En Oskriven Framtid

Ibland när man är sjukskriven får man höra kommentarer som att man "är lat" och "att man vill gå hemma och inte arbeta"! Sånt gör mig så förbannad, för det stämmer verkligen inte i mitt fall. Varenda dag kämpar jag för att ta mig upp och klara av alla utmaningar som står för dörren den dagen, så när jag kommer hem på kvällen trillar jag in genom dörren för att lägga mig i soffan. För att förtydliga detta ännu mer tänkte jag beskriva hur en dag ser ut för mig, inte för att någon här har sagt något utan jag måste bara få skriva av mig!

Så här ser en vanlig dag ut generellt för mig:

8.30 -10.30 Stiger upp, får hjälp med att göra mig iordning och att fixa frukost!
          Får hjälp med ytterkläderna och väntar på taxin till sjukhuset.

10.30 - 11.00 Färdtjänsten kommer,
 vi åker till sjukhuset efter att hämtat upp några medpassagerare på vägen!

11.00 - 12.15 Behandling/träning/samtal på rehabiliteringen!

12.30 - 13.20 Promenad hem från sjukhuset! En viktig del i träningen nämligen!

13.20- 14.00 Får hjälp med att fixa lunch! Äter!

14.00 -15.00 Vilar/tittar på tv!

15.00 -17.00 Optiker/apoteket/ärende/vila!

17.00-18.00 Äta middag!

18.00-18.45 Fixa med papper till försäkringsbolag/lägga fram kläder till morgondagen m.m.

18.45 -19.45 Duscha

19.45 - 22.00 Ligger helt utslagen i soffan och tittar på tv!

22.00 - 22.45 Får hjälp med handskena, kompressionsvante, plåster osv.
Sov gott!

Som ni ser är mina dagar oftast rätt full smockade! Saker som många av er "friska" människor bara gör i förbi farten kan vara en jätte stor grej för mig och en energislukare. En sån grej kan till exempel vara att göra sig i ordning på morgonen, för efter det är jag trött redan på förmiddagen. En arbetsterapeut förklarade det här med min energi förbrukning för mig. Hon sa att när vi sover så fyller vi på med en hink energi som för en "frisk" människa räcker till att orka hela dagen, men för en "skadad/sjuk/osv" person så är det hål i hinken vilket gör att energin börjar att läcka ut så fort vi går upp på morgonen. Trots att vi fyller på med energi under dagen genom att vila är inte det tillräckligt för att det ska räcka till kvällen. Därför blir alla små grejer för mig stora och det är därför jag får prioritera vad som är värt att göra eller inte..... 

Efter några veckors uppehåll är det nu dags för det populära veckoschemat! Nu är vi inne i första veckan av juni och sommaren närmar sig med stormsteg. Längtar tills man får ta dagen som den kommer och bara ligga vid stranden och slappa eller bara ha energi över att umgås med familj och vänner mer.


MÅNDAG  Besök hos arbetsterapeut Karin!

TISDAG  Besök hos arbetsterapeut Ing- Marie angående ett nytt hjälpmedel,
som jag ska visa er på tisdag.
Efter det blir det akupunktur hos sjuksköterska Monica!

ONSDAG  Ledig

TORSDAG  Återbesök hos Ing-Marie!

FREDAG  Massage
  Astmakontroll hos astmasköterskan på eftermiddagen!


Idag är det Mors dag och i eftermiddag kommer mormor, morfar och min morbro med familj. Ska ta lite bilder så ska ni få se min underbara släkt någon dag, de har nämligen ställt upp till 100 % hela tiden sen olyckan och även innan förstås! Ha en bra Mors dag!!!!!!!!!

För några veckor sedan startade jag mitt sommar projekt, att odla några grönsaker. Frön av rädisor, sallad och sockerärtor sattes i jorden, för att sen försvinna under ett täcke av jord. Spänningen har varit stor att se om det skulle börja sticka upp något grönt ovanför jordtäcket, då jag inte har särskillt gröna fingrar i vanliga fall.
Så här ser det iallafall ut efter några veckor:

  

Bilderna är tagna efter två gallringar, vilket man kan ha svårt att tänka sig. Tydligen fungerar inte finmotoriken riktigt bra på min vänster hand heller, då det verkar som jag har tappat halva fröpaketen på vissa ställen. De står nog fortfarande för tätt, men det svider lite i hjärtat att rensa bort för många när de växer så bra! Nu återstår bara att se om det blir några grönsaker under de små gröna bladen!

Mina sockerärtor börjar att slingra sig runt mina bambupinnar!



Fortsättning följer...

