En Oskriven Framtid

Varje gång ni har gått in på min blogg, har ni möts av rubriken"Nu är det dags" och så har det varit under en hel vecka. Många av er har undrat hur det har gått i Jönköping ock skickats sms, mail och hälsat på. Under söndagen och måndagen fick jag tjugo stycken sms på min mobil där det stod lycka till, vilket jag blev så otroligt glad och rörd av. Tänk att jag har så många fina människor runt omkring mig och jag är så otroligt tacksam över det! Flera av er har även hälsat på mig denna veckan och kommit med fina presenter, ni är så gulliga och jag blev verkligen super glad för att ni kom. Anledningen till att de flesta av er inte har hört av mig via telefon eller sms tillbaka är att jag har haft en jätte tuff vecka.

Måndagen den 25 oktober klockan åtta låg jag på operationsbordet på Ryhov med min fina operationsmössa och tossor på fötterna. Överläkaren Mats började att lägga mig i sidoläge och ställde sedan in nacken efter röntgenapparaten. Efter det var målet för mig att ligga blixterstilla i en och en halv timme, medan de gjorde ingreppet i nacken. De började att bedöva med lokalbedövning i hela facettleden, vilket innebar tre stick in i nacken. De första två gjorde rejält ont och min ansiktsfärg ändrades genast från rött till kritvitt. När bedövningen hade verkat gick de in med någon typ av metalltråd genom kanylen, som de höll på att greja med i nacken till de hittade rätt ställe. Detta gjorde inte ont då bedövningen hade verkat, men de var lite obehagligt då det kändes som de gröpte framme vid struphuvudet. När den var på plats kopplade de in den där "bränningsapparaten" och satte på den så den gick upp till 80 grader. Detta gjorde de i alla tre hålen, innan de var färdiga där och skulle sticka tre nya håll längre upp för att göra om proceduren. När de hade brännt överallt tackade läkaren för sig och lämnade mig och undersköterskan kvar i rummet, med en uppmaning att jag skulle ligga kvar en stund på britsen. Man kände ju att allt snurrade lite, så efter ca en halv timme kunde hon leda ut mig till en fåtölj med fotpall. Där fick mamma ansvaret att hålla koll på mig medan undersköterskan fixade macka och chocklad bitar till mig. Där fick vi sitta kvar i ca en timme innan vi fick köra hemåt, med en telefon tid om en månad.

Bilresan gick bra hem, jag var helt slut efter ingreppet så jag snarkade gott jämte mamma i den nerfällda stolen hela resan hem. Väl hemma har det varit en pärs, då jag har varit jätte trött och haft jätte ont efter ingreppet. Jag har inte heller orkat hålla uppe huvudet, vilket har gjort att huvudet har varit helt sne. Sakta men säkert går det framåt med myrsteg, men det är fortfarande för tidigt att bedömma om operationen har haft effekt smärtmässigt då den akuta smärtan inte har försvunnit. Så ni får hålla tummarna lite till!



TACK FÖR ATT NI FINNS OCH EN STOR KRAM TILL ER ALLA!

Nu är det dags att åka...

Så mycket TANKAR, så mycket KÄNSLOR, så mycket OVISSHET!

Imorse när jag vaknade gick det upp för mig att imorgon är det dags att åka upp till Jönköping och Ryhovs sjukhus. Jag har ju vetat om datumet länge nu, men på något sätt har jag kunnat skjuta det framför mig och nochalera det för att klara av allt annat som har stått på schemat. Antar att det är ett sätt att överleva....

På måndag morgon klockan åtta ligger jag på operationsbordet för att påbörja ingreppet som tar ca två timmar. Det läkaren kommer att göra är att lokalbedöva området på halsen för att sedan göra sex instick där de sedan går in med en upphettad nål för att bränna av 80 procent av nerverna på nivån C4-C5.

