En Oskriven Framtid

Satt och sökte lite på google för skojs skull och då hittade jag denna bilden....




Tyckte att den passade in lite på en känsla jag har haft ett tag nu, känslan är att inte alltid räcka till. Det är något som jag vet att vi är många som brottas med, men för mig blir det så oerhört tydligt. Det är så många jag vill hinna träffa varje vecka, men oftast orkar jag inte hälften. Det är inte alltid att jag inte har tiden att träffas, utan oftast faller det på att jag har så ont att jag behöver vara hemma eller att jag är för trött. Min kropp orkar som ni vet inte med så mycket på grund av ständiga smärtor med mera som tar mycket energi. Hur jag än försöker planera och vara duktig, så räcker det ändå inte i slutändan. Detta gör att man blir besviken och ledsen för att man inte orkar vara med på allt alla andra klarar och orkar. En del av en är väl även rädd för att man ska bli bortglömd och inte lika mycket medräknad för att man inte är lika pliktrogen som innan!

Egentligen ska man ju tänka tvärtom än att bli ledsen och besviken, man ska uppskatta den timmen man träffade den vännen idag eller ringde det samtalet istället för att fokusera på att man inte orkade träffas tre timmar. Visst är det hårt precis när man går därifrån och tårarna gör sig påminda, så kan det ju faktiskt vara värre. Det gäller nog att göra precis som på bilden, att ta den enkla vägen. Jag tror att vi människor gör saker och ting mer komplicerat än vad det är ibland, tex så kan man ju träffa vänner och familj i samband med den vardagliga promenaden osv. Man behöver inte göra så stor grej av det, utan det viktigaste är väl egentligen bara att man träffas och inte hur, när och var! 

Den blev min, den blev min, den blev min!

Berättar mer på onsdag, nu är ni allt bra nyfikna!!!!!!

Då var det dags att skriva ner nästa veckas planering, vilket tillhör rutin nu på söndagar! Denna veckan skiljer sig lite från de vanliga veckorna, eftersom vi flyger på semester till Rethymnon på Kreta på lördag morgon. Det ska bli så underbart att få fly vardagen för en vecka och slippa alla brev man måste ta tag i, viktiga samtal med mera. Tänk att bara få rå om sig själv en hel vecka, utan krav på saker man ska göra och prioritera. Vi som åker är mamma, min syster, mormor och jag! Lovar att lägga ut en massa bilder när jag kommer hem igen!

MÅNDAG   Besök hos arbetsterapeut Karin och sen efter det besök hos handterapeut Marie,
för att korrigera min handskena som jag fick förra veckan.

TISDAG  Besök hos sjuksköterska Monica.

ONSDAG  Ledig. Packa resväskan!

TORSDAG  Besök hos kurator Anki och efter det hos sjukgymnast Ia, för kinesiotejpning av axeln.

FREDAG  Ledig. Åker ner till släktingar i Svedala,
eftersom vi flyger från Sturup kl sex på lördag morgon!

LÖRDAG  Flyger till Kreta! SEMESTER!

Varje kväll har jag och mamma en viss rutin när jag ska gå och lägga mig imed att jag behöver hjälp med skena med mera. Nattskenan som jag har motverkar att mina fingrar ska bli stela så att de inte ska gå att räta ut, vilket var problemet när jag fick skenan förra julen av handarbetsterapeuten. På kvällen går det till så här att mamma hjälper mig av med kläderna, sätter på nattlinnet, smörjer händerna, sätter på kompressionshandske och sen skenan för att slutligen avsluta med att sätta dit mina bedövande plåster över käkarna. För er som inte vet vad en kompressionsvante är så är det en handske som gör att handen inte svullnar, eftersom den ökar cirkulationen i handen.

Så här har rutinerna sett ut i ungefär ett år minst snart, men denna veckan har de förändrats. Helt plötsligt en kväll hoppade min katt upp i sängen och skulle vara med och hjälpa till i nattrutinerna. Efter att hon hade gjort det började hon gnida sin nos mot min kind och nafsa lite lätt, precis som det var en kärleksritual. Vi trodde att detta bara var en engångs företelse, men där bedrog jag mig för flera gånger denna veckan har hon kommit in och gjort samma sak. Det är väl hennes sätt att säga godnatt matte, eller vad tror ni?

