En Oskriven Framtid

Fick ett litet gulligt kort idag i brevlådan, tänk att något så litet kan göra en glad! Men de är väl alla de små sakerna i vardagen, som blir de stora i slutändan. Tänk på det när ni håller upp dörren eller erbjuder någon anna liten hjälp, då kan ni ha gjort både dog själv och den andra personen glad!

Idag klarade jag en sak som jag trodde vad omöjlig i mina egna ögon, varför sätta krokben för sig själv istället för att peppa. Man vill hela tiden utveckla efter sina egna förutsättningar, det gäller bara att tro på sig själv! Det är väl det alla människor lever för, genom att utveckla sig själv hittar man nya möjligheter, vänner, erfarenheter. För att få erfarenheter måste man ibland misslyckas och för att få nya vänner måste du utforska okänd mark , vilket från början inte alltid är helt lätt. För att våga göra detta måste du sträva efter något, där vår vilja att utvecklas är motorn i oss!

Förstod ni något av det där... det bara kom så jag hoppas att något är förståeligt!

Då var det söndag igen och helgen har bara runnit iväg. Kan inte säga att jag har gjort så mycket, men det har varit skönt det med! Så här ser min vecka ut, berättar mer imorgon om hur en ny utmaning gick!


MÅNDAG  Arbetsträning.

TISDAG  Arbetsträning.

ONSDAG  Synkoll på synoptik, det känns som styrkan i ögonen har ändrats igen.

TORSDAG  Arbetsträning.

FREDAG  Sjukgymnastik.


Som sagt fullt ös, medvetslös eller vad säger ni?

Idag känns det såhär! Gud vad trött man blir på allt ibland, vissa dagar vill man bara vara som va som innan allt hände...

Nu tar jag helg för den här veckan, allt har gått bra på jobbet och det känns verkligen jätte kul att få vara med i ett sammanhang igen och man känner sig viktig! Nu är det dags att vila upp sig inför nästa vecka, då jag ställs inför nya utmaningar. Jag måste bara öka min självkänsla nu i helgen och lära mig att tro på mig själv även i denna situationen.

Usch vad jag känner mig hemsk ibland, trots att jag egentligen inte kan rå för det! Som jag har skrivit om innan så har ju min vardag börjat igen men stormsteg, vilket min kropp inte var beredd på. Den har chockats svårt under dessa två veckorna och hämnats genom att göra mig extra trött, ge ökad smärta och lite annat smått och gott.

Att vara nära mig när jag har kommit hem dessa dagarna har inte varit riktigt lika kul, kan jag tänka mig eller rättare sagt jag vet det. Råkar någon säga något som jag kan tolka fel eller som gör att jag måste förklara något, skjuter min mun skarpt eller rättare sagt hugger tillbaka. Det låter som att man är argast i världen just i de situationerna, men egentligen är man bara för trött att ens orka med sig själv och än mindre någon annan.

Förlåt alla som har råkat ut för detta, jag älskar er och skäms för att jag blir sån här ibland. Är så glad att ni står ut med mig ändå, trots att jag blir ett litet monster när det blir för mycket!

Då var man tillbaka i verkligheten igen, så härligt att ha en vardag igen! Jag gillar att ha struktur och att vara igång, det svåraste är bara att hitta en balans. Idag när jag var på jobbet kändes allt så bra, alla var så glada att träffa varandra och jag ser framemot höstens stora utmanningar. Sen när jag kom hem insåg jag hur mycket annat jag skulle få in utanför de här arbetsprövnings timmarna, för er ser det inte så mycket ut men för mig är det de. Allt kommer säkert bli jätte bra när alla tider har hittat sin plats i veckan, men just nu är det bara kaos innan jag vet att detta schemat fungerar.

Det är ju allt från massage till sjukgymnastik, som arbete som ska finnas med, sen ska man ju helst ha ett socialt liv också. Det är det som är det bästa på sommaren för då är det de sociala med vännerna som prioriteras först och inte efter alla måsten som det är resten av året. Det gäller det att göra som Skalman att ställa en mat, sov och aktivitetsklocka för att få in alla bitar i vardagen som gör att livet får den livskvalite och glädjen som man vill ha!

Hur gör ni för att få ihop vardagen, har ni något bra tips att dela mer er?

Imorgon börjar min arbetsprövning igen klockan tio till tolv. Pratade med min handledare idag, blev så glad av att höra hennes röst. Nu börjar en ny spännande och utmannande höst på jobbfronten och trots lite oro och nervösitet, är jag så glad över att jag har fått denna chansen. Ska förvalta den så väl jag kan!

Håll tummarna för mig imorgon, för nu kör vi!