Chansen är 50 procent att smärtan minskar och 50 procent att det inte händer någonting. Man vet inte heller hur reaktionen blir efteråt, utan det är bara att vänta och se hur de närmsta veckorna ser ut framöver...



ÖNSKA MIG LYCKA TILL NU ALLA! Håll alla tummar ni bara kan...

Gissa vem som tyckte synd om mig idag när jag hade min träning på datorn!!!!



Ja, ni gissade rätt. Jag hade en liten katt jämte mitt huvud, som hejade på mig. Det är konstigt det där med djur att de kan känna av när man behöver dem som mest. Idag var ju verkligen en sådan dag, efter att ha sett statistiken på mina rätt igår eller som man egentligen kan ska säga alla mina fel!

Tur att dom finns de där djuren!!!!

Nu sitter jag här i min lilla soffa utslagen efter att ha träffat COGMED gruppen i över en timme. Ni vet det där dataprogrammet som jag håller på med nu i några veckor och där vi sedan har gruppträffar varannan vecka. Idag var det dags för den tredje träffen, där vi gick igenom verkliga situationer där våra kognitiva nedsättningar ställer till med bekymmer. Ett sådant problem är tex att komma ihåg vad man ska handla i affären, vilket inte är helt lätt även med lista. Man ska ju nämligen komma ihåg att ta med sig listan från första början, annars sitter man där i rävsaxen.

Vi gick även igenom våra olika statistiker hur det går med programmet, och för mig var det väldigt spännade att se då jag inte har möjlighet att se den funktionen på min dator här hemma. Det var dock inte en helt kul upplevelse, för man såg tydligt att jag hade problem med de flesta av spelen. De som jag klarar av bäst är två spel som går ut på bara bilder, spelen innebär att du ska klicka på de rutorna som blinkar i rätt tur ordning. Låter lite konstigt när jag förklarar, men tänk er att ni har ett ex antal rutor i en kub, sen börjar spelet med att två av de här rutorna blinkar. Efter att de har släckts ska du trycka på de rutorna som blinkar i samma ordning, i takt som du klarar det höjs sedan svårighetsnivån. 

Man kan ju iallafall konstatera att jag är duktig på att komma ihåg saker i kubform, där närmar jag nämligen målet att komma ihåg tre i rad. Det är det man får fokusera på för att bli motiverad att fortsätta med det andra...

För lite mer än en vecka sedan hade jag mitt första besök på hudmottagningen, där det sattes olika tester på ryggen. Testerna kliade rejält på ryggen under de dagarna jag hade de där och jag nyste flera omgångar per dag. På onsdagen togs testerna bort för att sedan avläsas på fredagen hos en sjuksköterska på hudmottagningen. Därefter var det sedan dags för ett läkarbesök hos en hudläkare i Karlskrona i morse. Det som framkom av testerna är att jag är väldigt allergisk mot plåster/klister, vilket tydligen är relativt ovanligt. Tyvärr så förvånar det inte en längre utan man är härdad. I övrigt visade inte de andra ämnena något, utan plåstret som de var fästa med var det kroppen reagerade på rejält mot genom att bli röd och klia.

Det som händer nu är att hudläkaren i Karlskrona ska ta kontakt med en annan hudläkare i Malmö, som har haft några sådana fall för att bestämma hur vi ska gå vidare. I övrigt ska jag undvika allt klister och istället använda en linda och kompress om det blöder. Jag har fått tillåtelse att använda tejpen till axeln, med en stark kortison salva efteråt som jag fick utskriven. Så ligger det till! 





Såhär såg min rygg ut efter testerna!

Som många av er vet så har vi bytt ut mina Norspan plåster som smärtlindring för att ersätta det med smärtlindring i tablettform, pga att huden har blivit känslig mot klistret. Nu har jag hållt på att ställa in medicinen i ca 1 och en halv vecka, vilket har varit en tuff resa och en lång process. 

