Underbara mamma!
Idag fyller min underbara mamma år! I morse var hela familjen uppe och sjöng och gav henne presenter och ikväll ska vi avnjuta en härlig middag hela familjen! När livet ställs på sin spets så vet man vilka man vill lägga energi på och älskar och vilka som är energibovar! Det är då en familj ställs inför svåra situation, men då man förs samman och samhållningen blir otroligt stark. Man visar att man älskar varandra och vågar även säga det mer, eftersom man inte vet vad morgondagen har i beredskap!
Tack mamma för att du alltid finns där för mig och alltid ställer upp!
Tack för att du alltid lyssnar och tar dig tid!
Tack för att du lär dig saker för att vilja hjälpa mig att må så bra som möjligt!
Tack för att du får oss att skratta och le!
Tack för att du älskar oss!
Bloggandet!!!
Många av er läser dagligen hur jag kämpar för att bygga upp en ny framtid och vardag! Bloggen har två syften, det ena är att alla nära och kära kan följa hur det går i undersökningar osv istället för att jag ska dra det varje gång vi träffas och att en del av av vår kvalitetstid ska gå till något tråkigt. Många gånger ligger mycket vila och planering bakom att jag ska orka träffa någon över en fika och därför är den tiden verkligen räknad som kvalitetstid för mig och något viktigt i mitt liv för att jag ska orka med allt jobbigt! Den andra orsaken med bloggen är att det är ett sätt för mig att bearbeta det som har hänt och händer i mitt liv i samband med olyckan och min skada.
Tack alla ni som hjälper mig att göra bloggandet möjligt, utan er hade det inte blivit något skrivet här och då hade många saker blivit obearbetade!
En liten grå mus...
Nästa vecka är även en speciell vecka som jag har bävat inför sen i somras så fort bara tanken har kommit upp. På lördag den 3 oktober klockan fem över elva är det exakt ett år sedan olyckan som förändrade mitt liv inträffade. Vet inte hur jag kommer reagera den dagen, kanske mycket eller kanske inte alls. Men just nu när jag tänker på det infinner sig en stor klump i magen av bara tanken på den dagen.
Som jag har skrivit innan så är september en månad med många födelsedagar, därav även många fester att gå på. Det är verkligen något som jag ser framemot och som jag längtar med glädje till innan, så i helgen var det dags igen att fira min morbro, med fru och min kusin. Det som dock har förändrats sen innan olyckan är att det är väldigt krävande med sådana tillställning och vissa situationer förknippas med något jobbigt istället för enbart kul. Den situationen som jag tänkte på var när man sitter och äter och alla pratar i munnen på varandra om olika saker! Saken är den att min hjärna inte hänger med att fokusera på olika samtal samtidigt som man har kunde innan, man har kunnat prata samtidigt som man har lyssnat med andra örat vad dom andra på andra sidan pratar om, Redan vid första meningen tappar min hjärna fokus och jag sitter där och ser glad ut men fattar inte vad samtalet handlar om, det är då den där berömda masken kommer in och då man bara hoppas på att man svarar rätt om någon frågar något. Så nu är man bara en liten grå mus som sitter på en stol och som inte säger så mycket under en sådan middag med många personer, men som förvandlas till en färgglad mus som kan prata på bra och som syns när det bara är en person framför mig eller jag pratar och resten är tyst. Jag är inte en sådan person som har svårt att delta i olika samtal, men i sådana sammanhang gör min skada mig till någon som inte jag är....
Små saker som gör min vardag lite lättare...
Den första bilden från höger visar min anpassade smink och hår fixar plats, med en magstöd stol som har gjort livet lite lättare för mig. Den använder jag även mycket i köket när jag håller på där! Att sitta istället för stå i olika vardagliga aktiviteter sparar mycket ork!
Den andra bilden är min nya duschpall som fungerar alldeles lysande att sitta på för att spara lite energi när man duschar. Den är betydligt lättare att ta sig upp från än min gamla.
Den tredje bilden är min fixbräda där jag kan spänna fast saker när jag ska öppna en burk eller liknande. Det finns även små pinnar som jag kan fästa grönsaker på när jag ska skära dom.
