En Oskriven Framtid

Som några av er vet, började jag och Caspian fortsättningskurs i lydnad i början av augusti. Igår kväll var det dags igen och jag gick därifrån med ett stort leende på läpparna. Caspian är väldigt duktig på att göra övningarna, men han blir väldigt lätt distraherad av de andra hundarna. Hans prio när han kommer ut från bilen är att hitta en lekkompis om han så ska hänga sig i kroppen och skälla allt vad han kan.

 

Så var det under nästan hela nybörjar kursen, även om det gick framåt sakta men säkert. När vi började denna kursen hade det blivit lite bättre även om han fortfarande tar sina busvarv i gräset då och då. De senaste gångerna har jag varit så glad och stolt som matte, då han har upptäckt att matte blir mer och mer intressant. Igår höll han ögonkontakt med mig genom alla övningarna, fick även beröm från tränaren när vi skulle gå hem. Det är bara att konstatera att träning ger färdighet för både mattar och hundar.

 

Äntligen kväll, känns som om att hjärnan har gått och lagt sig och ögonen gör allt för att hålla sig vaken lite till. Eftermiddagen var fylld med full aktivitet, först tandläkaren, sen jobb samt APT på jobbet i slutet. Jobbade inte längre än vanligt, men kroppen var tröttare än en vanlig dag.

 

Så är det ibland att vara skadad. Vissa dagar är tuffa och vissa lite lättare trots att man ibland inte har gjort något över det vanliga. Fick en kommentar här igår, där det stod ungefär att lever man järnet ena dagen, gäller det att chilla dagen efter. Precis så funkar det för mig och det hade jag mått bäst av, tyvärr funkar inte min vardag så alltid. Tyckte dock det var en bra mening att ha som ledord och att sträva efter. Man kan bara försöka leva efter att må så bra som möjligt, mer kan man inte göra! Men ju fler år som går efter olycksdagen ju bättre blir man på det! Tusen tack för kommentaren, den värmde!

 

 

Tänk "lilla" Caspian är nu sju månader. Gud vad tiden går snabbt, känns som att nyss kom in i mitt liv samtidigt som jag har vant mig vid att ha någon vid fötterna hela tiden. Man kan ju inte tänka sig ett liv utan honom, han betyder ju allt.

 

Vi har redan gjort mycket tillsammans, med lite lynadskurser samt att vi tränar på servicehunds sysslorna en liten stund varje dag. Ibland är det bara fem minuter och ibland en timme. Beror lite på både hans och min ork. Han växer verkligen så det knakar och har därmed gått från sina sex kilo som han vägde i början av vårat liv tillsammans till idag över 15 kilo. Mer kommer det ju bli. I måndags blev han stor kille på riktigt, då han helt plötsligt började lyfta på benet när han skulle kissa. Lite vingligt var det allt så det var tur att busken stod där, så han landade mjukt. Men under veckan har han blivit mer och mer stabil och det börjar ta över allt mer. Det är dock fortfarande lite tjej kissning ibland, hihihi! Så härligt och underbart att få följa hans utveckling!

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag kan inte med ord beskriva vad jag känner för min syster, hon är helt enkelt fantastisk. Igår fick jag och mamma order om att lämna huset vid elva och inte komma hem förrän kvart över sex. Dagen gick med en skogsrunda, en tur på stan och besök hos mormor innan det var dags att bege sig hemåt mot Karlshamn igen. Väl i Karlshamn fick jag på mig en ögonbindel och efter att ha kört en bit var det dags att kliva ut. Med mamma som ledsagare i ett stenhårt grepp började jag ledas framåt. Efter en bit insåg jag att marken och de olika underlagen började kännas bekant, det var då jag började misstänka att jag var hemma. Efter att ha blivit placerad på gräsmattan, var det dags för min fina syster att hålla ett litet tal. Som tur väl hade jag fortfarande ögonbindeln på mig, så den sög upp de flesta tårarna och de andra kunde jag fånga upp i näshöjd! Talet handlade om att båda två kommer nu gå in i en ny fas i livet och att det var dags för henne att börja plugga!

