En Oskriven Framtid

Om en timme tar jag ett nytt kilv framåt i att bygga upp min vardag igen. Jag ska nämligen och titta på en lägenhet. Blir kanske inte denna som är den rätta, men jag har börjat en resa mot ett eget hem igen. Jag är så otroligt tacksam för att jag har så underbara föräldrar som ställde upp när jag behövde dem som mest och som fortfarande kommer att göra det även när jag bor själv. Det är inte alltid så lätt kanske att få hem sin då 22 åriga dotter igen, efter att ha flyttat en gång. Så blev det och det har funkat jätte bra och jag kan aldrig tacka dem nog.

Nu är det däremot dags för mig att börja att planera för något eget igen. Något som jag ser framemot med spänning, men där även rädslan och oron kryper fram. Hur ska mitt liv se ut, när jag ändå behöver mycket hjälp. Så mycket frågor som man hade velat ha svar på innan man flyttade, men som inte går. Ibland kan man inte förutse allt, även om jag verkligen önskade det nu. Bara att finna sig i läget och gå in i situationen så väl förbered man kan. Vill bara att alla ska förstå att det är blandade känslor inför denna situationen, vilket gör att jag ibland kan ge dubbla budskap imed min osäkerhet.

Önska mig lycka till alla där ute!

I förmiddags var det dags att återigen besöka vårdcentralen och min läkare där. Denna gången hade det dock inte med astman att göra, utan tanken var att vi skulle ha medicingenomgång. Sedan jag gjorde facettledsblockaden i Jönköping har min smärtnivå varit halverad, vilket har lett till att jag vill prova att minska medicinen. Jag och läkaren diskuterade detta idag och la upp en plan hur vi skulle göra.

Kändes skönt att kunna diskutera allt med henne och hon var väldigt noga att klargöra att målet är att ha så lite mediciner som möjligt, men att man måste ligga på en nivå där vardagen fungerar. I mitt fall betyder nog att jag kanske aldrig kan ta bort hela min dos, men att jag kanske kan minska i perioder.

Så nu är det ändrat i dosetten, ikväll blir det därmed 5 mg lägre än vad jag brukar. Den sänkning ska ligga så hela veckan och fungerar det sänker vi 10 mg nästa vecka. Efter två veckor är det dags för ett telefonsamtal med läkare för att se hur det fungerar. Om det skulle bli helt katastrof är back up planen att gå tillbaka till det jag har nu, vilket känns tryggt!

Önska mig lycka till och håll tummarna!

Hittade denna dikten på RTPs hemsida och jag kände att jag behövde dela med mig av den till er.
Tycker att den säger oerhört mycket om livet och om att våga!


Risker

Att skratta är att verka löjlig.

Att gråta är att riskera att verka sentimental.

Att sträcka ut handen mot en annan människa är att riskera att bli involverad.

Att uttrycka sina känslor är att riskera att visa upp sitt rätta jag.

Att lägga fram sina ideal, sina drömmar inför en publik är att riskera att förlora dem.

Att älska är att riskera att inte bli älskad tillbaka.

Att leva är att riskera att dö.

Att hoppas är att riskera att misslyckas.

Men risker måste tas, för den största risken man kan ta i livet är att inte ta nägra risker alls. En människa som inte riskerar någonting, gör ingenting,har ingenting och är ingenting. Hon kanske undviker lidande och sorg, men hon kan inte lära, känna, förändras, växa, älska och leva. Kedjad av sina säkerhetsföreskrifter blir hon en slav, som har förverkat sin frihet. Bara en människa som tar risker är fri.

Nu är det bara ett besök hos sjukgymnasten kvar denna veckan, som står emellan mig och helgen! Längtan är stor, har varit lite mycket för huvudet denna veckan. Många samtal som skulle ringas och papper med mera att ta tag i! Skapar väl lite problem själv också, för man oroar sig kanske lite i onödan eller lite för tidigt ibland!

Nu är jag i allafall värd lite helg tycker. Tänker det som att helgen är min lilla skydds låda, där jag får vara ifred från tråkiga/jobbiga samtal och där jag bara behöver komma ur lådan när jag själv vill under två dagar!
Alla borde få ha en liten skyddslåda, för det är guld värt!

Just nu är det så mycket tankar som snurrar omkring i mitt huvud! Så mycket jag vill och har planer för, som jag själv bestämmer över hur det ska bli. Gör jag rätt eller fel, lyssnar jag för mycket på viljan inom den friska Therese och för lite på den skadade Therese. Det är den friska delen jag vill ska styra mig, men den får inte köra över den skadade delen i längden. Då kommer jag inte klara mig, måste hitta en balans.

