Semester i Malmö!
Vet ni, jag har haft semester i några dagar som jag var väl förtjänt av! Ibland blir livet lite tråkigt då varje dag innebär en ständig kamp för att överleva och fixa ständiga krav både från mig själv och omgivningen! Vissa dagar vill man bara stanna kvar i sängen för att slippa motgångar och besvikelse av att inte klara av en enkel och banal vardaglig grej... Varför var livet tvunget att bli så hårt och smärtsamt??????
För att bryta upp vardagen och tänka på något annat var det dags för vår årliga julresa denna helgen! Med på resan var jag, Ida, mamma, mormor, Ewa och kusinen Elin. Så i fredags morse började vi vår resa mot Malmö för att tillbringa tre dagar med shopping, bo på hotell och åka över till Köpenhamn. Resan blev otroligt lyckad och vi hade verkligen super trevligt tillsammans, med mycket skratt! Det viktigaste för min del var att fokusera på att pausa ofta för att orka med, var det inte på ett fik så hittade man alltid ett bord, sten eller matta att sitta på.
Dag ett var vi på topp och sedan blev vi allt tröttare ju fler dagar som gick, men kul hade vi. Den som ledde trött toppen med storm steg på söndag var ju jag, men det spelade ingen roll. För jag visste innan vi åkte att jag skulle få böta något enormt denna veckan både i form av trötthet och smärta, men det var värt det. För resan gjorde att jag för en stund kände mig så otroligt levande igen och som vem som helst!
Tyvärr tyvärr.......
Tusen tusen tack för alla som har hållit tummarna för mig idag!
Tyvärr blev det inget av utredningen, då dom ringde från specialistrehab i morse när jag höll på att göra mig i ordning och sa att han som gjorde utredningen hade blivit sjuk!
Så nu återstår bara att vänta på ett samtal med en ny tid och försöka ladda om igen. Det känns lite hårt att det inte blev av idag för jag hade ställt in mig på detta rent mentalt. Så är det alltid när man ska göra något som avgör ens kapaciteter och förutsätningar!
Är så glad att jag har er, ert stöd betyder mycket för mig!
Neuropsykologisk utredning!
Det är med blandade känslor som jag gick med på att skicka en remiss, både en rädsla och ledsenhet infann sig i magen. Tänk om det skulle visa något, vad hemskt att få det på papper var min första tanke. Sen övergick det till en lättnad att kanske kunna få hjälp att träna upp minnet osv om det visar något.
Det som kändes skönt när jag pratade med honom var när han sa, om det visar något testet kan det alltd bli bättre än vad det visar! På något sätt försvann rädslan inte när han sa så, det är liksom inte kört om man får en svårighet på pappret!
Nu sitter jag här kvällen innan och känner bara att en viss nervositet över vad själva testet innebär. Vad ska jag göra? Hur länge ska jag orka? Vad ska det visa? Kommer det vara en lättnad om det visar något, att man får bekräftat det man har upplevt vara svårt?
Snälla läsare håll tummarna för mig i morgon och önska mig lycka till då vi går in i del 1 av utredningen!
Veckoschema!
Här kommer det efterlängtade veckoschemat!
Måndag 3- månaders uppföljning på smärtrehab
Tisdag Bassängträning
Onsdag Massage
Torsdag Neuropsykologisk utredning del 1
Fredag, Lördag, Söndag Julresa till Malmö
Om det är något ni läsare undrar är det bara att fråga! Lovar svara om det är rimliga frågor!
Lök effekten!
Idag satt jag och pratade med en mycket vis kvinna på rehab om allt detta. Hon sa att det var som att skala en lök, först ser du bara det yttre skalet som ett problem och som i mitt fall är nacken och armen. Sen när det är under kontroll börjar du skala av det ena lagret och då hittar du ett nytt problem påverkat av det andra. Tex mina käkar i detta fallet... Så fortsätter det tills det inte finns något av löken kvar och det är först då du ser vilka konsekvenser olyckan och skadan har fått. För att få allt under kontroll och bearbeta allt måste man ta tag i alla skalen efterhand för att man ska må bättre i slutändan. Allt hänger nämligen ihop!!!