För att täcka upp min långtidsverkande tablett så har jag en extra tablett som jag tar då smärtan är som värst. Ända sedan jag började med tabletterna har jag fått ta den där extra för att det skulle bli någerlunda rimligt smärtmässigt. I morse bestämde jag mig för att försöka vara utan éxtra medicinen under dagen, vilket jag trodde på de första timmarna... Sen gick det bara utför, men ziggig som man är härdar man ut lite för länge. Detta har resulterat i en eftermiddag och kväll som kommer bli tuff smärtmässigt, känner mig som på bilden här nere! Jag vet att jag har mig själv att skylla, men ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig och då är det tillåtet att stoppa huvudet i sanden bara för en liten stund!  

Då var det söndag igen och jag sitter här och börjar förbereda inför veckan. Checkar att alla papper är i sina kuver för att skickas, att minnestavlan är skriven, att väskan är packad, att kläderna är framlagda och så vidare. Dagen har för övrigt bestått av en jätte skön höst promenad i Nytorpet med mamma och pappa, så nu har jag en fot som är rätt trött. Skönt, friskt och härligt vad det iallafall och verkligen total avkoppling av att få gå och pulsa i löven. Alla varma färger gör en så glad och med höstens framtåg känns det även mer okej att få vila och ligga i soffan. Alla andra gör det också och då känner man sig inte så annorlunda.


MÅNDAG   Träning med sjukgymnast Ia på förmiddagen.
Gud, vad jag tycker det är kul att gå dit, även om min kropp inte riktigt vill vad jag vill,
så är det så bra för själen då jag får en energi kick.

TISDAG  Besök hos hudläkaren i Karlskrona och på eftermiddag telefontid hos min läkare Bodil.

ONSDAG  Träffa COGMED gruppen för en tredje gång.
På kvällen tjejträff i Kristianstad hos Anna. 

TORSDAG  Massage hos Ann och sen färga fransarna hos Sara.

FREDAG   Akupunktur hos sjuksköterska Monica,
ett timme då jag samlar energi fast på ett ont-skönt sätt.

När livet är tufft som mitt liv är just nu, behöver man få drömma sig bort till en plats där man får lite distans till sig själv för en stund. Ända sedan jag blev skadad har jag haft svårt att bara ligga och vila utan något som distraherar, man får för mycket saker och tänka på och känslor att hantera då. Så redan rätt tidigt efter olyckan hittade jag en tillflykt zon, vilket är mina älskade tv-serie boxar. 

Där får jag leva mig in någon annans vardag, vilket gör att man för en stund glömmer sin egen. Där finns inga krav, inga tankar, inga egna känslor, ingen mask att behöva hålla osv...... Jag kan bara vara och finnas i nuet där! 

Nu låter det som jag aldrig hittar några andra sådana platser, vilket jag gör med mina vänner, familj, träning, avslappningsövningar med en vän med mera. Låter det konstigt allt det här, hoppas ni förstår vad jag menar!

Det här liknar mig denna veckan, känns som att jag hade kunnat somna i frukosten ibland. Den nya medicinen har ju haft lite svårare att ta ner smärtan än plåstrena, så jag har haft svårt att hitta en bekväm ställning där jag var så smärtfri som möjligt när jag skulle lägga mig. Resultatet av det har blivit att jag har vänt och vridit mig i sängen som värsta masken, vilket gjorde att det blev varmare och varmare under täcket. Sen är det ju bara kört, så vid två har jag somnat nu några dagar, men men men det som väntar på något gott väntar aldrig för länge.....

Idag var det efter mycket längtan dags att slinga håret, brukar göra det för att det inte ska bli sån skillnad mellan längderna och hårbotten. Det brukar nämligen att bli mörkt i hårbotten och sen blir längderna ljusa. Så en gång
om året brukar jag färga håret för att hålla det i shack.

