En Oskriven Framtid

För ca två veckor sedan fick jag prova på öronakupunktur för första gången på rehab. Det fungerar likadant som vanlig akupunktur fast man letar ut ömma punktur på örsnibben som representerar olika områden av kroppen. Har man problem med ett särskillt område tex nacke så är man öm på den punkten som representerar nacken, för att lindra det sätter man sedan små nålar i det området. Tänk att örat kan vara så facinerande att man kan ta reda på exakt vad man har problem med bara genom att trycka med en tops på hela örat, otroligt säger jag bara!!!

Akupunktur har olika effekt på olika människor, på vissa är behandlingen effektiv på medan andra inte blir så mycket hjälp av det. Idag var det andra gången med öronakupunktur för min del och jag är lite facinerad att så små nålar kan ha den effekten de faktiskt har på mig. Både denna gången och förra har jag haft lindring av min smärta i käkarna och ansiktet, iallafall den smärtan som beror på muskelspänningar. Idag hade jag även lite smärtlindrande effekt ner i nacken på höger sida, vilket jag är väldigt glad för. Varenda positiva lilla myrsteg blir jag troligt glad för och det är det som gör att man orkar och inte ger upp. Fördelen med denna typen av akupunktur är att man inte blir lika trött efteråt som jag blev efter en "vanlig" akupunktur behanding!

När mamma fyllde år i september fick hon ett dagspass på spa av mig och syrran. Denna dagen har inte blivit av förrän igår, då det hela tiden har dykt upp saker som har gjort det bort prioriterat. För några veckor sedan bestämde vi alla tre ett datum för att det verkligen skulle bli av, så igår morse bar det iväg mot Ronneby!

Morgonen började dock väldigt hektisk, då vi hade glömt att vrida fram klockan en timme när vi gick och la oss. Då hjälper det ju inte att ställa alarm på väckaklockan om inte tiden stämmer, men som tur var upptäckte pappa att tiden inte stämde redan en kvart efter det att vi skulle gått upp. Så efter att ha tagit på sig snabbt och slängt i sig frukosten var vi påväg i utsatt tid. Halv tio var vi framme vid Ronnebybrunns spa och efter att ha checkat in och bytt om var det dags för min behandling. I paketet som vi hade beställt ingick nämligen en 25 minuters behandling, så jag hade valt fot och hand massage. När massören hämtade mig kände hon att det var något fel med min hand, så jag förklarade ju en kortfattad historia och då erbjöd hon mig att byta handmassagen mot huvud och ansiktmassage. Gud vad skönt det var, en halvtimme bara for iväg och man önskade genast att man hade kostat på sig några minuter till.

När massagen var färdig var det dags att gå och möta de andra igen och då var deras tur att gå på behandling efter varandra. Förmiddagen ägnade vi sedan åt att bada i den varma poolen och bubbelpoolen, men även att bara sitta och slappa i en solstol. Luften var ju jätte varm där inne i badhuset så man blev väldigt slö och sömnig när man låg där och njöt. Till lunch fick vi sedan en sallad med räkor och lax! Efter det bestod eftermiddagen av ännu mer bad och även ett dopp i de varma tunnnorna utomhus, vilket var jätte mysigt. Det var dock inte så mysigt och skönt när man gick upp...

Efter att ha varit där i flera timmar var det tre slagna hjältar som slog sig ner i soffan, framför en liten film att avsluta dagen med! 

SGud vad tiden bara rullar i väg och veckorna bara försvinner en efter en. Saker som har hänt och som har gjorts ligger inte längre framför en utan är istället dåtid. Vissa saker önskar man att de försvinner snabbt och att de blir begravda djupt ner i det undermedvetna, medan andra saker vill man aldrig ska försvinna.

Här är i allafall schemat för veckan!

Måndag  Älskade morfar kommer inom!

Tisdag  Besök hos Monica!

Onsdag  Besök hos Karin och Ing-marie på eftermiddagen!

Torsdag  Skärtorsdag, ledig!

Fredag  Långfredag! En tur till Sölvesborg!

Lördag  Påskmiddag hos familjen Andreasson!

Söndag  Ledig!