Det är alltså inte bara det som alla ser utåt, utan det kan finnas fler problem än själva grundproblemet. Så tänk på det ni som möter oss patienter som är nackskadade!
Besök hos sjukhustandläkaren!
När man tvingas till en ändrad vardag får man hela tiden uppleva nya situationer och upplevelser. En remiss till sjukhustandläkaren hade blivit skriven och i torsdags var det dags för besöket. Hela veckan har jag gått och oroat mig för att jag skulle ha hål i tänderna och behöva borra inte att det skulle vara något annat märkligt med min mun. Det visade sig sedan under besöket var det minsta problemet.
Jag satte mig i ett väntrum och förvånades över att det var så fina och klara färger på alla barnmöblerna, dom lyste liksom upp hela rummet och gjorde att man blev glad. Efter en stund kom tandläkaren ut i väntrummet och ropade upp mitt namn. Jag gick fram till honom och han sträckte ut handen för att hälsa, jag lyfte upp min höger hand med vänstra hand och då utbrister han plötsligt nej nu gjorde jag ju fel, jag läste ju i remissen att du inte kunde använda den armen. Jag skrattade lite för jag är så van vid att hälsa så, eftersom alla automatiskt sträcker fram höger handen.
Redan då kände jag att jag fick ett stort förtroende för honom och fjärilarna i magen lugnade fort ner sig. Han gjorde undersökningen snabbt och sa att jag hade tendens till hål på ett ställe och att det förmodlingen berodde på att jag hade för lite saliv utsöndring pga av vissa tabletter jag äter. Efter det så mätte han hur mycket jag kunde gapa som max, vilket var 20 mm. Han frågade då om jag hade problem med att äta för att normalt ska man kunna gapa mellan 50 -60 mm.
Efter det började han känna vid öronen där käkarna fäster, men han hade svårt att känna mina. Även musklerna var stela osv, så det var mycket på en gång. Så nu blir det att gå hos dom ett tag, för att genom övningar få upp käkarna mer så dom kan göra en bettskena. Jag har även fått flour tabletter som jag ska ta sex gånger om dagen, som även ska minska muntorrheten. Orkar ínte förklara mer från besöket för det var så mycket.... Jag kan ju bara säga att jag har blivit nergraderad till barntandorste istället för en vanlig.
En dikt om en resa!
Jag satt och skuggade i genom en bok som jag har beställt om att förenkla sin vardag när man har ett funktionshinder och i slutet av boken hittade jag den här dikten. Jag tyckte att den stämde in på min resa för att bygga upp ett nytt liv och en ny framtid.
EN STIG
Livet som jag levde
fanns ej längre kvar
som val och det gav mig vrede
och tårar i tusental.
Jag har sörjt mina förmågor
jag har sörjt mina mål,
jag har nästan kvävts av min viljas lågor
och gjort mer än vad jag tål.
Jag har sökt med ljus och lykta
en väg till harmoni,
men också att våga söja och uttrycka
den tid som är förbi.
En stig att följa framåt,
en stig att vandra på,
som leder såväl inåt som utåt
och som är värd att gå.
Kanske jag funnit till slut,
en ny väg, inte bara ut
utan med mer mening än förut.
Mycket av det i dikten är det som jag har kämpat mot sedan olyckan och fortfarande gör. Jag har inte sörjt färdigt mina mål och förmågor ännu, men jag har kommit en bit på vägen. Man kan omöjligt glömma och förändra sitt liv på en natt, utan det är en långvarig process. Vissa saker har jag accepterat ooch vissa saker inte. Var sak har sin tid och planer mot en framtid finns, vilket är en stor trygghet även om jag inte är redo ännu att ta steget ut. Mycket fokus ligger på mig själv och det behöver det göra ett tag till innan jag är redo att ta steget ut och hjälpa andra proffesionellt!