Varför är livet så orättvist ibland?

Varför måste vissa människor drabbas av en massa tråkigheter och prövningar medan andra kan gå igenom livet utan några större hinder som är i vägen. Ibland blir jag bara så trött att behöva stå på den sidan som alltid drabbas. Jag menar hur mycket till ska man klara av???? Hela tiden när det händer något nytt så tror man att det är det sista man ska klara av, men ändå tar man sig upp och reser sig med huvudet högt och anpassar sig. Trots detta undrar man hur länge man ska behöva anpassa sig, det är nämligen inte så roligt att hela tiden få leva som en kamelont! 

Antar att det är ödet som gör att vissa måste gå igenom vissa saker för att ändra riktning i livet och för att det ska bli annorlunda än vad man egentligen tänkte sig från början. Det stämmer iallafall in med mitt val av arbete, för när jag gick ut sjuksköterskeutbildning så var min högsta dröm att få arbeta inom akutvården, men när jag sen fick min skada insåg jag att det var omöjligt att klara av enligt mina förutsättningar. Då helt plötsligt blev andra områden intressanta, områden som jag innan olyckan inte ens skulle funderat på. Så vem vet, det kanske är bra att man är en av de som drabbas av saker ofta!

Idag har jag gjort världens köp! Jag har slängt ut min krångliga och fula dosett mot en snygg dosett som ser ut som en dagbok. Ibland vill man bara vara normal och smälta in, vilket man inte gör när man tar upp en dosett jämte middagstallriken. För då ställs massa frågor som man måste svara på, vilket gör att människor runt omkring tycker synd om en sen. Klart jag vill att folk ska visa hänsyn och bry sig, men ibland måste man bara få vara!



Min gamla dosett!



Fodralet på den nya!

Vill dela med mig av lite bilder från min lunch med Malin, Moa, Rosa och Ida idag! Jag har fått min dos av Moa mys för dagen, hon gör att jag mår så bra! Tänk vad barn får en att glömma allting tråkigt och gör att man bara blir så glad inombords! Det gör ni ju självklart med min underbara vänner Malin å Rosa, men ni förstår ju vad ni menar...



Underbara Moa!



Mitt halsband tyckte Moa var fantastiskt gott....

Då var det söndag kväll igen, planeringen inför veckan är gjord och kvällens dusch är avklarad. Nu sitter jag här ihop krupen i min älskade soffhörna med en rykande kopp te och med datorn i högsta hugg. Jag tänkte nämligen att det var dags för er att få veta veckans planering! Det börjar även snart att dra ihop sig till vår resa till Kreta den 4 september och det är dags att börja fixa och dona med saker som ska med, som ni ser på planeringen.

MÅNDAG  Hämta schengen intyget på apoteket, för att kunna ta med mig två av medicinerna utomlands.
På schemat står även lite andra saker att ordna, som tex att hämta ut mer medicin, ringa veterinären osv.

TISDAG  Besök hos arbetsterapeut Karin kl 10.00!

ONSDAG  Möte kl 18.00

TORSDAG  Besök hos sjuksköterska Monica för akupunktur och hos sjukgymnast Ia för kinesio tejpning av axeln.
Ringa min handterapeut och bestämma en tid för rörelseträning!

FREDAG  Massage på eftermiddag och tid för färgning av frans och bryn hos Saras.
För er som undrar varför jag gör det är att jag har jätte svårt att måla med mascara och därför gör jag det permanent för att ändå känna mig lite pigg och inte se så trött ut!

LÖRDAG  Grillfest med vänner!

SÖNDAG  Ledig!

Jag vill passa på att önska er en bra vecka och även tacka för er söta små kommentarer!

Var bara tvungen att gå in på bloggen och skriva av mig från mitt glädjerus! För ca 20 minuter sen vann nämligen jag och mamma fyra hundra kronor på V75. För er som inte riktigt har koll på det här med V75, så innebär det att man spelar på vilken häst som vinner i 7 lopp. Vi hade spelat ett system för 64 kr tillsammans, vilket innebär att vi hade två hästar i varje lopp. Efter lite hejande fick vi in 5 rätt av 7, vilket absolut inte är så lätt som det låter!