Idag tog jag mod till mig och gjorde något som jag aldrig har vågat förut..
Jag erkände för mig själv att jag inte klarade av en sak och bad en främmande människa om hjälp.
Jag svalde min egen stolthet för att lösa situationen rent praktiskt, vilket gjorde att jag klarade av det...

Äntligen är det vår! Idag har det varit underbart varmt ute och solens strålar ger en massa energi, energi som jag är i väldigt behov av just nu. Snödropparna har krupit upp från jorden och all snö är försvunnen, det blir bara fler och fler vårtecken.

Det säkraste vårtecknet fick jag iallafall i eftermiddag när jag och Nelly satt och myste på altanen i solen. Jag satt och smekte Nellys päls i lugnan ro och både hon och jag bara njöt av att bara vara i stunden. Helt plötsligt bara flög hon upp från att ha varit halvdöd till att bli helt altert. Först då hörde jag ett bekant ljud som jag inte hade hört på hela vintern, nämligen ett surrande. Nelly hade börjat sin jakt på årets första fluga, vilket är en delikates enligt henne. Det tog inte lång tid förrän surrandet helt plötsligt hade slutat och Nelly slickade sig belåten om munnen. Jag bara log för mig själv och konstaterade nöjt "att nu är det vår"!

Här kommer ett försenat veckoschema denna veckan! Det har inte riktigt varit prioriterat att skriva om eftersom det har varit väldigt mycket den senaste veckan. När det händer mycket på samma gång känns varje dag och vecka väldigt lång. Vanligtvis så rullar dagarna bara på och det känns som veckan bara består av måndag och sen lördag, dagarna bara försvinner.


Måndag Möte på eftermiddagen!

Tisdag  Kinesio tejpning hos sjukgymnast Ia för att stabilisera upp min hängande axel.
Efter det besök hos ortopedtekniska för att måttbeställa en kompressionshandske.

Onsdag  Besök hos arbetsterapeut Karin!

Torsdag  Ledig

Fredag  Massage

Lördag  Ledig

Söndag  Spa på ronneby brunn, present till mamma när hon fyllde år från mig och syrran!
Mysigt och en härlig och bra avslutning på denna veckan!

Efter ca en månads väntan på att få en tid hos ortopedtekniska var det äntligen dags för att besöket! Handen har blivit allt mer svullen efterhand, då den gamla handsken som inte passade töjde sig och gick sönder mer och mer. För att slippa vakna med en blå och svullen hand varje morgon eller under promenader skickades en remiss till ortopedtekniska för att göra en specialhandske. Ibland är det inte lätt att ha en lång men smal hand, då passar inte ens xs.

I min fantasi hade jag nog föreställt mig att kompressionshandsken skulle göras på plats när handen måttades, men ack så fel jag hade. Efter ett trevlig besök hos den kunniga kvinnan som ropade upp mig och hämtade mig från väntrummet, kom det fram att måtten på min hand skulle faxas ner till Tyskland. Där programerades mina mått in i en maskin som stickar handsken, precis så att den passar min hand. Tänk vilken resa min handske har gjort innan den dimper ner i min brevlåda.

Som sagt så togs idag bara mått överallt av handen, handled och fingrar för att se att varenda centimeter passade! Så nu är detta besöket gjort och avslutat för denna gången tills jag har provat den en vecka och se så att allt stämmer! Då är det dags att ringa till den trevliga kvinnan igen för att göra en vante till att ha och byta med!

Ett stort grattis Malin och Ronald till er lilla prinsessa!

Igår kväll fick jag uppleva en glimt av mitt gamla liv! Innan olyckan var jag ute och dansade mycket på helgerna och levde ett väldigt aktivt liv. Det livet har blivit utbytt till ett betydligt lugnare för att kroppen ska orka! Många av er som ser mig till vardags ser mig oftast utan smink och allmänt trött ut, men nu ska ni får se bilder hur jag kan se ut sminkad och staylad! Tack än en gång Sara för den fina fina sminkningen, trivdes jätte bra i mina mörka ögon!