Mysiga sovmorgon!
Jag säger bara "Gud vad skönt det är med en sovmorgon ibland". Idag var det en dag med ingenting bokat, vilket man behöver ibland. Bara en dag att bara få vara och ta det lugnt för sig själv.
Gulliga syster hade gjort frukost till mig vid nio snåret för hon vet att jag brukar gå upp då när jag är ledig, men vad hände jo jag sov till kvart i elva. Det brukar aldrig hända förutom ibland på helgerna när man har varit iväg. Min kropp behövde nog det och som tur väl gick frukosten inte till spillo utan den åt vi när jag kom upp.
Denna dagen har varit helt underbar slapp, med mycket vila, Baywatch och syskom tid!!!
Dags igen för veckoschema!
Jaha, så var det dags igen för en ny vecka och det är dags att ta fram kalendern igen. Nu känns det som om tiderna lättar och att veckorna blir mer rimlig efter min förmåga. Det har varit lite hektiskt nu i några veckor både hemma, rehab och nöjen, vilket har krävt mer energi än vad jag har. Det är otroligt hårt att inse det för sig själv, men det är ju något man måste för att acceptera att det är så nu.
Måndag Bassängträning
Tisdag Ledig
Onsdag Samtal hos kuratorn
Torsdag Bassängträning, besök hos sjukhustandläkaren för att kolla käkarna och sen på kvällen blir det julmarknad på en skola.
Fredag Ledig
Lördag och Söndag Ledig med mycket vila
Vad ska ni hitta på i veckan?
Det här är monstret...
Allting handlar om olyckan som jag förträngde efter att den hade hänt för att jag inte orkade prata mer om det då. Det är olyckan som jag döpte till monstret igår när jag skrev. Jag hade inte tid att bearbeta olyckan då det hände för då hade jag fullt upp med att göra klart skolan, sen var det kampen för att få en ekonomi och göra sig av med lägenheten och efter det var det fullt upp med rehabilitering. Det var först när årsdagen av olyckan kom som hela situationen väcktes till liv igen och jag började drömma om det på nätterna.
I veckan var det dags att ta tag i allt igen med kuratorn för att för en gångs skull begrava händelsen på riktigt. I två timmar satt jag och berättade om olyckan in i detalj, men när jag satt där var det som att jag berättade någon annans historia. Jag kände inget just då... Men sen när jag skulle bege mig hemåt kom allting över mig igen och det var som en film med olika frekvenser spelades upp framför ögonen på mig och så har det hållt på sen den dagen från och till. Det är precis som om vi väckte till liv något som jag är tvungen att ta itu med, så nu hoppas jag att detta är kulmen till att begrava händelsen för alltid mer eller mindre.
..........................
Monstret som jag trodde att jag hade begravt, har väckts till liv igen...
Kanske för att äntligen försvinna en gång för alla!
Ett försenat veckoschema!
Ett uppskattat inslag på bloggen från folk runt omkring mig är mitt veckoschema! Då vet ni var jag håller hus och kan även parera telefonsamtal osv till dagar som det kanske inte är så mycket för att jag ska orka prata längre! Det är så vissa av er har förklarat att ni gör iaf och det tycker jag låter alldeles lysande!
För tyvärr är det ju så att jag enbart har begränsat med energi sedan olyckan! Mycket som jag önskar att jag hade orkat med, får jag prioritera bort för något annat är mer nödvändigt att göra. Det gäller även telefonsamtal och så vidare... Många av er runt omkring mig har någon gång råkat ut för att jag inte har svarat i mobilen och har sedan fått ett sms från mig att jag inte orkar prata. Jag önskar verkligen att jag hade oändligt med energi som man ska ha när man är 23 år, men det har jag tyvärr inte just nu och jag kan inte mer än att acceptera att så här är det just nu. Hoppas ni har förståelse för detta, fast det har ni som är runt omkring mig redan visat att ni har och det värmer mitt hjärta flera gånger om!!!