Den fjärde bilden är min tandborsthållare, för att slippa ha tandborsten mellan tänderna när tandkrämen ska på. Mycket bra liten sak, vilket gör att man slipper få ont i käkarna varje morgon och kväll!
Den femte bilden är min förlängda kam och borste för att jag ska kunna kamma håret där bak själv. Dom har löst många problem för att bli självständig nu när jag har svårt att lyfta min vänster arm ovanför axelhöjd.
Den sista bilden är ett hopplock av mina små hjälpmedel i köket. Den första från höger är en lockpys som tar ut luften från burken och gör den lättare att öppna. Den i mitten är ett extra grepp när du öppnar pet-flaskor, den fungerar som ett kugghjul så du glider inte med fingrarna och får ett bättre grepp. Den sista grejen är en öppnare för mjölk och juice paket, vilket gör det lättare för mig eftersom jag inte har så mycket kraft i min vänster hand.
Tänk vad alla dessa små sakerna tillsammans kan göra en stor skillnad i vardagen!
ur lillasysters perspektiv
Att vara sjuk i denna familjen är inte lika okej längre, inte för mig.
Nu är det inte längre jag som blir lidande av att jag drar på mig en dålig förkylning och feber utan liksom min kropp faller, faller även min systers vardag.
Det tar både energi och ork..
Och för mig som är van att hjälpa henne varje dag, blir det en jobbig känsla att inte orka som dessa dagar.
MEN
känner att jag måste på något sätt lyfta fram min systers enorma vilja och kämparglöd och även berätta att hennes sallad blev väldigt god igår.
Det var en märklig känsla att bara ligga kvar i soffan när jag hörde hur hon fixade ute i köket, det tar en väldigt tid för henne och jag vet att önskar att hon slapp göra det.
Kanske gör jag fel som frågade gång på gång om hon behövde min hjälp, men även om jag var trött så var jag ändå omedvetet beredd på att hjälpa henne om hon ville. Samtidigt som jag inte vill förstöra hennes känsla av självständighet och att "jag kan". Det blir lite av en balansgång om vad som är okej..
Men det blev ett nej flera gånger om utifrån köket..
Och det jobbiga är att när man känner en person väldigt väl, vet man när något inte kommer helt från hjärtat.
Men samtidigt måste jag lära mig att detta är en del av min systers bearbetning och jag gör henne mer en otjänst om jag inte accepterar hennes nej. Hon måste bli självständig och klara sånt här själv, det är bara så svårt som syster att bara se på när man vet hur mycket det tar från henne.
Jag tror hon saknar rollerna som dem va innan, att hon var den som tog hand om mig.
Det gör jag med, vissa dagar!
Men ni ska veta att hon har tagit hand om mig väldigt bra denna veckan.
En dag denna veckan stod alla mina favorit saker på ett bord och god mat har hon serverat mig och nu kommer hon snart hem med en film som vi ska mysa ner oss till.
Vilken fin människa hon är.
Och fast hon inte känner att hon tar hand om mig resten av dagarna, så gör hon det.
Hon skyfflar inte undan lika mycket sysslor som hon alltid gjorde innan, utan jag har själv tagit hand om dem.
Vilket gör att det känns mer rättvist men gör hennes hjälp inte lika ytlig som den har varit men hon finns lika mycket där för mig med allt annat som hon alltid gjort, det är något olyckan aldrig kommer ta ifrån henne.
Jag ser dina små underverk som blivit stora varje dag,
för du är min syster
Jag ser när dina ögon försöker lura mig och säga att allt är bra
för jag är din syster
Jag fösöker acceptera den du är nu fast du fortfarande är samma syster
för jag är din syster
Jag måste tro på din framtid med bara lycka varje dag, så vi inte missar det dem dagar när du inte orkar vara positiv
för att jag är din syster
Jag ser dig som den viktigaste sak i mitt liv
för jag är din syster
"with every heartbit" :)
Att något så enkelt kan vara så svårt!
Vissa dagar när jag har fixat lunch blir man mer frustrerad än andra när kraften och energin inte räcker till! I två dagar nu har jag fixat lunch till mig och min syster eftersom hon är sjuk, annars har hon fått ta över den sysslan sedan olyckan eftersom orken oftast inte räcker till mer än frukost.