När klockan slog sex skjutsade mamma mig till stället där vi skulle vara under kvällen innan vi gick ut. När jag kom in där stod de alla fyra uppklädda och fina och serverade en liten drink. Efter det fick jag se den vackra dukningen med rosor på hela bordet och massor med ljus. De hade verkligen tänkt på att allt skulle bli så bra som möjligt med bordsplacering på kanten så att jag skulle se alla till att bjuda på min favorit efterätt marängsviss! Till middag serverades jättegod paj, sallad, sås och bröd! Kvällen fortsatte sen med mycket snack, spel, presentöppning osv, väldigt lyckat allting. Tack Josse för den fina presenten, du vet precis vad jag klär i!  Efter det bar det in till stan för att skaka lite rumpa på dansgovet. Sen var det en trött men mycket nöjd och lycklig Therese som störtade ner i sängen! För just då fokuserade jag enbart på allt det roliga och inte det som väntade dagen efter...







Här är mina fyra änglar som gjorde denna kvällen möjlig!







Vill tacka alla inblandade för att ni gjorde detta möjligt!

När jag fyllde år frågade många vad jag önskade mig.. För många är det en självklar fråga att svara på, men för mig var det inte längre självklart att önska sig saker. Visst stod några saker på listan, men även saker man inte kan ta på. En sak som jag sa spontant att jag önskade mig, var att få gå ut och dansa en kväll! Det är inget jag prioriterar varje helg, eftersom det kräver väldigt mycket energi av mig. Så det blir bara vid speciella tillfällen som det är värt det.

Underbara vänner och syster som man har gjorde att önskan gick i uppfyllse och ordnade det i födelsedagspresent till mig. Nu har kvällen äntligen kommit då vi ska gå ut på mina vilkor och inte tvärtom. Oftast är det ju jag som måste anpassa mig till omgivningen då det är jag som har andra förutsättningar, men ikväll är det tvärtom. För en gångs skull är jag precis som resten av gänget och inte den som sticker ut. 

För att orka så länge som möjligt ikväll står det vila på schemat hela långa dagen, förutom då jag ska ner till stan och bli sminkad! Känns lite konstigt att bara få vara och att alla ordnar och fixar, tänk vad underbara vänner och familj man har som alltid ställer upp.

Tack Ida, Elin, Josse, Anna och Sara för att ni gör detta för mig! 

Idag stod det ordet ledigt i både min och systerns kalender, så vi fick för oss att göra en liten roadtrip till mormor och morfar i Sölvesborg. Man är lite dålig på sånt att bara göra det man känner för, utan man planerar och vågar inte längre titta inom hos någon om de inte står riktigt nära. Man borde verkligen bli bättre på det där, för veckorna hade bestått av mycket mer impulsiva möten och aktiviteter då! Många förstorar nog upp många besök att man ska bjuda på så mycket att äta osv och ordna massa, men det är ju inte därför man träffas det viktigaste är ju bara att umgås!

Efter att vi hade ringt och kollat att dom var hemma, bar det iväg för att äta middag tillsammans klockan ett. Det blev spaghetti och köttfärssås, vilket var väldigt smaskigt. Efter det gick jag och Ida ner till stan lite för att titta i lite affärer, innan det bar hemåt till mormor och morfar igen för att fika med mormors hembakta bullar. Så med en bulle i handen och en kaffekopp kröp vi upp i soffan och bara hade en mysig pratstund. Vi har verkligen haft en jätte härlig eftermiddag tillsammans, vilket var precis vad vi alla behövde!

Vi älskar er mormor och morfar!!!

Samhället har blivit så hårt på något sätt och det är därmed inte så vanligt att man ställer upp och hjälper en främling. När min olycka hände blev jag så fruktansvärt besviken på alla människor som bara saktade in förbi olycksplatsen och bara stirrade utan att någon stannade och frågade om jag behövde hjälp.

Fast i förra veckan blev jag faktiskt bevisad motsatsen! Jag hade precis varit inom Ica i stan och handlat några grejer och stod i kassan och skulle betala. Efter några kunder före mig var det äntligen min tur, så jag tog upp min lilla portmonä och betalade med kort. Det här momentet att betala är väldigt stressigt för mig, för det tar nämligen en stund innan jag har fått upp och ner mitt kort osv, så tillslut har man bara en kassörska som stirrar på en att man ska skynda sig. Detta hände här med, men till råga på allt rullade hon inte ner mina varor ner för rullbandet utan la dem uppe vid kassapparaten. Jag försökte arbeta så snabbt som möjligt för att de andra skulle komma fram, men kände mig ändå stressad.