Ibland kanske man trots allt har lite tur, då jag aldrig brukar spela på trav. Jag är inte så intresserad vanligtvis, men ibland får man ju satsa! Tänk att man kan bli så glad av känslan av att bara få vinna, det kvittar liksom vilket belopp det är!

Så mycket tankar och funderingar som snurrar runt omkring i mitt huvud! Borta för en stund och sen helt plötsligt så påträngande nära... Vet vad jag vill, men ändå är det förknippat med en viss ångest, rädsla och oro över att jag ska bli så besviken.. Vill bara vara liten igen och känna att livet är enkelt!!!

Här kommer nog ett resultat som många av er har väntat på i några dagar nu... Som ni alla vet åkte vi i måndags eftermiddag upp till Ryhov, Jönköpings länssjukhus för att vara på plats till morgonen efter. Vid fem tiden stod vi utanför entren redo att checka in på patienthotellet innan vi skulle ta en runda på Ikea. När man är lite nervös så är det inte läge att sitta och titta in i en vägg flera timmar innan man slutligen ska sova, därför slog vi två flugor i en smäll. Mamma skulle nämligen ha inredninng till gardroberna i deras rum och sen skulle vi ju även äta kvällsmat, vilket blev deras after work buffe. Mamma och jag var så trötta när vi kom ut där i från att vi hade fullt upp att få in allting i bilen samtidigt som vi var fulla av skratt, men efter att utnyttjat hela baksätets och bagagets alla centimetrar kunde vi åter sätta oss i bilen mot sjukhuset . Snacka om att det var skönt att lägga sig sen!

Vid sju morgonen efter var det dags att gå upp för klockan åtta hade vi en återbesöks tid på smärtenheten och sedan operation. Denna gången var man van vid alla rutinerna och man visste exakt hur allting skulle gå till och tillslut låg man åter där på operationsbordet koncentrerad på att ligga helt blixter stilla. Nålarna sattes som sagt på samma nivå som förra gången och likadant gjorde det mycket ondare än den första. Efter själva ingreppet var det dags att fylla i pappret igen, men denna gången skulle vi träffas redan en och en halv timme efteråt.



Resultatet blev detsamma som förra gången med mer än hälften smärtreducerning i nacken, vilket är postivt. Det som kommer hända nu är att jag har fyllt i det här pappret ända till idag och har nyss lagt det på brevlådan. Sen kommer jag ha en telefonkontakt med läkaren som gör detta i mitten av september, där både han och jag ska ta ställning till om vi ska göra det "riktiga" ingreppet. Han har berättat hur allting går till och så och vad det finns för risker, så det är mycket nu att ta in och smälta innan man kan tänka riktigt klart.

Fortsättning följer i mitten av september!

Vid lunch idag bär det upp till Jönköping igen, så att vi är på plats till morgon dagen! På tisdag morgon kl 8.00 ligger jag på operations bordet igen, för då är det dags för provblockad nummer två på nivån c4-c5. De provade ju först på en lägre nivå vilket inte gav rätt resultat, så gången efter blev det samma nivå som denna gången. För er som inte har riktigt koll på det här ed kotorna, så har man sju halskotor som heter från C1 till C7.

För att de ska vara säkra på att de har hittat rätt nivå så måste man vara smärtlindrad två olika gånger då de gör det på samma ställen. I morgon är det andra gånger jag gör det på denna nivån och då tas ett beslut om hur vi ska gå vidare.

Det vi väntar på är att se om de går in och bränner av nerven på den nivån till 80 procent, för att få en längre tids smärtlindring. Provblockaden varar ju bara nägra timmar, medan det riktiga kan vara från några månader till ettt år. Så lova att hålla tummarna nu!

Då var det dags att börja med veckoschemat igen för att få lite struktur och för att ni ska veta vad jag gör om dagarna. Om ni inte tycker att den är bra längre får ni skriva det som en kommentar, för det är ju för er skull jag lägger ut det!

MÅNDAG  Åker upp till Jönköping på eftermiddagen, för att vara på plats morgonen efter.

TISDAG  Provblockad nummer två görs kl 8.00. Beslutet om hur vi ska gå vidare fattas kl 13.00!

ONSDAG  Ledig!

TORSDAG  Samtal hos kuratorn!

FREDAG  Akupunktur hos sjuksköterska Monica på förmiddagen och besök hos handterapeut Marie på eftermiddagen, för att göra en ny handskena.