Innan var det tvärtom att den skadade delen krävde mer, nu är det tvärtom och då är det fel för det. Nu lät det lite konstigt, det är ju inte så att jag har blivit bättre eller någonting, men när man har levt som skadad några år får man en annan syn på min skada. Den tar inte så mycket plats längre rent praktiskt, trots att den är densamma rent fysiskt. Beror väl på att man har blivit bättre på att hantera saker och ting!

Vet inte hur jag ska göra! Man vill ju påverka det man kan påverka, för det är så mycket annat i mitt liv som är å osäkert nu. Som tex jobbet och min vardag som står på spel om några månader. Detta är ju inget jag kan styra över, utan något som jag motvilligt måste finna mig i. Därför blir det andra så viktigt... Har fullt sjå att klara av allting som kräver ens uppmärksamhet rent mentalt nu, men genom att beta av en sak i taget klarar man väl detta med!

Blev så överraskad och glad igår kväll när jag loggade in på facebook! Där fanns en mail från en annan wiplashskadad tjej som hade hittat mig via min blogg. Blev så rörd av orden i mailen, de gick rakt in i hjärtat. Inte så ofta man hittar någon annan skadad som är lika ung som jag.

Så glad över att det finns någon där som vet hur det är att vara ung i en gammal kropp, som det känns ibland!

Efter en förmiddag med träning och rörelse av alla dess slag har jag och Helena äntligen fått ihop vårens gympapass för vår lättgympa. Trots att vi har hållt på ett tag nu, så har vi fortfarande samma diskussion om det är för svårt eller för lätt. Det ska ju vara en utmaning och något som man kan växa i samtidigt som det ska ge något även de första gångerna.

Det tänker man inte riktigt på när man går på ett pass hur mycket förberedelser det är bakom allt. Man ska välja låtar som passar alla och som folk går igång att träna till, sen ska man bygga upp passet efter svårighetsgrad. Inte nog med det, så ska man sedan välja vilka rörelser man ska ha kvar från det gamla passet samtidigt som det ska kombineras med något nytt, som gör att passen blir olika. En annan ser dock inte allt det jobbet, eftersom vi tycker att det ger så mycket och vi ledare har ju väldigt roligt tillsammans när vi gör allt!

Nu är det iallafall gjort, men vi insåg att kondisen inte är den bästa. Men vänta ni bara om några veckor eller två kommer vi vara på topp! Man går från en flåsande elefant där i mitten till en smidig gasell som kan passet utantill i slutet, det är vad vi tror om oss själva iallafall! Vi vet ju inte riktigt hur det ser ut från ringen ;D
 Hoppas bara våra medgympa deltagare gillar det med! Nästa torsdag får vi se resultatet!

Då var det söndag igen och idag har jag sett snö för första gången på den här vintern. Man kan ju knappast påstå att det är något tjockt lager vit snö som ligger utanför fönstret, men det är iallafall vitmönstrat utanför, med lite gröna, grå och mörka fläckar som lyser igenom. Som snö älskare får man nog inte vara kräsen denna vintern!


Veckoschemat för denna veckan!

MÅNDAG Göra gympapasset inför lättgympan denna terminen med Helena.

TISDAG  Lunch hos en fin vän + besök på ortopedmottagningen med axeln.

ONSDAG  Ledig

TORSDAG Massage och besök hos kuratorn.

FREDAG  Tejp hos sjukgymnasten Ia.

Sen är det lite samtal med mera som måste göras i veckan, vilket motsvarar lika mycket arbete som ett besök ibland!

Önskar er en härlig vecka!

Om två veckor får jag veta hur denna våren blir rent jobbmässigt! Fram tills dess ska jag bara njuta och ta hand om mig själv! För går detta igenom blir det en tuff vår med mycket nytt och en kamp mot min egen kropp för hur mycket jag ska orka jobba....

Hål tummarna för mig att jag ska få chansen att testa på detta området!

Såg på facebook nyss, att någon av mina klasskamrater från sjuksköterskeutbildningen, hade skrivit att det är i dag exakt tre år sedan vi tog vår examen. Det högg lite i hjärtat när jag såg deras status.... Tänk vad långt de har kommit på tre år i sitt arbetsliv, när jag bara har kämpat för att få en vardag igen! Tänk vad livet kan bli annorlunda, trots att man går ut från en skola med samma förutsättningar...

Denna dagen för tre år sedan var glädjens dag och jag var så stolt över mig själv att jag kämpade med näbbar och klor de sista tre månaderna efter olyckan och slutförde min utbildning. Detta är något jag fortfarande är stolt över och känner glädje från när jag tänker tillbaka, men samtidigt blir jag otroligt ledsen och besviken över att de inte blev som jag hade tänkt mig! Innerst inne så är man nog även lite avundsjuk för att jag vill vara där i arbetslivet, som alla andra!