I morse var det dock väldigt jobbigt att komma iväg, då jag kände mig väldigt yr av medicinen och var trött för jag hade sovit. Att vara oss frisören är vanligtvis en pärs, men denna morgonen var det väldigt kämpigt men efter lite velande bestämde jag mig för att gå dit ändå. För även om det är jobbigt rent fysiskt att sitta still så länge eller att det skär in i nacken varje kamtag hon tog, men man får en kick psykiskt att känna fin utåt sätt. Detta låter så ytligt att det påverkar självkänslan, men för mig är det mycket att jag känner mig lite normal för en gångs skull.






Såhär blir resultatet! Ni får bortse mina mörka ögon, gick inte att få en bättre bild just idag!

I förmiddags var det dags att gå till hudmottagningen för att sätta på alla testerna på ryggen, för att se om de kan hitta ämnet som jag är allergisk mot i plåstret. Så nu ser jag ut som en levande testdyna på ryggen och tejpen gör en rejält orörlig med armen. Tanken är att de här plåsrena ska av på onsdag eftermiddag och på fredag middag är det dags för avläsning.



Testerna på armen!




Testerna på ryggen!

Önska mig lycka till!

Efter en tuff vecka är den nu till ända och det är åter dags för ett nytt veckoschema, jag antar att ni säger till om det blir för tjatigt! I helgen har det varit dags att testa nu medicin, vilket har gått bra men som har varit väldigt jobbigt smärtmässigt. Jag har i princip inte orkat med mer än mig själv och det har bloggen och många fler fått lida av, men nu ska jag försöka orka med det igen.

MÅNDAG  Akupunktur hos sjuksköterska Monica och sen tid på hudmottagning.

TISDAG  Slinga håret och sen telefontid hos min läkare.

ONSDAG  Ledig, underbart!

TORSDAG  Träning hos sjukgymnast Ia och sen massage.

FREDAG  Tid hos hudmottagningen och efter det läkarbesök.

Som ni ser är det två tider på hudmottagningen denna veckan och en tredje veckan efter. Som några av er vet så har min hud reagerat på Norspan plåstrena ett tag nu, genom att jag får eksem och vätskefyllda blåsor under huden. Norspan plåstret fungerar som smärtstillande för min nacke. Plåstret har i övrigt fungerat jätte bra i ungefär ett år och sen fick kroppen nog. Så det jag ska göra på hudmottagningen denna veckan är att jag ska testas mot olika ämnen för att få reda på exakt vad jag reagerar mot. Så på måndag sätter de ditt olika lappar på ryggen med olika ämnen och på fredag ska de läsas av. Veckan efter är det sedan dags för läkarbesök för att få svaret.

Idag är det en tuff dag! Smärtan har skjutit i höjden och jag kunde knappt böja mig i morse på grund av stelheten i rygg och nacke. Det ena har jag iallafall gjort något åt, då jag och en vän tvingade oss ut i ösregnet för att jag skulle bli lite mer rörlig. Tack älskade Rosa för att du följde med mig ut i rusket. Nu är det bara att inse sina begränsningar idag och ta det lugnt och stoppa i sig lite extra medicin. 

Jag skriver inte detta för att folk ska tycka synd om mig, för det hjälper mig inte. Jag behöver bara få ut det jag känner och tänker ibland och tycka lite synd om mig själv, för att sedan kunna ta tag i allt igen i morgon. Det är ett sätt att överleva och att släppa på den där muren, för bakom den så finns så mycket som jag arbetar stenhårt med varje dag för mig själv och med andras hjälp. Många brukar säga till mig att du ler ju alltid och ser så glad ut fast du har det så här. Jag brukar svara att jag måste hantera saker och ting så. Jag bygger upp en mask att allting är bra för att jag själv ska klara av det, hade jag gått och varit ledsen hela tiden så hade de känslorna tagit över. Jag måste hålla dem i schak för att överleva, men ibland måste jag även få vara sårbar och ledsen. För det är inte lätt att ta sig upp ur sängen när det gör så fruktansvärt ont att tårarna kommer och då man vet att allt som man gör under dagen kommer vara som vassa knivar som skär in i nacken och ryggen, men jag gör det för att jag måste. Jag tänker inte ge upp, för gör jag det ger jag ju även upp de saker/personer/djur som gör livet värt att leva. 