Idag hade vi tillsammans kommit överens om att vi skulle ha tonfisksallad till lunch eftersom det var lätt att svälja när man har ont i halsen. Jag började med att spetsa fast grönsak efter grönsak på min fixbräda och hacka dom långsamt och försiktigt för att sedan slänga ner bitarna i en bunke. Ju längre in i salladens land jag kom desto mer började jag känna att energin i kroppen började ta mer och mer slut. Jag kände hur frustrationen kom närmare och hur ögonen började att tåras av besvikelse att jag inte orkade med en sån banal sak själv. Ida frågade mig gång efter gång inne från vardagsrummet om hon inte skulle hjälpa mig med något, men ståndaktigt kom bara ett nej jag fixar detta vila du bara från min mun. Jag ville bara klara detta själv och för en skull visa för alla att jag klarade att fixa en hel måltid själv.
Jag gjorde den klar, men till ett väldigt högt pris. Efteråt fanns bara en sorgsenhet och besvikelse inom mig att min kropp inte klarade av en sån banal och vardaglig grej längre. Vissa dagar är sådana och det är väl bara att acceptera det. Många av er ser en sådan syssla som något självklart att klara av och till och med ibland som ett måste, men tänk istället på att uppskatta att ni bara kan göra en sådan syssla i förbifarten nästa gång ni står där vid spisen! Oftast uppskattar men inte sådana sysslor från det är försent!
Ombytta roller!
När jag steg upp idag fixade jag först frukost till mig själv för Ida hade redan ätit, sen ställde jag mig och gjorde pannkakor till oss till lunch eftersom det är lätt att svälja när man har ont i halsen. Sen var jag och köpte mjölk, vilket inte är det lättaste eftersom det är rätt tungt, men men man vill ju ställa upp när hon gör så mycket för mig.
I eftermiddag har jag varit iväg en sväng och då passade hon på att sova lite när hon var själv i huset. På vägen hem överraskade jag henne med lite gott att tugga på och hennes favorit glass. Det är inte var dag jag köper Ben and Jerry´s, som nog är den dyrasta glassen som finns men idag är hon värd en bytta sånt! Mitt stora problem när jag är och handlar är att jag vet att jag inte kan köpa så mycket för jag vet att det blir för tungt att bära hem och jag tycker att jag begränsar mig, ändå blir det alltid för mycket och för tungt att bära hem. Det hela slutar med att jag verkligen sliter med kassarna hem, men denna gången var det fankemej värt det!!!
Mamma på massage kurs!
Som ni har läst tidigare har jag gjort framsteg på den fronten och ju mer jag har fått förtroende för massören och vad som ska hända slutat spänna mig. Så från att inte ha andas alls när hon masserade nacken och ryggen till ytandning är ett stort steg för mig. Sista gången blir på måndag, vilket jag känns lite konstigt och tråkigt nu när man har börjat tycka det är skönt!
Ni som bor här i blekinge, vet ni om det finns någon massör som sysslar med taktil massage här i Karlshamn?
Tro det eller ej men jag lever!
Veckan som har varit har verkligen rullat på, med mycket inbokat. I måndags var det premiär i bassängen och jag fick ett tränings program av min sjukgymnast. Ett bra och roligt program nu när jag har gjort det några gånger. Problemet med att bada är att jag inte kan doppa håret i vattnet, eftersom jag inte kan tvätta håret själv. Problemet blir dock löst på måndag då Malin också ska bada samma tid som mig och då kan vi tvätta håret varandras hår, vissa likheter finns med två gorillor som försöker plocka kryp från varandras hår. Det är jätte skönt med värmen i vattnet för min nacke och rygg, men jag blir så fruktansvärt trött efteråt. Det känns som man ska somna stående när man går där ifrån. Det kanske blir bättre efter tag, så att det bara är kroppen som ska vänja sig.