Precis när jag hade fått ner min plånbok sa damen bakom mig, Jag förstår precis hur du har det och började hjälpa mig att packa ner mina varor. Så himla gulligt! Tänk att en sådan liten handling kan förgylla dagen för den människan som blir hjälpt! Det konstigaste var ju att inte kassörskan erbjöd sig att hjälpa till när det var hon som var irriterad!

Jag har nämligen inte riktigt kommit så långt i min acceptans av handikappet att jag vågar be en främling om hjälp, det är mycket lätttare med någon som är väldigt nära. Därför är det fortfarande skönt om det är någon som frågar mig och inte tvärtom.

Ibland gör sig livet påmint hur skört det är..........
Lika snabbt som livet enbart tycks bestå av lyckliga stunder, kan det förvandlas åt andra hållet. Ödet för oss med på resa av lycka och motgångar, som gör att vara liv är unikt. Ingens liv ser likadant ut som någon annans. Oftast funderar man inte över hur bräckligt livet är då vardagen bara rullar på, men när något händer stannar allt upp och det känns som om man slutar att andas. Helt plötslugt är vardags rutinerna inte lika viktigt längre, utan man önskar att man hade njutit mer av de små stunderna och uppskattat varandra mycket mer.

Ett liv innehåller så mycket olika faser, man föds, man växer upp till att bli man eller kvinna, man slutar skolan och börja arbeta, man får familj eller sambo osv och slutligen så avslutas cirkeln med att man går bort. Det är naturliga stadier, men vad man gör av en fas kan enbart du och omgivningen bestämma. 

Jag tror på ödet, därför tror jag att det finns en mening med min trafikolycka och min skada. Jag måste tro det för att orka kämpa att bygga upp en framtid igen. Jag kunde aldrig påverka att jag blev skadad, men jag kan påverka vad jag väljer att göra med mina nya förutsättningar. Jag hade kunnat välja att bara sluta leva och tro att jag är ett paket som inte kan göra något resten av livet eller kan jag välja att kämpa bygga upp en ny framtid efter mina nya förutsättningar. Visst jag har mitt handikapp som ställer till det i vardagen för mig, men då gäller det att försöka hitta lösningar och acceptans att det är så just nu. Jag vet fortfarande inte riktigt vad som är själva meningen med allt detta, men jag vet att det kommer. Tanken är kanske att jag ska arbeta inom detta området, föreläsa om min skada eller hjälpa andra i samma situation och detta hade jag förmodlingen inte sysslat med om det inte hade varit för min skada!


Det viktigaste åter igen är ta hand om varandra och njut över det ni har! 

Tack Monica för att du är den du är!
En väldigt fin vän...

Igår skrev jag "Det är inte lätt att vara stark när man känner sig liten"!

Då ville jag inte att alla skulle förstå, jag visste att de som lever i samma situation skulle göra det men inga andra. Ibland vill man bara att orden och meningarna ska vara kryptiska, så att alla kan bilda sig en egen uppfattning och skapa en egen innebörd av vad orden betyder för just en själv. När jag gick in här idag kände jag att jag ville dela med mig av varför jag skrev som jag gjorde igår.

Sedan i söndags har jag haft riktigt "j-vla" ont i min nacke till och med det minsta och lättaste halsbandet fick åka av igen igår bara för att jag inte ens klarade av den tyngden runt min hals. Att gå runt med ständig smärta är något man vänjer sig vid till viss del, en annan del vill bara fly de dagarna som är outhärdliga. Smärtan kan göra den starkaste människan väldigt liten för att känslan av otillräcklighet är så fruktansvärt stor. Man känner sig så sårbar och frusterad att man bara vill krypa in i ett hörn eller under sin filt! Man försöker att gömma sig där för att vinna kampen mot smärtan och hoppas att det som gör mest ont bara ska försvinna.

Inför smärtan är vi alla lika, fattig som rik, svag eller stark... Vi hanterar alla situationer på olika sätt, men inför smärtan blir vi alla maktlösa och vill fly.

De dagarna önskar man att det fanns en deadline då all smärta och trötthet bara skulle försvinna eller bli hanterbar. Andra dagar försöker man ignorera det och tänka på allt som är bra och arbeta efter de förutsättningar som man lever efter, för det är så du måste tänka för att orka och våga bygga upp en framtid igen! För även om smärtan trycker ner en vissa dagar och gör att man känner sig liten, måste man försöka att bli så stark som möjligt för att fortsätta orka kämpa!