Det jag kräver av er som kämpar med mig är att ni ska visa empati, lyssna, finnas där, få mig att skratta, vilja sätta sig in vad mitt liv innebär för att förstå, gråta med mig, ge mig en kram när jag behöver det med mera. Bara ett litet sms kan betyda så mycket! Allt det där gör ni som är i min närhet och även ni som läser bloggen och allt det betyder väldigt mycket, tack!

Visst är det märkligt att saker och ting går sönder när man som mest inte har tid eller ork att ta itu med problemen. Det som stod på tur denna gången var min bärbara dator. Under en längre tid nu så har jag trott att det var glapp i sladden som man laddar datorn med, då den aldrig blev fulladdad. Trots detta försöker man ju in i det längsta att undvika att ta tag i det, genom att vicka lite på sladden och ha den i ett visst läge. Problemet har dock accelererat då vi förra helgen inte ens fick någon som helst ström till den och då jag hela tiden blev störd i mitt COGMED program när den la av hela tiden. Då var min gräns nådd och det oundvikliga gick inte att undvika längre, så jag packade ihop datorn och sladden och körde till Audio video. Innerst inne hade jag ju på känn att det var mer än den där jäkla sladden som var sönder och hade fört över pengar, vilket också senare visade sig vara nödvändigt. I affären konstaterades att det inte enbart var sladden som var sönder utan även batteriet och uttaget till sladden i datorn, vilket skulle kosta i snitt 5000 kr att laga.

Då insåg jag ju ganska snabbt att där går min gräns att lägga så mycket pengar på en 5 år gammal dator och särskillt när han säger att livslängden oftast bara är tre år på de flesta. Efter att ha konstaterat detta var det ju bara att vända sig till datoravdelningen i affären för att kolla ut ett nytt objekt, som jag kunde ta med mig hem. Då helt plötsligt kom problem nummer två, för tydligen så har spärren som man låser upp själva skärmen försvunnit och ersatts  av hårdare gångjärn där bak istället. Detta för att den inte ska åka upp när man bär den, problemet var bara att av tjugo dator så fick jag bara upp en enda skärm av dom med en hand. Så det var ju inte mycket att välja mellan mer än att ta denna, så nu har jag en blå ny fin dator men är rejält mycket fattigare. Igår hämtade jag hem den och nu är det mesta installerat så man känner sig hemma! 



Thats life!!! Fin och snabb som blixten är den iaf... Min är turkos istället för rosa!

Ny vecka och nya utmaningar! Här kommer denna veckans schema! Hoppas att ni får en bra vecka!


MÅNDAG  Synkoll på förmiddagen och träningen med sjukgymnasten Ia på eftermiddagen.

TISDAG  Ledig, helt underbart! Det var längesen jag hade en heldag utan planer.
Kan tänka mig att detta blir en favorit aktivitet denna dag!



ONSDAG  Besök hos en vän på förmiddagen + fixa ärende på eftermiddagen.

TORSDAG   Läkarbesök hos Bodil och efter det akupunktur hos sjuksköterska Monica.

FREDAG   Tripp till Karlskrona + träff med COGMED gruppen på eftermiddagen.

Tack min vän, Malin för denna fina Awarden! Du förgyllde min dag ska du veta hjärtat!

Med denna award ska man berätta 3 saker som ligger en varmt om hjärtat och visa en favoritbild. Samt skicka vidare den till 5 andra bloggare. Nu hoppas jag att jag har förstått allt rätt, för här kommer fortsättningen!