Vad har mer hänt i veckan, jag har varit hos kuratorn, på bildterapi och hos min arbetsterapeut Karin. Bilden blev inte riktig som vanligt denna veckan, iallafall inte för mig. Precis när vi skulle börja bildterapin ringer min syster och säger att min katt har rymt och att hon inte hittar henne. Jag vill klargöra att min katt är inne katt eftersom jag vill ha henne med när jag flyttar till en lägenhet och då är det inte rätt att vänja henne till att vara ute katt. Jag satt ju fast på sjukhuset och kunde inte göra något och syrran skulle börja jobba, så det ända jag kunde göra var att ringa till pappa och fråga om han hade möjlighet att åka hem och leta. Så han for hem och jag började måla mina bilder, när jag var klar med dom ringde jag hem och frågade om han hade hittat henne men det hade han inte. Då kände jag att tårarna började rinna ner för min kind, hon var ju det enda som jag hade kvar från mitt gamla liv och som inte hade tagits i från mig. Jag kom in helt förstörd till min grupp på bilden och en underbar vän vid namn Malin kom och kramade om mig. Efter det skjutsade Anki min kurator hem mig, så jag kunde leta själv. Efter att ha varit borta i tre timmar kom hon hem, tårarna bara forsade när jag lyfte upp henne i min famn samtidigt som jag skällde på henne att hon hade försvunnit. Vet att det inte hjälper, men det blev en automatisk reaktion då rädslan försvann.
I veckan har jag även firat två av mina vänner som fyllt år! Nu är det bara fyra födelsedagar kvar denna månaden, snacka om att trycka ihop allt på en månad..
Igår var mamma, syrran och jag i Kristianstad och shoppade. Tror att vi alla bara ville köra iväg för en dag för att göra något annat som skiljer sig från vardagen. Det blev otroligt lyckat och alla fick en varsin kasse i handen innan vi skulle åka hem. Jag köpte bland annat en röd vinter jacka som ska klara 20 minus, det behöver man om man är frusen. Tack för en underbar dag! Resten av kvällen blev det till att vila då jag var rätt trött, sen gick jag och la mig vid elva och sov till elva idag. Min kropp behövde nog tolv timmars sömn för att ladda upp inför nästa vecka!
Inte lika självklart....
Vissa saker som är självklart för er, är inte längre lika självklart för mig. En gång var det faktiskt självklart för mig med, men den tiden försvan och blev ett stort stort äventyr!
Sjumila kliv!!!
Trots att jag hade varit i väg igår kväll och var rätt trött föreslår Therese att vi kanske ska gå Blekingelunken idag, den är ju bara 6 km. Jag ser hur mamma vänder huvudet mot mig i soffan och tittar mig djupt in i ögonen och säger Therese orkar du verkligen gå 6 km. Trots att jag känner att min kropp skriker nej kommer ett ja ut ur min mun och jag får genast en känsla av hur kul detta ska bli. Jag drar på mig gympabyxorna, en varm tröja, regnjackan och laddar fickorna med astmamedicin och mobiltelefon och sen sätter vi oss i bilen.
När vi har betalt startavgift och fått våra tipsfrågelappar bar det iväg ut i skogen. Första km gick jätte snabbt, den andra lite saktare och vid den tredje km kom alla jäkla stockar och trädrötter i marken. Både jag och mamma konstaterade att balansen var mycket bättre nu och att jag hade blivit säkrare på ostadiga partier, nästa steg är dock att jag ska sluta titta ner i marken hela tiden vilket är förödande för min nacke. Påväg mot den fjärde km började jag känna hur benen bara gick på automatiskt utan att jag styrde dom och att kroppen hade gått från att vara spänstig till en mer säckliknande form.
Efter den fjärde km konstaterade jag att jag inte trodde att 6 km var så långt som det var och att de två km som var kvar kändes som 10 km. Det fanns ingen anan utväg än att haka på mamma i handen för att få lite snålskjuts om jag inte ville tillbringa natten på en stubbe ensam i skogen. Tror aldrig jag har blivit så glad av att sätta mig i bilen som när vi kom tillbaks och resten av eftermiddagen har spenderats i soffan. En tupplur var på plats när jag kom hem och först då tänkte jag att varför lyssnade jag inte på kroppen denna gången!!!!
Hjälp, den är sönder...
Vad ska ni hitta på idag?