Ikväll är det dags för den andra semifinalen i eurovision song contest, vilket betyder att det är kvällen då det är allt eller inget för Sverige. För att Anna Bergendahl och Sverige ska komma till final ikväll gäller det att hon placerar sig högt upp på listan för då är det dags att avancera. Förhoppningsvis kommer hon högre upp på topplistan än vad de senaste schlager stjärnorna har gjort de sista åren från Sverige. De allra flesta har redan innan varit tippade som en av de som har störst chans att vinna, men sen slutade det alltid med en flopp. Denna gången är det omvända roller, då man inte har hört så mycket om Anna innan tävlingen vilket kanske ger tur vem vet......

Det är bara synd att det har blivit så många deltävlingar nu, både i den svenska uttagningen och eurovision. Det blir lite långdraget enligt min mening. Sen jag var liten har det alltid varit en mysig familjekväll melodifestivalen där man satte en femma vardera på den man trodde skulle vinna. Den som var närmst fick sedan pengarna och äran att vinna. Det konceptet fungerar inte längre nu när det är så många tävlingar, eftersom man inte orkar titta på mer än de som verkar mest intressant. Klockan nio ikväll kryper jag upp i soffan med en filt och håller tummarna för This is my life!

Brukar ni titta på melodifestivalen?

Ni är mina änglar Bodil och Monica!
Klockan tolv idag tog jag min nya vid behovs tablett av smärtstillande och nu börjar smärtan bli på en hanterbar nivå igen. Paniken av att ha så ont att tårarna hela tiden sitter i halsen börjar nu sakta försvinna och jag känner mig inte längre som ett djur instängt i en bur.

För det är precis så det känns när smärtan är så hög att man inte klarar av det, för hur man än vänder och vrider på sig kommer man inte där ifrån. Man klarar bara av att ha det så till en viss gräns och jag är så glad att ni känner mig så väl nu att vi kunde göra något åt det tillsammans! Tack för att ni alltid ställer upp och finns där för mig!


Bjuder på en bild på lilla Nelly som inte viker från min sida de dagarna då det är väldigt jobbigt!

Vet att ni är många som undrar hur det gick i Jönköping igår och nu har jag samlat ihop lite krafter till att skriva om besöket! Som ni vet åkte jag och mamma upp redan en dag innan för att det inte skulle bli så många mil på en och samma dag, vilket funkade bra. Man blev inte lika stel i ryggen och man besparade kroppen från en total utmattning samma dag som jag skulle göra blockaden.





Klockan halv tio igår var det dags att lägga den första provblockaden i nacken. Det hela började med att en jätte trevlig undersköterska kom och hämtade oss i väntrummet och förklarade hur allt skulle gå till en gång till, även då läkaren hade berättat det förra gången var det bra att få höra det två gånger! Efter det gick vi in till operationsavdelning där jag fick byta om till en operationsskjorta, mössa och tossor innan vi vandrade vidare in till operationssalen och lämnade mamma i väntrummet. Inne på operation hälsade min läkare välkommen och började med att förklara att han hade med sig en annan läkare som skulle läras upp i denna metoden, därför var hon med och skulle träna på att ställa in röntgen apparaten rätt. När presentationen var klar fick jag krypa upp på operationsbordet och lägga mig på min vänstra sida, när jag hade lagt mig till rätta fällde läkaren som gick jämte ner röntgen apparaten över nacken och ändrade ställning på mitt huvud tills det blev en tydlig bild på facettlederna.

När det var klart märkte min läkare ut var han skulle göra insticken och bad mig att ligga så stilla som möjligt. Undersköterskan som hade hämtat mig gick då och ställde sig vid min sida medan läkaren packade upp de grejerna han skulle ha. Undersköterskan hade verkligen gått en kurs i psykologi kändes det som, för hon var verkligen en fena på att vara ett stöd och prata bort situationen lite.

Efter några minuter var läkarna tillbaka vid nacken och min läkare började att tvätta vid insticksstället och sen var det dags för stick nummer ett. Det enda jag hade i tanken just då var att försöka vara så still som möjligt, vilket faktiskt gick över förväntan. Sticket var inte så farligt smärtsamt utan det var mer när de sprutade in lokalbedövningen som det spände rejält. När det var klart var det dags för stick två och samma procedur genomfördes en gång till, innan det var klart. Jag blev nästan förvånad att det hade gått så snabbt som de faktiskt gjorde och innan man visste ordet av var det dags för lite fika. Jag och mamma konstaterade att det nog var ett sätt för att förhindra att man inte skulle svimma efteråt, då luften går ur en när det är färdigt.

Detta var det som var kvar på kvällen! 