Här kommer denna veckans schema, bättre sent än aldrig!
Måndag Bassängträning och besök hos optikern.
Tisdag Samtal hos kuratorn.
Onsdag Besök hos arbetsterapeuten.
Torsdag Bassängträning
Fredag Massage
Lördag Kalkonmiddag hos mormor och morfar
Söndag VILA VILA VILA!
En myrstack i mitt högra ben!
Vissa kvällar blir jag så trött på att man inte kan somna! Man vrider sig fram och tillbaka åt alla håll och kanter, är det inte axeln som kommer i vägen är det nacken eller krypet i mitt höger ben som ställer till det. Oftast är det benet som spökar och gör att det tar flera timmar innan jag somnar.
Kanske ska förklara krypet lite närmare... Sedan i somras när jag fick ont i ländryggen kryper det i mitt högra ben vid vila! När jag går och belastar benet tänker jag inte på det, men när jag sitter eller ligger är det som att en hel myrstack har byggt bo i mitt ben. Igår hade jag en väldigt jobbig och smärtsam dag och då kryper det ännu mer, så mamma fick sitta och massera mitt ben för att krypet skulle minska lite.
Känner ni som har en wiplashskada igen det här? Finns det något visst läge man ska ha benet i för att det ska sluta krypa?
Blir så glad om ni hjälper mig med detta problem, så att det blir lättare för mig att sova!
Då var det dags igen!
Sedan jag var tre år har jag haft ett synfel och använt glasögon och på senare år linser! Det innebär även ständiga kontroller hos optikern minst en gång per år. De senaste åren innan olyckan har jag legat på samma styrka hela tiden och även på återkontrollen en månad innan olyckan. Någon månad efter olyckan kände jag att något inte stämde med mina ögon då allt blev mer och mer suddigt runt omkring mig. Jag bokade en tid hos optikern som visade att min ögon hade blivit bättre och att jag behövde mindre styrka i linserna. Framför mig satt en förundrad optiker som aldrig hade varit med om detta innan med det synfelet jag hade, det skulle bara bli sämre enligt läroboken. Jag fick nya linser och nytt glas i mina glasögon.
Några månader efter det besöket var det dags igen för att börja se suddigt och det var dags att boka en ny tid. Då helt plötsligt hade ögonen blev sämre. Då var det dags för nya linser igen! Idag hände samma sak igen, ögonen hade försämrats och det var det dags för nya linser och glasögon. Som tur väl är har jag en bra och förstående optiker som gav mig lite rabatt trots att han inte förstår det hela!
Livet är allt bra konstigt ibland...
En underbar kväll!
Som många av er vet som läser mitt veckoschema var det i fredags kväll dags för Ladies night med tjejgänget, eller delar av det. Något som jag verkligen hade sett framemot och längtat efter, men som jag även visste skulle kräva mycket energi av min kropp. Jag hade insett att jag aldrig skulle orka efterfesten och hade redan innan bestämt med pappa att hämta mig efter showen. Det var med blandade känslor jag redan innan allt tog det beslutet, en viss del inom mig ville bara vara som alla andra och där orken var utom gränser. En annan del insåg att jag aldrig skulle orka så länge och den tog överhanden även om känslor som besvikelse och ledsamhet kom över mig då frågan ställdes till pappa. Jag försökte intala mig själv att man får vara nöjd över det andra och glädjas över det. Jag lyckades nästan, tankarna kom inte upp igen från när fredagen väl kom.