Önska mig lycka till!

Första veckan är snart till sin enda och vardagen börjar att infinna sig igen. Till den tillhör mer struktur och mer ordning än vad som finns under semestern, vilket jag mår bra av och som gör att jag klarar vardagen bättre. Om man har ett kognitivt funktioshinder har man svårt att sålla när det är många intryck eller röster och man har svårare att komma ihåg saker och ting. Vet inte hur många gånger jag har letat efter min mobil eller nyckel osv i sommar, men förhoppningsvis kommer det att bli lite bättre med den biten i höst.

Det som kommer hända i höst är nämligen att provblockaderna i Jönköping kommer att fortsätta med ett beslut om hur vi ska gå vidare till följd av det. Sen har jag även blivit erbjuden att få vara med i en grupp där man testar ett dataprogram för att förbättra sina kognitiva förutsättningar. Utöver detta tillkommer träning hos sjukgymnasten, akupunktur med mer. För att ni ska kunna hänga med igen så kommer ett veckoschema att läggas ut varje vecka igen from och med nästa vecka.

Veckans ros går till mormor och morfar som kom i två dagar och hjälpte mig då vi hade svårt att få ihop det denna och nästa vecka. Är så glad att jag har den turen att ha så många som verkligen bryr sig runt omkring mig. Jag älskar er mormor och morfar, tack för att ni alltid ställer upp.

Ikväll blir det Åbron med tjejgänget. För er som inte är här ifrån är det en liten restuarang/bar som ligger vid ån som rinner genom Karlshamn och den tilhör Harrys. Vi är ju några tjejer som har hängt ihop sedan högskolan/gymnasiet och träffas en gång en månad hos vandra för en fika och lite tjejsnack.

Är så glad att jag har er tjejer! Ni gör att jag orkar mer än vad jag trodde, ni får mig att le och skratta och ni har kommit att betyda väldigt mycket för mig!

Tack för att ni finns Anna, Josse, Jessy, Linda, Micka, Emmily och Linnea!

Ibland blir jag bara så himla trött på allting.. Jag vet att det bara har gått två dagar på den nya "terminen" efter sommaruppehållet, men jag måste bara avreagera mig lite. Idag har varit en sån där fixar dag med papper som har blivit liggande under sommaren, samtal som jag var tvungen att ta tag i med mera. Samtalet blev en liten besvikelse vilket resulterade i en arg Tessan, som kände sig som ett djur i fångenskap som sitter rädd i ett litet hörn redo att försvara sig. Jag har inte valt att bli skadad att ha det som jag har det och kan därmed inte hjälpa att jag behöver hjälpmedel och individanpassade lösningar. Jag kan inte hjälpa att jag har en arm eller ont i min nacke och att det är därför jag tex inte kan släppa ratten och sätta på vindrutetorkarna utan att vara en säkerhetsfara. Dett är därför jag behöver andra lösningar och det kostar tyvärr, men det är inget jag har valt att köpa en ny bil men det är något jag måste för att kunna klara av att köra och bli självständig!

Sen kommer vi till alla papper som man ska fylla i bara för att kunna åka utomlands en vecka. Först och främst måste du be din handläggare på försäkringskassan om lov för att åka utanför Sverige och helst fylla i en ansökan till på köpet. Sen kommer vi till att få med sig sina tabletter genom tullen, då måste du fylla i papper från apoteket som ska skickas till läkemedelsverket. Stämmer sen inte det som står på receptet måste du ha ett nytt läkarintyg. Allt detta bara för att komma iväg i sju dagar på semester!

Jag har inget emot att fylla i alla dessa papper och ringa alla dessa samtal, men samtidigt har jag fullständigt rätt att bli förbannad på systemet ibland. Man blir trött på allt mer jobb som det kräver att vara skadad och att alltid behöva be om lov att få göra saker. Jag måste få känna att jag har rätt att åka på semester en vecka, det är ju inte precis som att jag struntar i allting utan det handlar om en veckas avkoppling. 