Efter fikan var det dags att fylla i ett smärtintenstitets schema varje timme tills vi skulle tträffa läkaren på eftermiddagen igen. Sammanfattningen av hur smärtlindrad jag blev av det är att det blev bättre och smärtan sjönk till 4 ungefär på en tio gradig. Tyvärr verkar inte detta var tillräckligt för att man ska ha hittat rätt ställe och därför ska jag upp där igen i juni och då ska han testa att lägga blockaden på en annan nivå i nacken för att se om han får bättre resultat. Så i det hela vet jag bara att det hjälpte lite, men annars är vi inte mer klokare än nätr vi åkte upp. Så nu får vi hålla tummarna igen att det blir ett bättre resultat nästa gång!!!

Nu har vi packat ihop vår lilla väska och nu är det bara duschen och pannkakslunchen kvar innan vi ska bege oss upp till Jönköping. Vi åker redan i eftermiddag för att det inte ska bli sex timmar i bil samma dag, det blir lite mycket för min nacke. Så vi tog beslutet att bo på hotell en natt för att vi skulle vara på plats i morgon bitti! Klockan halv tio har jag tid i morgon på smärtenheten i Jönköping och då ska den första provblockaden läggas.

I morgon är det dags att ta på sig operations mössan och lägga sig på operationsbordet för att testa blockaderna. Blockaden görs nämligen på operationsbordet bara för att läkaren behöver en röntgenappart för att kunna se exakt var han ska sticka in sprutan. Sen är det upp till bevis om det händer något eller inte, men vi håller tummarna för att det ska ge lite lindring.

Så snälla håll alla tummar och tår för att det har lite effekt i morgon!!



Facettleden! Bilden är uppifrån!

En sak har jag i allafall tur med och det är att jag har fantastiska människor runt omkring mig! Tack för alla samtal, alla kommentarer, alla mail, sms och vänliga gester denna veckan, det har verkligen betydit jätte mycket. Är så glad att jag har så många runt omkring mig som gör att man får energi och orkar kämpa vidare. Alla har sin plats och hjälper till på olika sätt! Familjen, släkten, Nelly och vännerna ställer upp både praktiskt och känslomässigt! Ni som läser genom att göra bloggen betydelsefull, då jag känner att den betyder något för någon annan än mig. Alla ni andra skadade som gör att man inte längre känner sig ensam i att vara skadad och man kan utbyta erfarenhet med! Tack vare skadan har jag träffat människor som jag troligtvis aldrig någonsin hade stött på annars och där vissa har blivit väldigt nära vänner, vilket jag är väldigt tacksam över!

Ni alla betyder mycket ska ni veta!

Ibland vill man bara vara liten igen...
Då var ens största bekymmer vilken leksak man skulle leka med och alla stora beslut bestämdes av någon annan. När man var ledsen kunde man få krypa upp i ett knä för att få tröst och efter det var allting bra igen.

När man är vuxen fungerar inte livet så, då måste man ta alla beslut själv och bekymrena är oftast större. Jag vet att jag inte är ensam och att jag har många underbara människor runt omkring mig, som ger mig mycket energi, glädje och tröst! De är alla ni som gör att allt känns värt att kämpa för och gör att man tar sig igenom även en dålig dag. För livet går upp och ner för alla, men man har det jobbigt i olika perioder. Ibland tycker man vissa människors liv bara rullar på av lycka, men man glömmer bort att man inte alltid ser eller vet allt.

Det är ju ingen som ser på mig att jag har ont om jag håller uppe en glad fasad, fast tittar du lite närmare så ser du att kanske inte allt stämmer överens med det du ser vid första anblicken. Vid närmare granskning ser du helt plötsligt att höger armen bara hänger, att jag vrider på huvudet och håller vänster armen bakom nacken, att ögonen är smala och lite röda runt omkring osv. Då helt plötsligt få du veta att armen är förlamad och att det är därför den hänger, att jag vrider och håller armen vid nacken för att det gör så förbannat ont att jag inte kan ha nacken rakt och att ögonen är små och röda för att jag är så trött.

När man lever med ständig smärta har man bra eller dåliga dagar, beroende på vad man gjort och inte gjort. Ibland kan man inte alltid styra det och ibland väljer man att ta konflikter med sin egen kropp. I lördags gjorde jag ett val att gå på en väns bröllop och jag visste att jag skulle få böta för det rent smärtmässigt, men det var värt det. Det jag inte hade räknat med i tabellen var att jag skulle på undersökning i Jönköping i måndags vilket innebar 6 timmar i bil. Detta är behandling som jag vill och måste göra, men ändå känns det så hårt när man straffas så enormt för det. Ända sen i tisdags har det känts som jag gått i en dimma då smärtnivån har varit fruktansvärd. Idag är tredje dagen det är så här och jag känner hur paniken sprider sig i kroppen över att det inte vänder, men innerst inne vet jag att det bara är att härda ut. 