 

Då talet var slut åkte ögonbindeln av och till min stora förvåning stod alla mina nära och kära framför mig. Det var morbro Mats som saknades, men han hade godgiltliga skäl. Annars hade alla andra tagit ledigt från jobbet, pysslat för att kunna komma, stresset med mera. Tänk att ha alla dem som man älskar framför sig på en ändå gång. Det händer inte många gånger i livet att nästan alla kan. Efter att den chocken hade lagt sig och alla hade fått sig en kram, såg jag allt gott min syster hade fixat. Tårtor, maränger, ostbågar, godis, melon, kladdmuffins, kladdkaka, sockerkaka, god dricka med mera. Man kom ju till världens fest och en av de bästa dagarna i mitt liv. Hela kvällen var jätte mysig med mycket skratt, prat, god mat, trevligt sällskap och mys i sensommarkvällen.

 

Tusen tack alla ni mina närmaste som var här igår, det betydde så mycket. Det är ni som gör att jag kan skratta även om smärtan gör att jag ibland vill gråta, det är ni som gör att jag vaknar med ett leende på läpparna fastän det är tufft, det är eran kärlek som gör att jag når mina mål och det är för att jag har fantastiska nära och kära runt omkring som mitt liv trots att det är jobbigt är så himla underbart!

 

Den som ska ha ett störst tack och många applåder för det hon åstadkom igår, är min fina syster. Förstår hur mycket jobb det ligger bakom allt detta. Detta var en dag som jag aldrig kommer att glömma och det är den bästa presenten man kan ge någon. Det finns inte ord hur mycket du betyder för mig, men en sak är säker att hur många mil det än är emellan oss så kommer min kärlek alltid vara lika stor. 

 

 

 

 

Då har vi kommit till en ny vecka, andra veckan efter semestern! Nu har man verkligen trillat in i allt med vad tider heter och man måste tyvärr börja prioritera och dosera igen! Både för och nackdelar med det, det som jag tycker är mest jobbigt är dock att känna att man aldrig räcker till med! Men man får göra det bästa av det och trots att man känner så prioritera vilan fast man egentligen inte vill!


Veckoschema!

Måndag: Arbetsprövning och  brukshundsklubb

 

Tisdag; Arbetsprövning och lägenhetsvisning

 

Onsdag; Ja vi får väl se vad som händer!!!

 

Torsdag; Arbetsprövning

 

Fredag; Ledig

Idag har det varit en riktig fixa dag, man får så mycket gjort när man sätter sig för det. Jobbigt, men skönt när det är över. Orkar inte göra det där extra när man jobbar och har olika aktiviteter i veckan, så då får man ta en ledig dag ibland för att komma ifatt.

 

Höstens gympapass och räkningarna stod högst på schemat idag. Gympan börjar den 13 september, så det är ett tag till. Men det är skönt att få passet gjort, så att man kan börja öva sen. Känner ändå att man vill ha lite koll när man står där i mitten. Det svåraste är att göra ett pass som är en utmaning samtidigt som det ska passa alla deltagare. Inte lätt ibland när man arbetar med en grupp förståndshandikappade, där nivån kan skilja mycket på olika saker. Samtidigt är det därför jag gör det här på min fritid, att alla är individer. Man ser framstegen hos var och en och gläds tillsammans med personen. Jag får väl se vad de tycker om någon månad!

 

Nytt veckoschema kommer ut i morgon! Ha en bra kväll och håll tummarna att Sverige ska få os guld!

 

 

 

Att vara skadad är klart inget man önskar sig, men ibland är jag ändå lite glad över alla fina människor och saker man har upplevt som skadan har orsakat!

Idag har jag träffat en helt underbar tjej som jag lärde känna genom min blogg! En dag fick jag ett mail på Facebook från henne där hon skrev att hon hade läst bloggen länge! Efter det fick vi kontakt, vi är lika gamla och kan prata med varandra på ett helt annat sätt eftersom vi båda vet hur det är att vara skadade! Efter många timmar i telefonen, sms och mail var det idag äntligen dags att träffas! Tänk att vi aldrig hade träffats om det inte var för skadan, så ibland blir man lite glad över att ha förmånen att träffa någon i samma situation!