Vid fem tiden blev jag hämtad och det bar iväg mot Karlskrona. Mamma hade gjort i ordning både mig och sig själv innan dess för att jag skulle bränna så lite energi som möjligt innan. Väl i Karlskrona var feststämningen på topp och jag kände mig faktiskt som vem som helst för ett tag där. Vi gick in på den röda mattan och hälsades välkomna av snygga män i kostymer. Sen var det dags att hänga av sig jackan och mingla med en fördrink i loungen. Där kunde man både sjunga karoke, vara med på frågesport och ta kort. Efter en timmes minglande var det dags att slå sig ner till bords, till vår stora glädje fick vi jättebra platser! Som tur väl hade mamma övertalat mig att lägga ner både en kudde att ha till ryggen och min halskrage. För min rygg och nacke var stolarna hemska, så kudden besparade mig lite lidande under kvällen.
Efter god mat och efterrätt var det dags för Martin Stenmarck, Andreas Johnson, Mickael Tornving, Magnus Samuelsson (sveriges starkaste man) att kliva upp på senen och sätta igång showen. Jag säger bara jisses vilken show, super bra verkligen! Det var verkligen värt all smärta som kom mitt i showen efter att ha varit iväg i fem timmar. När väl allt var slut var jag istället glad att pappa stod utanför istället för att fortsätta kämpa med in på efterfesten, eftersom jag var helt fysiskt färdig då.
Resten av helgen har den känslan hängt i sig och det har inte blivit mycket gjort under helgen! Det var helt klart värt det, trots att det finns en viss känsla inom sig av besvikelse att man ska behöva få så ont när man har så kul!
Älskade syster!
Idag går alla mina tankar till min älskade syster som har fått en blodpropp i sitt skadade ben. Nu öppnar sig en ny värld för henne med mediciner och sjukhusbesök, vilket man inte önskar sin värsta fiende!
TÄNKER PÅ DIG ÄLSKADE SYSTER!
..........
F*N VAD ONT JAG HAR HAFT I MIN NACKE IDAG... SÅNA DAGAR VET MAN INTE HUR MAN SKA ORKA KÄMPA VIDARE, MAN VILL BARA LÄGGA SIG NER I SÄNGEN OCH GÖMMA SIG UNDER TÄCKET!
Dåligt samvete...
Nu sitter man här igen en söndag kväll och tittar i genom nästa veckas program. Veckorna går så fort även när man är sjukskriven, fast det känns nästan inte som man är det eftersom det är fullt upp oftast.
Något som jag kämpar med varje vecka är mitt dåliga samvete att jag inte orkar med då jag längre inte har så mycket energi kvar. Jag kan tex må dåligt att jag inte hinner träffa alla jag vill träffa, att inte orkar laga mat eller hjälpa till mer osv. Idag var ett sånt moment igen, men då sa mamma till mig Therese du kan inte få dåligt samvete för någon annan, se till att orka med dig själv istället. Jag tänkte mycket på det efter hon hade sagt det och konstaterade att hon hade ju rätt. Om jag bara försöker se till mig själv kommer jag må bättre och då mår ju även dom som bryr sig om mig bättre, så alla vinner ju på det i slutändan. Nu ska jag bara leva efter vad jag säger och det är svårare gjort än sagt.
Så här ser min vecka ut!
Måndag Bassängträning, samtal hos kuratorn och träff på arbetsförmedlingen. Den arbetsförmedlare som skulle varit med på avstämningsmötet på rehab i tisdags kom ju inte, därför ska jag och Monica till honom på eftermiddagen!
Tisdag Tid hos arbetsterapeut Karin, sjuksköterska Monica och hos läkaren på rehab på eftermiddagen.
Onsdag Ledig
Torsdag Bassängträning
Fredag Gå på Ladies night med tjejgänget på kvällen! Så det gäller att vila järnet på dagen för att orka vara så pigg som möjligt när vi ska dit. Kommer nog kännas hårt när jag behöver åka hem för att jag inte orkar och dom är kvar, men man får väl glädjas åt den lilla stunden istället!
Lördag Vila
Söndag Vila
Får ni lätt dåligt samvete för att ni ska vara alla till lags och hinna med?