Det viktigaste för mig är att smärtan och skadan bara är en del av mig och inte den jag är. När jag träffar en annan människa vill jag inte att de ska se mig som Therese den skadade utan bara Therese eller Tessan. För det är den jag är, visst jag lever med ett handikapp och skada som påverkar mig jätte mycket men det är inte den jag är. Det är inte min personlighet, vilket är den som gör mig till den jag faktiskt är!

Det är inte lätt att vara stark när man känner sig liten...

Ända sedan olyckan har jag tvingat mig själv att åka bil igen, trots rädsla att något ska hända igen. Varje gång någon bil kommer lite för nära eller i hög fart emot en, bankar mitt hjärta lite extra. När de sedan har kört förbi inser man att man har hållit andan under tiden för först då andas man ut ett långt andetag.

Nästa steg är att köra igen, vilket jag inte har förutsättningar för ännu. För några veckor sedan satt min syster fast i snön på vår uppkörsel, då tvingades jag sätta mig i förarsätet för första gången sedan olyckan. Min syster var ju tvungen att puta på bilen och jag skulle ju bara gasa, men gud vilken känsla av ångest det var att sitta där. Så många minnen som kom på de få minuter som jag satt där, tankar att det skulle smälla och att den där knuffen skulle komma! Jag har bearbetat olyckan och känner mig klar med den bilen, dock kommer ju känslorna tillbaka när man sitter i en situation som man inte har varit i sedan olyckan.

Att vara nackskadad och åka bil är ingen bra kombination, varenda gupp eller farthinder känns som tusennålar som skär in i nacken. Min familj och många vänner har lärt sig köra efter mina förutsättningar och med mjuka invbromsningar osv. Nu har dock tjärlen i marken från den hårda vintern gjort sig påmind, för igår när vi åkte till Ikea hela familjen var det som att åka på kulersten nästan hela resan. Vägarna är riktigt dåliga nu, men de flesta tänker inte på det. Ni bara observerar att den är ojämn, men funderar inte på vilken smärta den orsakar om man har någon skada eller sjukdom i sin kropp. De funderade inte jag heller över innan, man gör inte det från man hamnar i en situation där man behöver tänka på det! Jag tänker inte förorsaka upplevelser eller glädje för att slippa att åka på vägarna, men däremot tänker jag ta så stora vägar som möjligt!

Nu har solat börjat att komma fram och våren är runt hörnet, vilket är härligt! Snart kan man sitta i en solstol med bara en kofta och njuta av den första solbrännan. Veckorna går så fort och nu är det åter dags för ett nytt veckoschema!

Måndag  Tjejträff i Sölvesborg! Ikväll står bad i valje på schemat,
vilket jag har längtat efter hela helgen!

Tisdag  Tid hos arbetsterapeut Karin

Onsdag  Ledig

Torsdag  Akupunktur hos sjuksköterska Monica

Fredag  Massage hos Ann!

Hoppas ni får en underbar vecka!

Jag och mamma har hittat Karlshamns Mount Everest idag, iallafall när det är isbelagt! Efter att jag hade haft en lång sovmorgon bestämde vi oss för att gå en promenad runt strandpromenaden. För er som inte känner till Karlshamn så bra, är det en promenadslinga längs med havet! Vi hade dock inte tagit med i beräkningen att hela rundan var isbelagd. Så när vi kom till en lång uppförsbacke var det med stora insatser och risk för att få ännu fler sträckningar och blåmärken på min lilla kropp som vi började vår bestigning. Mamma tog täten med mig under armen och testade vilken väg som var säkrast för mig att gå! Tack vare det och en viss typ av ankgång från min sida så klarade vi oss från att trilla på rumpan. När vi väl kom ut på vägen igen, pustade vi ut och var stolta att vi hade fullföljt rundan trots svårigheter.