Jag ska till underbara Monica på rehab en sväng och brainstorma lite tillsammans, sen blir jag hämtad av Ida. Vi ska köra och hämta vår extra syster när hon slutar, sen blir det att hitta på något riktigt riktigt kul i eftermiddag!
Är det bara jag som har tagit en paus?
Utbildning och bostad var dit jag hann innan mina planer helt plötsligt för en stund försvann. Jag råkade ut för olyckan och helt plötslig blev jag av med både bostad och erbjudet arbete och kvar stod jag med spillror av mitt gamla liv och med en ny främmande vardag framför mig.
Alla andras liv har fortsatt, men mitt liv har tagit en paus från allt det där som jag drömde om när jag var tonåring. Mina klasskamrater på sjuksköterskeutbildning som har börjat arbeta, vänner som har träffat mannen/kvinnan i sitt liv och som är redo att skaffa familj, alla andras liv fortsätter precis som det var utstakat från början och som planerat. Just nu skiljer sig mitt liv från dom andras och det är så det får vara just nu, sen löser sig allt efterhand som man är redo och mogen för det igen.
Det jag undrar är bara, vem var det som tryckte på paus knappen? Vem bestämde att det var just mitt liv som skulle förändras? Så många frågor som jag aldrig kommer få svar på, men som ändå fortsätter flyga omkring i min lilla huvud!
Nej, nu till något roligt. Ikväll är det dags för tjejträff igen hos Josse, vilket vi har varje månad. Vissa gånger orkar man inte, men idag sov jag till klockan elva bara för att orka ikväll för detta är något som jag verkligen vill! Ska försöka ta lite kort från kvällen! Ha en underbar dag ni med!!!
När rollerna förändras!
När jag gick och la mig igår snurrade den tanken runt i mitt huvud och jag började tänka på vad som hade förändrats från innan olycka till efter. Det första som slog mig var hur min syster roll och min roll har förändrats. Från att jag som storasyster var den som ordnade allt, planerade och gärna hjälpte till överallt till att bli den som inte orkar mer än allt som jag måste. Min lillasyster var genast den som fick ta mer ansvar, fixa lunch, hjälpa mig med håret och rutinerna på morgonen, skjutsa mig överallt och så vidare. Hon fick bli den personen som jag var innan plus mycket mycket mycket mer.
Att gå från att hjälpa andra till att vara den som hela tiden får hjälp är en stor kontrast och från början även en stor sorg. Att inte längre bara få vara lillasyster utan bli personlig assistent hemma är också en stor kontrast och vad jag tror även det en stor sorg. Istället för att bara få vara systrar som pratar skvaller, går ut och fikar, sätter upp varandras hår för man vill det och inte för man måste, torkar varandras tårar då någon har det jobbigt eller har blivit sårat blev det en relation med fokus på att hjälpa den andre med vardagen. Ett syskon ska vara en trogen och given vän för livet!
Vad händer då relationen helt plötsligt handlar mest om att ställa upp för att ens syskon behöver det och många av de andra delarna trycks undan. Oftast är det inget val man har som syskon eller förälder att ställa upp när någon i familjen behöver en utan man bara gör det. Funderade mycket på det i natt om man egentligen verkligen ska se det som en självklarhet utan istället som ett val var och en gör. Om det inte är ett val man tar själv som vårdare blir relationen mellan den som behöver hjälp och den som ger verkligen bra? Om mycket bygger det på ett krav att hjälpa växer kanske känslor som ilska över att allt inte är som vanligt fram. Jag tror att det viktigaste är att man pratar med varandra när rollerna i ens familj ändras för att hitta en ultimat lösning för alla och inte enbart för den som är sjuk eller skadad.
Vad tycker ni! Är det en självklarhet att en familjemedlem ska hjälpa den individen i familjen som har sänkt funktionsförmåga att klara sig själv eller är detta ett val var och en har rätt att göra?
Som en fisk med gälar!
I andra teamet här på sjukhuset finns en arbetsterapeut som har gått en utbildning i taktil massage, vilket jag fick den stora möjligheten att prova. När man har sagt att man ska på massage till någon ser man riktigt hur den person genast förknippar det med något njutbart och behagligt. För mig innebar första gången att jag gick dit med en klump i magen av rädsla att det skulle göra jätte ont och att hon skulle ta för hårt.