Igår efter lunch var det dags att öppna locken till mina två lådor med material från sjuksköterskeutbildningen. Som jag skrev för cirka en vecka sen, så har jag bestämt mig för att rensa ut i mina flyttlådor innan jag flyttar igen. Vill lämna allt det gamla bakom mig, för att få en nystart. Tycker jag har gjort mig förtjänt av det!

Denna veckan ska jag bara ta det lugnt på grund av min virusinfektion, som gjorde att min astma blev betydligt sämre. Tyvärr är det ju så när man lever med ständig smärta, att det är värdelöst att bli sjuk och behöva vila mycket.
Smärtan blir bara betydligt värre, därför har jag lärt mig att det är viktigt att försöka göra lite små saker i den mån man kan. Att rensa lådorna var en perfekt grej, som man kan ta i sin egen takt. Är dock väldigt förvånad över att det gick så snabbt, så mycket som var inaktuellt som bara kunde slängas direkt. Kändes lite i hjärtat att rensa ut tre år av ens liv, för det symboliserade mycket av det liv jag trodde jag skulle ha nu inte det jag fick. En utbildning som knappt har börjats användas, men som jag vet innerst inne sitter hårt förankrad. Hoppas någon annan ska se det med bara....

Vi får väl se vad jag ska ta itu med härnäst i städ väg, när man väl har börjat är det riktigt kul! Ett litet bevis på hur jag såg ut efteråt...

Då är det dags att inviga det första veckoschemat för 2012, som i nuläget är lite ovisst. Mycket tankar och planer inför framtiden, som behöver tänkas igenom. För det är så mycket man vill, men som man måste orka med i längden. Hur ska man veta att man väljer rätt? Hur gör ni när ni står inför stora beslut, för att reda ut hur man vill göra? Är jätte tacksam för lite tips och ideer!

Som ni ser är det ett kort veckoschema denna veckan utan arbetsprövning. Förhoppningsvis får jag svar om jag får chansen att arbetspröva på en ny arbetsplats denna veckan, då jag var tvungen att sluta på min gamla arbetsprövningplats julveckan pga av olika anledningar. Vi håller tummarna för att de ska ge mig chansen att få visa vad jag går för, bakom den skadade personens yta!

MÅNDAG: Ringa till sjukgymnasten Ia, för nya tider!

TISDAG:  Massage på eftermiddagen.

ONSDAG: Ledig

TORSDAG: Besök hos ortopeden med axlen.

FREDAG: Ledig. 

Det känns faktiskt rätt skönt att det är lite mindre än vanligt denna veckan, då läkaren ändå har rekommenderat lite vila för att återhämta mig. För er som undrar, så var jag hos läkaren i fredags pga astman och förkylning, vilket visade att jag hade en lungkapacitet på 210 istället för den normala kapaciteten på 800. Så just nu är jag tröttare än vanligt pga att jag får mindre luft och får hosta attacker på natten, men med lite vila är jag snart på benen igen!

Under en veckas tid har jag varit hes och hostig, men inte känt mig sjuk eller varit snorig! Så här har det varit tre omgånger sen första advent, så igår när jag vaknade med ont i halsen också tänkte jag att det var bäst att ringa till vårdcentralen. Jag har ju astma i botten med, så de två andra gångerna har det hjälpt att höja min astma medicinen. Denna gången hjälpte inte det, så klockan nio satt jag utanför läkarens rum på vårdcentralen.

Efter att ha lyssnat på lungorna, tagit halsprov, blodprov, gjort PEF mätning och sautration, konstaterade hon att det var ett virus jag hade i halsen som hade gjort min astma sämre. PEFen visade att jag hade en lungkapacitet på 210 istället för 800. Det hela slutade med att jag fick åka till apoteken och hämta ut kortison tabletter och en extra kortison inhalator, så nu ska jag nog snart komma på benen!

Hade en underbart fin vän på besök och hennes söta dotter, som lyfte hela dagen! Bara genom att träffa er mådde jag genast bättre och glömde bort allt jobbigt som händer just nu i livet för två timmar! Ni betyder oerhört mycket för mig, glöm aldrig det!

Många gånger har jag skrivit här på bloggen att man måste släppa längtan efter att få tillbaka sitt gamla liv för att kunna bygga upp ett nytt. Ett år efter olyckan tyckte jag att jag kom till den punkten att jag började att lägga grunden till en ny vardag och sakta men säkert bygger jag på med en sten i taget hela tiden.

Men ibland blir längtan efter det gamla livet stor och det jag saknar allra allra mest är rätten till självbestämmande i sitt eget liv. För er är det så självklart att välja ett jobb ni trivs med, att kunna arbeta i hop till er ekonomi, köpa den bostaden ni vill ha och forma er vardag som ni vill. Jag har inte den möjligheten att jag själv kan betämma vad jag ska jobba tex, utan det är olika myndigheter som är inblandade samtidigt som arbetsgivarna inom olika verksamheter ska vilja ge en chansen till att visa vad man kan. Innan olyckan kunde man mer påverka sina chanser att få ett jobb. Nu har jag min skada som gör att vissa saker blir lite svårare för mig eller att jag behöver göra på andra sätt i mitt yrke. Många kanske inte ser det som en fördel, utan en nackdel att jag är skadad och då kvittar det hur trevlig man är eller vilka andra färdigheter man har.

