta håret i ett sådant fat som börjar vid nacken, men kruxet är att jag inte orkar hålla emot huvudet mot handfatet. Därför lägger jag all min tyngd på det, vilket innebär att det hela tiden flyttar sig. Så det är som rena katt och råtta leken att tvätta håret för frisören, för det gäller verkligen att jaga håret. Den tredje grejen som är väldigt ansträngande för nacken är allt sittande, det tar ju nämligen en stund hela denna processeduren.

Trots allt detta är det ändå värt att få känna sig fin i håret när man går ut där ifrån, för som sagt ibland måste du lida pin för att bli fin! 

I eftermiddag har jag haft den stora förmånen att få träffa en helt underbar liten prinsessa vid namn Moa och hennes föräldrar. Efter att ha väntat några veckor på att tillfället att träffas skulle finnas då familjen bor i Malmö var det äntligen dags! Jag och Rosa, en annan vän bestämde träff med familjen på torget innan det bar iväg till ett fik för att äta lite lunch.

Väl på fiket var det för att slå sig ner med en varsin smörgås och chokladboll över en pratstund, för att ta igen allt vi hade missat sen sist. Sen var det dags för Moas föräldrar att öppna lite presenter till den lilla sessan. Vi hade lite tur för precis nästan när vi skulle gå slog hon upp sina små ögonlock och vaknade till litegrann så vi kunde hålla henne. Glädjen var stor när jag fick henne i min famn efter lite assistans från hennes pappa. Efter denna eftermiddagen har hon gett mig lite mer energi till att fortsätta kampen mot en framtid!

Idag känns livet verkligen orättvist på alla sätt och vis. Ibland kämpar man och kämpar men får ingenting för det, varför ska man då fortsätta stånga sig blodig! Som sjukskriven behöver man inte bara leva med ständig smärta och funktionshinder utan man måste även genomgå kränkade behandling och svåra prövningar för att bygga upp sitt liv.

Först och främst är det en jätte lång process att bara ta beslutet om en åtgärd för att man ska kunna bygga upp sitt liv igen, vilket innebär att man vänder och vrider på allt och känslorna är som ett stort kaos inombords! Efter månader av kaos är det sedan dags att ta i tag i saker och ting, men när man väl gör det så bemöts man i vissa fall av respektlöshet och kränkade behandling. Saker som är väldigt privat och som man knappt delar med sig för någon nära sätts på sin spets och det är inget man kan göra mer än att acceptera att det är så och svälja det.

När man väl har gått igenom allt detta får man ändå ingen hjälp, utan man är tillbaks på ruta ett och man har kämpat helt i onödan. Ibland känns det som att man lever i ett samhälle som inte är till för alla, det finns en klick personer som tillhör de luddiga fallen och inte ingår i någon klar grupp och de lagar och regler som gäller för det. Har inte jag med rätt att få leva ett självständigt liv precis som alla andra!!!!!!!!! Är inte detta ett samhälle för alla?????????????????? Tydligen inte.....

Ibland önskar jag att jag hade samma förutsättningar som alla andra! Precis när olyckan hade hänt så önskade man många gånger att den aldrig hade hänt. Man ville inte att livet skulle bestå av smärta och funktionshinder varenda dag. Från början insåg man inte hur länge man skulle behöva ha det så här eller hur länge man skulle behöva kämpa, men månaderna gick och man började anpassa sig efter sina nya förutsättningar.

Dagarna då längtan efter sitt gamla liv blev allt färre ju fler månader det gick och man hittade nya sätt och vägar att hantera saker och ting. Nu har det gått över ett och ett halvt år sedan jag krockade den 3 oktober 2008 och det nya livet har blivit min vardag. Nu är det sällan som jag önskar att mitt liv var annorlunda, trots att det är kämpigt så försöker jag fokusera på allt som är bra!

Ibland får man sig ändå en tankeställare och önskar att man kämpar för andra saker än vad jag gör. De flesta kämpar för att få ett bra boende, familj, få barn, arbete osv men jag kämpar för att få på mig kläderna varje dag och att duscha med mera. När man jämför de önskningarna så känns livet genast väldigt orättvist. När dessa tankarna kommer så skär det i hjärtat av vemod och ledsenhet, men efter stund får man försöka tänka annorlunda och intala sig själv att man gör så gott man kan utifrån sina förutsättningar. Detta är vad jag klarar av just nu och det får man acceptera, det är först när man klarar av vardagen som man kan börja tänka större! 

I framtiden hoppas jag att några saker från mitt gamla liv ska komma tillbaka och att vissa insikter och erfarenheter ska finnas kvar i kombination med saker som kommer till! Detta är önsketänkande och något som jag måste hoppas på för att orka kämpa!