Det blev inte så, första gången när vi kom in i rummet berättade hon precis vad hon skulle göra och i vilken ordning hon skulle massera de olika delarna av kroppen. Hon pratade även mycket om att jag skulle fokusera på andningen när hon kom till ryggen och nacken för att jag skulle försöka att inte spänna mig. Vid första försöket var jag väl medveten om att jag höll på med någon ny typ av konstgjord andning emellan åt när hon kom till ryggen och att jag spände hela benen och käkarna. Då tyckte vi att det var positivt att jag ändå var medveten om det och att jag försökte fokusera. Framsidan av kroppen var jätte skönt och där fick jag verkligen möjligheten till att koppla av, vilket ledde till att ett lugn infann sig hos mig.
Idag var det andra gången jag gick dit och jag kände att denna gången var jag inte lika spänd för jag visste vad som hände. Denna gången påpekade hon det här med andningen precis när hon skulle börja med ryggen, vilket var bra för då fokuserade man på andningen i precis rätt läge. Denna gången blev det någon form av fiskandning, eftersom jag kände hur jag andades någon form av ytandning hela tiden som rygg och nacke masserades vilket påminner om en fisk med gälar. Jag är ändå nöjd för detta var bara andra gången och ändå lyckades jag andas hela tiden, vilket jag inte gjorde första gången. Lena, arbetsterapeuten märkte också skillnad vilket jag tyckte var lite skoj! Framsidan av kroppen är helt underbar och lugnet infann sig där som beställning precis som förra gången. Huvudmassagen ska vi inte heller skoja om, huvudvärken som man ständigt går runt med lättade när hon masserade vissa punkter.
Massagen har jag märkt har även den effekten att jag helt plötsligt blir medveten om hela kroppen och inte bara dom delarna som gör ont. Det blir gärna så att man hela tiden själv enbart ser dom delarna som gör ont eller känns annorlunda och så glömmer man bort det som fungerar och känns som vanligt!
Vad tycker ni om massage?
Är det så här det ska vara?
I lördags skrev jag att det var en tuff dag på bloggen och sedan dess har jag inte bloggat. Har behövt tänka för mig själv... Nu är det dags för er att få ta del av det jag känner och tänker. I fredags kväll var det någon som sa till mig att vi måste utgå från hur min situation ser ut nu. Inne i mitt huvud gick det då upp ett ljus att det är kanske så här det ska vara resten av mitt liv, att jag ska leva med en nacke och ländrygg som ständigt ständigt ständigt plågar mig, en höger arm som är obrukbar och en vänster arm som inte går att använda ovanför axelhöjd. I mitt huvud finns bara att det är så det är nu, men inte sen och det är hela tiden det jag har gått och ställt mig in på. När jag fick höra dom orden i fredags kändes det bara som att det var det samma som att ge upp för det var så här det kommer att bli.
Jag vet att så vad det verkligen inte menat, samtidigt som detta uppvaknandet har fått mig att bli mer realistisk. Jag hoppas självklart att det kommer att bli bättre, men istället för att se två ytterligheter som helt frisk till där jag är idag kanske man kan nå något mellanting. Jag måste bara börja tänka så och det är inget man gör över en natt..
Idag efter jag hade varit hos Karin (arbetsterapeuten) och Anki (kuratorn) hade jag och Malin bestämt lunch date inne i stan. Jag träffade denna fantastiska tjej på rehab när jag började där och vi har blivit väldigt goda vänner. Båda kämpar vi mot vår egen kropp fast på olika vis, vilket gör att vi kan diskutera och prata om mycket som är svårt att prata med någon annan om. Vi vet hur det känns att vara i beroende situation, vi vet hur det känns att tappa kontrollen över vår egen kropp, vi vet hur det känns att vara 23 år och inte orka hänga med i samma tempo som våra jämn åriga, vi vet så mycket som inte andra i vår ålder gör.
Vi hade en fantastiskt trevlig eftermiddag och vi avslutade den med lite shopping, tro det eller ej jag fick till och med Malin till att prova lite kläder och att inhandla en fin fin sjal. Det fick bli en gammal bild på oss för jag hade inte kameran med idag!