Jaha, då har vi kommit till den dagen då det är dags att sammanfatta sommar ledigheten! I morgon börjar nämligen allvaret igen, då rehab sätter igång och då det åter igen blir fokus på att bli bättre och att utvecklas åt en riktining. Det är dock med blandade känslor som det är söndag kväll, för en del av mig vill komma tillbaka till sjukhuset och tryggheten av att några utomstående finns där med sin kompetens och skicklighet. Samtidigt som jag kommer att sakna att bara få prioritera nöjen och bara få vara ledighet, utan att något händer eller att alla drar i en från olika håll.

För det är så min vardag ser ut i vanliga fall, är det inte det ena som inträffar så är det papper eller samtal till försäkringskassa eller advokat som ska ringas. Missförstå mig inte nu, för jag är verkligen jätte tacksam och glad för alla ni som finns runt omkring mig. Ibland bara saknar man det normala livet och det är när man får känna på en liten glimt av sin gamla vardag som det blir det mer och mer påtagligt!

Sommaren började inte riktigt som jag har tänkt mig, då jag fick tillbringa ca en vecka på sjukhuset sammanlagt. Även när jag blev utskriven var det en lång kamp tillbaka, då både kraft och energi var som bortblåst. Försiktigt började jag med mina promenader igen, först runt kvartet till de blev längre och längre. Det är först denna veckan som jag har kunnat gå mina vanliga rundor igen, så fyra veckor har det tagit! Här kommer en bild på mig ett halvt dygn innan jag fick åka in på akuten, inte riktigt så som ni är vana att se mig.  Mamma skulle vara lite rolig och ta bilden på midsommarafton 2010! Väljer att ändå lägga ut den, för det är så mina dagar ser ut då och då bakom den glada minen och fasaden av smink och fina kläder!

r

Sommaren har inte bara bestått av tråkigheter, utan festival veckan började det att skifta mot roliga grejer istället för tråkiga. Det blev mycket festival firande med både stora och små människor, utflykter, travtävling, semester resor till Falkenberg och Ystad, sommarteater med mera. Mycket kul har jag trots allt hunnit med i allafall!!! Det som jag dock allt är stoltast över är att jag trotsade min egen ångest och fjärilarna i magen och vågade provköra en bil igen! Det är det första steget till självständighet i att kunna ta sig dit man vill själv!

Har ni haft en bra sommar? 

Hoppas att ni forsätter att hänga med mig i höst i min kamp för att få en framtid!

Hipp hipp hurra hurra hurra för min älskade syster på 22 års dagen! 
Av mig fick hon ett silver halsband med en berlock där det är ingraverat ordet "syster" med ett hjärta efter ordet. Detta symbolerar det jag känner för henne, då hon är en klippa som alltid finns där vid min sida. Hon är den som man både kan skratta och gråta med och någon man kan glädjas med när något roligt har hänt! 
Jag älskar dig systra min och jag kommer alltid att finnas där för dig!!!!!!!!

I onsdags vid lunch begav mamma, pappa och jag oss iväg på vår sista semestertripp för den här sommaren. Denna dagen var vårt mål morfars syster Anna och hennes man Yngve i Snåresta eller Ensligheten för att vara mer korrekt, men det är nog inte många av er som vet vad det ligger. På vägen ner stannade vi i Åhus vid ån för att äta middag och sträcka på benen, jätte mysigt verkligen! Vi åt på en restuarang som låg i en båt, så man var verkligen nära vattnet om man säger så!

Sen fortsatte vår resa ner mot Ystad och strax innan tre var vi framme vid deras hus, för att hälsas välkomna av en kram inne på altanen och att kaffekopparna dukades fram. Kvällen bestod av mer god mat, mycket prat och en promenad innan vi gick och la oss. Klockan halv sju ringer pensionärernas klocka på övervåningen och man visste att det var därmed dags att stiga upp. Frukosten var nämligen strax på bordet, vilket skiljer sig lite från min semesterrutin då jag äter frukost vid halv elva. Strax innan nio var det sen dags för morgon promenaden runt omkring åkrarna och klockan tolv var det dags för middag och efterrätt. Ordning och reda verkligen, vilket är bra tycker jag! Sen bar det iväg hemåt igen mot Karlshamn!