Ibland gäller det nämligen att inte ge med sig när man råkar ut för något. För att övervinna det man är rädd för måste man trotsa det och se det som en utmaning. Som några av er vet har jag trillat några gånger sedan olyckan pga dålig balans och sämre styrka i mitt höger ben. Den senaste gången var förra helgen, då jag förvisso landade mjukt i en snödriva men sträkte mig rejält på höger sidan av ryggen. Efter att man har trillat så finns det alltid en viss rädsla att man ska trilla igen nästa gång man går ut. Då gör man ett val att antingen låta rädslan styra en eller bita ihop och vara ännu mer försiktig när man promenerar nästa gång. Jag valde det sista alternativet, för jag vill att mina svårigheter och funktionshinder ska hindra mig från att göra det jag vill så lite som möjligt!

Jag har varit som en zombi denna veckan efter att ha tagit ut mig rejält förra veckan! Tröttheten är en del av mig sedan olyckan och något som är nästan lika jobbigt att kämpa mot som smärtan. Huvudet och viljan säger en sak och kroppen med tröttheten en annan.


Min mask som jag gärna tar på mig visar oftast inga spår av smärta eller trötthet, för jag vill inte att någon ska se hur trött jag är eller hur ont det gör. Jag vill visa att jag är stark utåt fast jag vissa dagar egentligen bara vill gråta för att det gör så ont. De som känner mig ser bakom masken och in i ögonen som är själens spegel, för det är där spåren av smärta och trötthet syns.


Under smärtkursen fick vi lära oss att portionera ut vår kraft under dagen, med vilpauser emellan för att inte ta ut oss och återhämtningen skulle bli för lång. Detta är dock lättare sagt en gjort... I 22 år har jag levt på ett sätt och gjort vad jag har velat, utan att ha behövt att tänka på att stanna upp och vila. Helt plötsligt måste man planera och prioritera, vilket man inte vänjer sig vid över en natt. Smärtkursen satte igång tänket att ändra sin vardag till det bättre och leva efter sina nya förutsättningar, men sen är det en lång väg att göra det i praktiken. Jag har efter ett år kommit så långt att jag har en eftermiddags vila varje dag och att jag försöker fördela tider och annat över veckan, men jag har en lång väg kvar! 


Idag har jag haft en riktig ´"bara va" dag, utan krav och tider. Såna dagar är viktiga för mig ibland! Man kan gå i myskläder hela dagen, kan vila hur mycket man vill osv.. Så nu ska blir det fortsatt softande för mig! 

Äntligen damp en kallelse till ortopedtekniska ner i brevlådan i eftermiddags! Detta brev har jag väntat på länge nu, för att få en ny specialsydd kompressionshandske till min höger hand.

Efter att jag fick min skena till höger handen på nätterna är den väldigt svullen på morgonen, vilket den tidigare bara har varit när den har hängt länge neråt tex vid promenader! För att avhjälpa detta provade handarbetsterapeuten Marie och jag ut en kompressionshandske, men detta var inte helt lätt då den minsta storleken var för stor. Den ska ju sitta jätte tajt för att ha effekt! En remiss skrevs till ortopedtekniska och under tiden har jag haft den för stora vanten, eftersom den ändå har fått ner svullnaden till hälften.

Nu har dock den börjat gå sönder överallt och blivit ännu större, så nu hjälper den inte ett dugg. Därför har läget blivit rätt akut att få en ny vante. Så om ca tre veckor ska jag dit och få en vante sydd efter mina mått på fingrar och hand! Längtar längtar... Fast det gör nog inte alla ni som hjälper mig på med den, då den kommer bli ännu jobbigare att kränga på än den andra!!

Här kommer en vecko favorit i repris! Några av er kanske tycker det är tjatigt, men många andra tycker det är bra när de kan hålla koll på mig. Då kan de ringa på en ledig dag osv, så därför kommer jag fortsätta lägga ut en gång i veckan!

Måndag  Besök hos arbetsterapeut Karin

Tisdag  Akupunktur hos sjuksköterska Monica

Onsdag  Träffa en vän!

Torsdag  Ledig

Fredag  Massage


Nu får vi hoppas att veckan inte blir så maffig som den förra, har varit helt slut hela helgen! Den storsta delen av helgen har jag legat i soffan och sovit, men vi hann även med ett besök hos min underbara mormor och morfar i söndags! Alltid lika mysigt!


Tusen tack för era kommentarer på förra inlägget, bara fortsätt att komma med förslag! Tänk på att jag inte kan skriva förhand!