Slutligen vill jag tacka för era otroligt fina kommentarer, det betyder jätte mycket för mig när ni sätter en liten kråka!
..............
Idag är det en riktigt tuff dag!
Ett steg i rätt riktning!
Sedan en månad tilbaks är själva duschmomentet i vardagen ett stort problem. Sen jag fick mer ont har jag haft svårt att använda min vänster arm ovanför axelhöjd för det blir som om den krampar då. Man hamnar direkt i en väldigt utsatt situation när den enda bra armen börjar krångla. Därför har mamma och Ida fått hjälpa mig att duscha den senaste tiden. Sedan jag fick min astma för tre år sedan har vi haft en barnpall stående i duschen som jag har suttit på då orken inte riktigt har räckt till.
Att ta sig ner på pallen har inte varit så svårt, men för att ta sig upp har jag fått hiva mig upp via den där grejen där man skruvar av och på vattnet. Ett moment fyllt med livsfara då halkrisk av schampo och balsam kommer till då du har duschat färdigt. För att underlätta har Karin min arbetsterapeut beställt en lite högre pall till mig, som kommer vara ett steg i rätt riktning för att bli självständig. Att sköta sin egen hygien är det intimaste vi har och därför är det väldigt kränkade att behöva överlåta det till någon annan även om de står en väldigt nära.
Gamla pallen!
Nya pallen
Har ni några tips hur man ska kunna tvätta håret själv utan att behöva ta upp armen ovanför axelhöjd?
Semester mitt i veckan!
Idag är en ledig dag från rehab, vilket betyder att det inte finns några tider att passa och skynda sig att göra sig i ordning till. Är så otroligt tacksam för allt alla fantastiska människor som jobbar på rehab gör för mig. Ibland är det skönt med en dag mitt i veckan där man bara kan få vara för sig själv och slippa känna kravet att man ska ta sig någonstans till en viss tid, att bara göra sig i ordning och promenera dit man ska ta tar väldigt mycket energi av min kropp.
Idag ska jag bara njuta av att vakna utan väckaklocka.
Idag ska jag njuta av att inte behöva passa några tider.
Idag ska njuta av att bara göra det jag vill.
Idag ska jag njuta av att slappa och ta vara på varje minut!
Vad brukar ni göra på en ledig dag?
Helt tomt i huvudet..
Ibland undrar jag varför det inte räcker att kämpa mot det som kom direkt efter skadan, utan varför hela tiden kvoten av saker att kämpa mot ska fyllas på?
Nelly hjälper till...
Jag vill bara...
Har en underbar syster som hjälpte mig att duscha i morse, men det är något som känns fel. Detta är något som jag ska klara av själv, jag vill ta schampo och balsam i håret själv och ta i det som jag brukar göra och skölja ur det. Jag är så otroligt tacksam över att folk hjälper mig ändå finns där en sån otrolig längtan att få göra det på mitt sätt och en känsla av skam att jag inte klarar en sån banal sak själv. Jag vill kunna göra i ordning mitt hår själv och sätta upp det som jag vill och på mitt sätt, precis som jag brukade göra...
Jag vill kunna köra igen, jag har en bil som bara står och väntar på mig. Det är Idas bil med och hon sköter om den bra! Det är med blandade känslor som jag vill sitta där i förarsätet, en del av mig förknippar den känslan med att vara självständig igen och en annan del av mig känner bara hur det knyter sig i magen av skräck för att komma ut i trafiken igen. Tänk om något händer igen....
Jag vill orka igen, slippa se ut som en zombi på alla kort som tas med stora trötta påsar under ögonen och ett likblekt ansikte. Jag vill slippa ha stor förbrukning på conseler för att försöka dölja lite av den synliga tröttheten. Jag vill orka leka mer med min katt och fara upp och ner på golvet.
Jag är trött på att ha en arm som bara hänger vid min sida och ständigt är ivägen istället för tvärtom. Det är många tankar som snurrar runt om vad som ska hända med den efter samtalet med läkaren igår. Jag känner bara att snälla lilla armen börja göra som jag säger nu för jag är jäkligt trött på dig.
Snälla låt det bara bli bättre nu!