 


Olika förutsättningar!

Jag bara älskaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaar solen! Iallafall nu på våren, då det är precis lagom varmt att ligga i en solstol med kläder och en filt så att bara ansiktet får färg. På sommaren är det svårt att ligga en längre stund och sola, eftersom jag blir helt vimmel kantig om jag ligger för längre. Det börjar med att yrseln tilltar så fort man ändrar huvudets position och att man kallssvettas för att det är så varmt att man inte vet riktigt vad man ska ta vägen. Det är signalen för att man ska gå och sätta sig i skuggan istället! Hade inte dessa problem med solen innan olyckan, men nu är det som att kroppen inte riktigt orkar med värmen på sommaren. Det är ju egentligen inget problem för det är bara att sätta sig i skuggan eller någonstans där det fläktar!

Idag har jag och mamma varit ute i flera timmar, först rensade vi lite bland jordgubbsplantorna och sen åt vi lunch ute i solen. Efter det kröp jag upp i solstolen med en filt och bara njöt, nåja iallafall efter att mamma hade hjälpt mig fälla ner solstolen. Vi har nämligen en solstol som fäller sig själv när man lutar sig med kraft bakåt mot ryggstödet! Det är bara ett problem att jag har inte kraften att få bak den, hur mycket jag än trycker och försöker så rubbar den sig knappt en centimeter. Tur att man har en underbar mamma som kan hjälpa en ibland!

Så nu sitter jag här med ett ansikte som går i lite röd ton, men med lite mer energi för att ta sig an en ny vecka!

Idag är det dags att se livets baksida...

Fyra dagars ledighet har försvunnit i ett nafs och den har bestått av både påskmiddag, vänner, vila med mera. Precis allt vad jag har behövt just dessa dagarna, har nämligen blivit lite bättre på att dosera på mina lediga dagar. Visst går jag fortfarande på många nitar pga av att jag planerar in för mycket eller vill för mycket, men det har i allafall blivit bättre och det är huvudsaken! Här kommer denna veckans schema!

Tisdag  Besök hos en vän och akupunktur hos sjuksköterska Monica.

Onsdag  Upptagen

Torsdag  Besök hos arbetsterapeut Karin

Fredag  Massage

Lördag Ledig

Söndag  Ledig


Ha en bra vecka!

Vill önska er alla en riktigt glad påsk!
Kommer kanske lite sent, men dagarna har bara rullat på så det får bli bättre sent än aldrig.
Påskafton firades traditions enligt hos min morbror med familj, vilket var lika stor succe som alltid! Vi har så trevligt när vi träffas, kvällen inleddes med påskborrd, vitsar och sen tårta och spelet " med andra ord". Super härligt verkligen! Så idag är det jag som har occuperat soffan och ska endast masa mig ut och gå en runda för att ryggen och nacken inte ska stelna till helt och hållet!

Det är ingen hemlighet att jag har vissa kognitiva svårigheter på grund av min skada. Det är inte heller en hemlighet att jag tycker det är jobbigt att prata om detta, då jag inte har accepterat att det är såhär själv. Det är inte många som kan förstå hur det är att leva med ett sådant handikapp som inte syns, men som förstör mycket för mig själv.

Igår var det dags för mig och min arbetsterapeut att träffa en annan arbetsterapeut som jobbar mycket med detta området. Vi pratade bland annat om det här med energi och att inte orka med vardagen som man vill. Hon gjorde en liknelse för att man skulle förstå varför, hon menade att när man sover fyller man på med en hink energi som en vanlig människa gör av med under dagen och då räcker det tills nästa natt då du ska fylla på med energi. Däremot vi som har de här problemen fyller också på med en hink energi på natten, men när vi vaknar börjar hinken läcka för att det är en massa hål i den. De här hålen representerar olika saker som tec smärta osv. Med alla dessa hålen säger det sig själv att energin inte räcker en hel dag, även om jag fyller på med en liten kopp energi till när jag vilar så räcker inte det för att orka med kvällen. Nu kanske ni i min omgivning förstår varför jag inte bara kan gå vila för att orka med det jag vill för det räcker inte för att orka hela kvällen. Ibland måste man ändå gå över gränsen för hur mkt energi man har för att det är något viktigt man vill göra, men du kan inte gå i botten jämt.

En annan sak som bestämdes med var att jag ska få en liten apparat där jag kan ha mitt schema, tider, larm osv. För att slippa skriva in i min manuella almenacka. Det känns jätte bra nu efter mötet, för jag måste allt erkänna att jag var lite nervös innan. Så nu vet vi vad vi ska göra under våren och vad som väntar under hösten inom denna biten!