3 SAKER SOM LIGGER EN VARMT OM HJÄRTAT!

- Min älskade familj/nära släkt och nära vänner, som ställer upp i vått och torrt.
- Djur generellt (bortsett från ormar), men både Nelly och Disa har en extra plats i mitt hjärta.
- Lakrits, ostbågar och tv-serier!

Favoritbild på Nelly!



Dessa nominerar jag vidare!

http://vartlillaknyte.blogg.se

http://petrajanina.blogspot.com

http://ammina.blogg.se

http://angelicaeff.blogg.se

http://malinsormlind.se

Några minuter i elva för två år sedan förändrades mitt liv drastiskt! Den 3 oktober 2008 körde nämligen en minibuss/skåpbil in i min bil bakifrån när jag stod stilla vid stopp på en avfart. Från början förstod man inte allvaret i vad som hade hänt, då alla sa att smärtan och stelheten i nacken skulle försvinna inom tre månader. Så blev det inte i mitt fall utan istället för att det blev bättre, så dök det upp fler och fler problem.

I morse när jag gick upp hade jag en stor klump i magen över att ta mig igenom denna dag, då den fortfarande är mcket känsloladdad och en påminnelse om vad jag har förlorat. Vet att det är vissa saker som jag inte vill byta bort efter olyckan och som jag är glad och stolt över att jag har tagit mig igenom, men ändå känns det som att jag även har förlorat lite och ibland önskar jag att livet var så enkelt som det var innan. Nu handlar varje dag om en kamp att ta mig upp från sängen, för att det gör så ont och för att man önskar att man slapp att gå igenom allt man tvingas göra för att komma framåt.

Tänk vad man förtränger saker egentligen, idag slog det mig att jag har glömt bort hur det är att inte ha ont varje dag, att ha två händer som fungerar, att kunna äta med vanliga bestick, att ha ett bra mnne och kunna vara delaktig i ett samtal med många personer med mera! Det här är min vardag nu och den gamla vardagen finns bara kvar i minnet!

Som jag nämde innan så har detta även fört med sig bra saker, även om man kanske inte kan tro det. Jag har träffat personer som jag aldrig hade träffat och som har kommit att betyda mycket för mig, jag vet vlka vänner som är mina riktiga vänner, jag har lärt mig att uppskatta det lilla i vardagen, jag har fått erfarenheter som jag inte skulle fått om inte detta hade hänt med mera.

Tvärr så överskuggas det bra av det dåliga just idag och idag måste jag bara få vara ledsen och arg på det som har hänt! Ibland behöver man få tycka synd om sig själv....

Igår eftermiddag var det dags för första träffen i COGMED gruppen. Ni vet det där dataprogrammet jag pratade om, som jag har börjat med här hemma för att träna upp minne och koncentration. Det jag har kommit fram till denna veckan är att ingen ska säga att programmet är lätt, då det både har kommit ut många svärord från min mun och tårar från mina ögon. Det ser nämligen så lätt ut när man börjar med de olika spelen, men sen förstärks känslan att man är dålig mer och mer ju fler missar du gör. Det blir så synligt att man inte kommer ihåg eller blir trött jätte snabbt, när man bara behöver använda det som är ens svaga sidor. I andra situationer kan man ju spela med att man hänger med eller hitta ursäkter för att gå därifrån.

På gruppträffen i fredags fick jag träffa de två andra tjejerna som också håller på med programmet och som också har kognitiva problem. Till en början kändes det enbart konstigt att behöva visa upp sina svårigheter direkt för någon som man inte ens känner. Sen helt plötsligt ändrades de då de förklarade situationer som de tyckte var jobbiga och då kändes det som de pratade om hur jag kände det. Då kändes det så skönt att någon annan kände likadant, man kände sig inte längre så ensam i den här problematiken! Nu gäller det att jobba på med programmet tills nästa fredag då vi ska träffas igen och gå igenom hur det går för var och en och få information om hur det här med kognitiva problem fungerar!