Ibland blir det inte som man har tänkt sig! I fredags klockan sju på morgonen satte sig jag och mamma i bilen för att bege oss till återbesöket på käkkirurgen i Lund. Vi hann ungefär köra i en timme, för er här nere från denna änden av landet så kom vi till Kritianstad när telefonen i bilen började ringa. Ur högtalaren kom en röst som sa att hon var från käkkirugen i Lund, vilket det tog lite tid att fatta när man satt i situationen. För då är man så inställd på dit man ska, så det finns ju inte i ens värld att man måste vända. Då vi hade samlat oss igen säger kvinnan i luren att hon tyvärr måste ställa in vårt besök hos käkkirugen Martin då han hade blivit sjuk och lovade därmed återkomma med en ny tid.

Så det var ju bara att svänga in i närmaste stad och sätta sig och äta frukost på ett cafe och sedan att försöka smälta hela situationen. Båda satt med sin kopp kaffe och te och försökte trycka ner alla frågor och formuleringar som man hade tänkt att ställa till Martin för att få svar. Så istället för sjukhuset fick jag och mamma till slut en liten shopping dag tillsammans, mycket trevligare såklart men inte det vi hade tänkt oss. Så nu väntar jag på att ett litet brev ska komma i brevlådn med en ny tid, så jag återkommer med mer info när jag vet mer! Tack för alla lycko önskningar, de betyder ska ni veta!

Nu är sommaren verkligen slut, förra veckan började ju rehab med mera och denna veckan är det dags att börja arbetspröva igen. Ska bli skönt när allt är igång och man har kommit in i det igen. För just nu är det en liten klump i magen, man känner sig som en nybörjare igen. Jag hann ju inte med så mycket på de fyra veckorna jag var där innan sommaren, skönt att ha träffat alla innan men nu gäller det! Vill veta vad jag klarar av och orkar, alla undrar men inte ens jag vet. Nu ska jag äntligen få veta, men det gäller att våga. Man måste våga att vara annorlunda och prova på sitt sätt, för det jag lärde mig på utbildningen funkar inte riktigt!

Här kommer veckans schema!

MÅNDAG  Klipptid och besök hos sjuksköterskorna Monica och Ute.


TISDAG  Sjukgymnastik hos Ia.


ONSDAG  Arbetsprövning 2 h.


TORSDAG  Arbetsprövning 2 h.


FREDAG  Arbetsprövning 2 h.

Ha en bra vecka!

Imorgon klockan sju på morgonen bär det av till Lund, för förmodligen det sista återbesöket på käkkirurgen. I maj gjordes ett titthål in vid käklederna för att se hur de såg ut, vilket resulterade i att vänster käkled åtgärdades. Då de fann begynnande atros, sammanväxning med mera. Efter det blev det flytande diet i två veckor samt töjningsövningar tre gånger dagligen femton minuter vardera. Ca en vecka efter operationen var det dags för det första återbesöket och då såg allt bra ut, jag hade ökat gapet frånn 14 mm till 23 mm. Nu ä det alltså dags för det andra besöket, för att följa upp var vi står nu och hur vi ska gå vidare.

Det finns vissa frågor som behöver klaras upp, för att allt ska vara frid och fröjd igen. Ni får bärga er till i morgon, då ni får svaret på hur det gick!

Jag har haft en sån fruktansvärd tur att fortfarande ha kvar så många fina vänner i min närhet, trots att mitt liv har förändrats. Trots att det inte riktigt finns ork att träffa alla särskillt ofta, eller att fixa en massa när man väl träffas, eller att ta upp luren att ringa någon när man är för trött så står ni ändå kvar i vått och torrt. Vet inte vad jag har gjort för att förtjäna detta, men gud vad tacksam och rörd jag är att ni finns!

Ni är en del av det som gör att jag orkar kämpa vidare.....

Då var man igång igen på gott och ont! Idag har jag tillsammans med min arbetsterapeut gått igenom hur hösten ser ut och sen stod sjukgymnastik på schemat. Det känns så skönt att träffa dom igen och få dra igång, deras stöd är betyder så mycket. Samtidigt som att allt känns övermäktigt när man radar upp allting som ska göras, men det är bara attbita ihop och ta ett steg i taget. Även myrsteg går framåt!


Såhär trött var jag när jag kom hem i eftermiddag!

Från och med idag är min semester slut och det är åter dags att kämpa sig tillbaka, för att få den vardag och livet som man vill ha igen. För det är just det jag gör just nu, försöker att bygga upp det som är viktigt i livet för mig. För nu vet jag vad jag vill att mitt liv ska bestå av och vad som är viktigt. Det visste jag inte innan olyckan förutom att jag ville läsa till sjuksköterska, allt annat flöt mer på bara. Nu vet jag att man kan komma dit man vill även om det finns hinder i vägen, det gäller bara att aldrig ge upp.  