 

Idag har jag tagit ett stort steg till i kampen för att bli självständig igen! Tro det elle ej, men jag och pappa har faktiskt varit och provkört en automatare vid lunch idag. Den sista gången jag satt i förarsätet var dagen då olyckan hände och sen den dagen har det nästan gått två år. Jag fick känna på känslan att sitta där när min syster hade kört fast i en snödriva i vintras, men då klappade hjärtat så det skenade och ångesten bara kröp närmare och närmare. Då tänkte och kände jag bara, aldrig mer att jag ska utsätta mig för detta och detta är något som jag inte har kämpat emot från nu i sommar.

De senaste veckorna har jag tänkt allt mer på att jag borde sätta mig och provköra på en parkering bara för att se att jag klarar av det med en arm. Idag var det upp till bevis, vi körde till en bilhandlare här i stan som pappa känner för att få provköra en bil som inte hade en manuell växellåda. Först körde vi upp till en pakering, där jag och pappa bytte plats så att jag fick köra. Det gick över all förväntan, så efter det bestämde vi oss för att köra ut i trafiken istället. Ångesten och rädslan över att sitta som förare försvann mer och mer ju bättre det gick!

Så dagens besök ledde till att jag nu vet vad jag vill ha för bil och vad jag behöver ha för anpassning på den. Saker som jag inte visste fans, kunde underlätta för mig jätte mycket som tex en backkamera, automatisk vindrutetorkare som känner av regnet, en lite högre bil som är lättare att kliva i och ur med mera. Enda nakdelen är att jag måste köpa en helt ny bil för att få det jag behöver och det är där som problemet ligger, men jag får väl höra mig för vad det finns för möjligheter.



Min drömbil som har allt som jag behöver!

Då var vi hemma igen, efter vår semester i Falkenberg! Tidigt i torsdags morse begav vi oss iväg mot vårt mål, med en liten paus för lite frukost på en rastbåt. När vi väl kom upp till hotellet visade det sig att de inte hade någon bokning i vårt namn. Vi hade nämligen bokat online via falkenbergs hemsida, som i sin tur drivs av turistbyrån. Tydligen hade inte dom mailat vidare sin bokning till hotellet, så det hade aldrig bokat rum i vårt namn och var lika förvånade som vi. Som tur väl var damen i receptionen en klippa, så hon fixade ett hotellrum för två nätter till oss. Den tredje natten kunde hon inte lösa och erbjöd oss därför att byta rum då, men vi tog aldrig erbjudandet då vi kände att det var lite segt att packa upp och ner för en natt. Så istället begav sig bilen hemåt igen på lördagen istället för söndagen. 

Första dagen vandrade vi in till Falkebergs centrum och strosade omkring i affärerna, fikade och åt gott innan vi vandrade till rummet igen. Dagen efter, fredagen var det dags för Ullared på pappas begäran. Han tycker nämligen att det är skönt att handla en årsförbrukning kläder för att sen slippa gå i affärer under resten av året. När i skulle gå in genom entren så stod det en stor skylt, kanal fem spelar in andra säsongen av Ullared - inspelning pågår i varuhuset! Så vår dag i varuhuset bestod inte enbart av shopping, utan även att ducka från tv-kameror. Då vi hade fått order från min syster att vi absolut inte fick infinna oss i tv under hösten, vilket inte är något som jag strävar efter heller kan jag ju tillägga. Vi råkade även hamna brevid den blyge Morgan från säsong ett. Jag och mamma var helt fascinerade över hur folk ville hälsa och såg honom som en idol, en annan hade fullt upp att hålla sig för skratt. 

Under lördagen var det dags att packa ihop väskorna och checka ut och efter det körde vi till Skrea strand. Där tillbringade vi flera timmar att gå på stranden och plocka snäckor, vilket i mina ögon är total avkoppling. Man glömmer liksom både tid och rum! Vi avslutade trippen där ute genom att äta lunch på en jätte mysig restaurang som låg mitt på stranden i princip, för precis utanför fönstret var stranden. När vi var färdiga där föreslog pappa att vi skulle köra till Båstad en sväng, innan vi körde hemåt. Där hamnade vi på en hantverkmarknad och vi tog även en tur i hamnen!

 
Pappa och jag på en blåsig Skrea strand! 




Här kommer några bilder på Nelly! Bild nummer 1 är från när vi kom hem, Nelly försöker förhindra oss från att lämna henne igen genom att sätta sig på väskan. Bild nummer två är när hon leker med sitt nya catgym som jag köpte till henne i Ullared. (OBS För att få bilderna större klicka på dom).