Allt löser sig nog till det bästa i slutändan, ibland blir man bara lite trött på att man inte kan göra mer för att påverka sitt eget liv!

 

Idag är det sista semester dagen för den här julen, för i morgon börjar tiderna rulla på igen! Jag är sist ut i familjen, så det har börjat att närma sig under en längre tid.  Jullovet blev väl inte riktigt som planerat, med lite oro för nära och kära samt smärtgenombrottet som satte sina spår. Men så är tyvärr livet att man inte kan styra och ställa över hur man vill ha det, utan det är bara att gilla läget och försöka hitta det bra i allt.

Denna våren är lite oviss på många håll och kanter, vilket känns lite skrämmande. Men förhoppningsvis faller väl pusselbitarna på plats mer och mer efterhand. Vi människor funkar ju så att man tycker det är jobbigt när man står inför en förändring, men oftast blir det bra i slutändan. I värsta fall om det inte skulle det har man lärt sig något nytt och tvingas göra ytterliggare en förändring för att göra det bättre. För det är väl det livet går ut på, att hela tiden utvecklas!

Nej nu blir det slapp i soffan några timmar till, för än är faktiskt inte semestern riktigt slut!!!!

Efter några vilodagar i soffan efter den jobbiga nyårsdagen och all återhämtning därefter, var det idag dags att ta sig för något projekt. Efter att funderat en stund på vad som var lite lagom slitsamt att göra, kom jag på att jag skulle organisera i mina pärmar från min gamla lägenhet. När vi flyttade sakerna tillbaka till mamma och pappa blev de stående i en stor Coop kasse och där har de stått sedan dess.

Har länge känt att jag vill börja om på nytt när jag ska flytta igen och då vill jag inte ha gamla papper med mig. Fem pärmar blev organiserade och mer än en hel pappkasse papper slängdes, med saker från det förflutna. Var nästan lite nostalgi att gå igenom allt. Mitt antagningsbesked till högskolan fanns sparat, mitt första hyreskontrakt och referens anteckningar från mina handledare från klass åtta och nio med mera.

Tänk så mycket man har gjort ändå innan livet stoppades för en stund. Men nu vänder jag blad och kastar allt gammalt som jag inte vill ha med mig in i mitt nya liv! För att börja om på nytt, med nya pärmar som innehåller andra viktiga steg framåt!

Sakta men säkert blir mer kropp mer återställd för varje dag som går, efter smärtanfallet på nyårsdagen. Så dåligt har jag nog aldrig mått och det vill säga mycket, då man har varit med om en hel del. Trodde inte att kroppen kunde få för mycket smärtmässigt, så att det visade sig fysiskt. Där hade jag fel för tydligen kan det bli så!

För varje dag som har gått, börjar kroppen att bli lite piggare och smärtan blir lite lägre. Jag är ännu inte tillbaka i mitt vanliga skick, men på god väg! Man går ju ner sig rätt snabbt fysiskt när man inte har så mycket motståndskraft att ta av! Så nu säger jag bläääää till smärtanfall!!!!

Nyårsafton började med en härlig nyårsfest hos min älskade kusin och hennes sambo. Efter en god fördrink blev det väldigt god mat från Solgårda, potatisgratäng, kycklingfile, oxfile, såser, fruktfat och bröd! Efter ett litet välbehövligt uppehåll efter maten så blev det god pannacotta som min andra kusin hade gjort med sin tjej. Sen var det dags att göra av med lite kalorier då det välberömda dansspelet från Kinetec kom fram, jätte roligt men det var inte gjort för en handade människor. Efter det vet jag inte vad tiden tog vägen, för den bara rusade fram till tolvslaget då vi firade in det nya året med raketer, skålar och lite mousserande.

Natten till nyårsdagen blev dock inte den bästa starten på det nya året, då jag fick ett smärtgenombrott. Detta gjorde att jag inte sov en blund på hela natten, så när väl morgonen kom mådde jag så illa att jag inte visste vad jag skulle ta vägen och var helt svimfärdig. Så för att inte vara själv gick jag in och väckte mamma, för att sedan bli omstoppad i soffan med en kall trasa på huvudet, spy spann och tabletter för att stoppa i mig jämte mig. Hela dagen igår är som en dimma! Idag när jag vaknade var jag bättre, men jag är långt ifrån min vanliga smärtnivå. Så det är bara att kämpa på! Vilket bra start va, men man kan ju vända på det med och säga att nu kan det bara bli bättre.....