Då var det dags för höstens första veckoschema och det är mycket spännande som väntar inför hösten, då jag fortsätter min arbetsprövning, att vara ledare för en gympa grupp för funktionshindrade med en vän, sjukgymnastik, besök i Lund och Jönköping och mycket mycket mer. Allt är inte särskillt roligt, men något som måste göras för att bli bättre eller att få mindre smärta. Denna veckan drar rehab igång igen, för att nästa vecka följas av arbetsträning!


MÅNDAG  Besök hos arbetsterapeuten Karin och hos sjukgymnasten Ia.

TISDAG  Tjejträff med tjejgänget sen högstadiet.

ONSDAG  Ledig

TORSDAG Ledig

FREDAG  Besök hos käkkirurgen i Lund, för att utvärdera resultatet av käkoperationen.

I tisdags tog jag och min syster "lilla" bilen till mormor och morfar i Sölvesborg, för en liten semester på tre dagar. Här hemma börjar nämligen allting bli vardag igen, då mamma och pappa tillsammans med de flesta andra har börjat jobba. Med det följer brev, telefonsantal och saker att göra igen. För att njuta en sista vecka innan allt drar igång bestämde vi oss för att förlänga semestern lite genom att åka iväg.

Jag har sagt det innan, men jag säger det igen! Mormor och morfar är de bästa i hela världen, de har alltid ställt upp för alla sina barn och barnbarn oavsett vad som har hänt. Tillsammans har vi både skrattat och gråtit över jobbiga saker. Vi har även upplevt mycket fina saker tillsammans, då de alltid har prioriterat att vara tillsammans med oss. Vår generation har tagit till oss och lyssnat på deras erfarenheter och kunskaper och de tvärtom till oss.

Som sagt i tre dagar har vi varit tillsammans och bara njutit, vi har spelat kort med morfars fina hemmagjorda kortspelsställning till mig och vi har varit ute och gått. Vi har även spenderat många timmar och bara suttit och pratat, vilket är super härligt! Tack för dessa fina dagarna, ni är bäst glöm inte det!

Idag fyller min kära lillasyster 23 år! Därför vill jag tillägna detta inlägg till en av mina skyddsänglar. När olyckan hände förstod varken jag eller mina närmaste vilken stor grej det skulle bli av min nackskada, då alla läkare och sjukgymnaster sa att det nästan alltid gick över. I mitt fall gjorde det inte det och mitt liv förändrades på en timme, med förändringarna i vardagen följde att jag inte kunde göra allt som jag hade gjort innan. Ida som då jobbade halvtid tvekade inte en sekund då hon hoppade in i min vardag som en extra hand. Då visste hon inte att det skulle vara så länge som det har varit.

Genom att hela tiden ställa upp för mig, har hon klivit in i den storasyster rollen som jag hade innan. För att hjälpa och stötta mig har hon offrat tid för sig själv och istället för att ta möjligheten att fly när det har varit som jobbigast har hon istället ställt upp ännu mer. Jag kan inte vara mer stolt över att ha en sån fantastisk syster som jag är! Tack för all tid du lägger på mig, allt ansvar, all kärlek, all omtanke!

Ett stort grattis syrran på födelsedagen, jag älskar dig!

Nu har jag äntligen gjort det!!!! Alltså tagit mitt första dopp i havet för denna sommaren, vet inte om det egentligen är något att vara stolt över utan istället skämmas över att man inte har gjort tidigare. Till mitt försvar har jag att jag egentligen är en stor frys kyckling, som vi säger här nere i Skåne. Antingen sitter jag i solen när det blåser eller i skuggan med filt då det är för varmt i solen, då jag inte riktigt klarar av värmen sedan olyckan på samma sätt som innan. Blir jag för varm känner jag bara hur hela huvudet snurrar till och jag blir tröttare än vanligt. Detta betyder att jag egentligen bara solar vid havet där jag inte blir för varm, därför har man inte heller haft något behov av att bada.

Idag fick vi möjlighet att följa med min morbro ut till Bokö i Karlshamns skärgård, vilket var helt underbart! Vi var ett helt gäng, som bara njöt av varandras sällskap, mat och värmen. Med det kom även grupptrycket till ett dopp, de flesta satsade och kastade sig i havet. Så jag tänkte nu eller aldrig, jag kan ju inte säga att jag inte har badat en ända gång. Så simpuffen åkte på höger armen, för att hjälpa till att hålla mig flytande och folket var i närheten som back up. Jag stod en stund på badbryggan på båten och tänkte på vad jag skulle göra, men sen tog jag steget och kastade mig ner i djupet. Jag försvann under vattnet och kom upp dränkt som en hund, snabbt men säkert. För jag kan lova att de 20 graderna som var på vattenytan, halverades nere på botten. Men nu är det gjort, min kropp har fått denna sommarens saltvatten behov stillat!