Ändå önskar jag idag att jag var liten igen och att man bara fick krypa upp i mammas eller pappas knä igen och bara gråta så att tårarna forsar, för att sen problemet bara skulle försvinna..... 

Sen i söndags känns det som att jag går i ett vakum...
Det gör så ont i min nacke att det känns som den ska gå av! Vill bara sova och vakna upp och känna att allt har vänt, att smärtan har gått tillbaks till min vanliga gräns! En gräns som jag kan hantera någerlunda, som jag har lärt mig att klara av och finna mig i..........

Nu är vi hemma igen i vårt lilla blekinge efter en långtur till Jönköping. Igår var det det dags för ett besök på sjukhuset Ryhov i Jönköping för att träffa överläkaren/smärtläkaren Mats Persson för bedömning av att prova facettledsblockad i min nacke. Så klockan halv åtta igår lämnade vi Karlshamn för att köra den tre timmar långa färden upp till Jönköping, men det blev även några stopp på vägen för att vi skulle kunna sträcka på benen lite. 

Efter lunch var det dags för fjärilarna i magen att börja fladdra då i gick in genom sjukhusets dörrar och upp mot smärtenheten. Varje gång man ska träffa någon ny eller ska testa en behandling infinner sig ett hopp och förväntan i magen att det ska bli bättre än vad man har det nu! När vi kom upp till deras dörr var den låst, så vi skulle precis sätta oss ner och vänta in klockan tills den slog ett, men då kommer en man i vit rock ut genom dörren. Han vänder sig mot oss och frågar om jag är Therese, ja säger jag lite chockad. Han presenterar sig då som den läkaren som vi ska träffa och ber oss att anmäla oss i luckan och sen sätta oss ner tills han kommer. Jag anmäler mig i luckan och betalar och stackaren i luckan får mycket jobb med mig då ett frikort måste utfärdas. Efter att vi har suttit några minuter kommer läkaren ut tillsammans en yngre läkare som skulle gå jämte han under dagen och efter det tränger vi oss in alla fyra i ett smalt litet undersökningsrum. 

Han började att förklara anledningen till att vi var där och sen fick jag berätta om olyckan och mina besvär, men även besvara frågorna han ställde. Efter det var de dags för undersökning där han kände på nacken och skulderblad, men även hur stel jag var i de olika riktningarna som jag vred huudet på. Sen kollade han reflexerna i bägge armarna, där han upptäckte att de inte längre var liksidiga. Den dåliga armen reagerade mer än den friska, vilket han tolkade som att den dåliga armen överreagerade. Reflexernas signaler går in till ryggmärgen och vänder medan en signal att du ska röra på armen går en längre bana, vilket gör att det inte är konstigt att reflexerna funkar men inte resten av armen. Detta var bara en liten kort förklaring för er som inte är jätte insatta i anatomin och som tyckte det hela verkade märkligt. 

Slutligen kom vi tillsammans fram till att jag ska prova det här med blockaderna, då statiskt sätt 50 % av de fall med långvarig wiplashskada blir bättre smärtmässigt. Till vår stora förvåning fick jag en tid för prov blockad redan på måndag i Jönköping, så det blir att köra en gång till. Jag fick en tid både på förmiddagen och eftermiddag i fall inte den första blockaden ger någon skillnad smärtmässigt så kan man lägga den på ett annat ställe på eftermiddag. Om man lyckas håller det effekten i sig i ungefär ett dygn, sen blir det som vanligt igen. För att lägga en blockad som håller ett halvår till ett år måste man ha två positiva resultat på provblockader, annars avslutas allt! Så nu håller vi tummar och tår att jag ska vara en av de 50 % som lyckas! Önska mig lycka till på måndag!!!!  

Igår var dags för det första bröllopet i vårat tjejgäng, Jessi och Alex skulle bli herr och fru Sandelin. Varje gång man ska iväg på någon tillställning vill man att folk ska tänka att man är som alla andra, därför åker sminket på och håret görs vid och den fina klänningen åker på. Det alla inte vet är hur mycket arbete det är bakom en sådan dag, alll planering för att få allt att gå ihop och all vila för att orka med hela kalaset. Man sätter på en fasad att allting är bra fast det egentligen inte är det och detta är en roll som man blir väldigt duktig på att spela efter ett tag! Det enda som avslöjar hur trött man är och hur ont man får är då man tittar mig in i ögonen, iallafall de som känner mig avslöjar mig på det sättet! Tänkte att ni skulle få se hur jag ser ut när fasaden att allt är bra är på!







Cermonin i kyrkan var jätte fin och ögonen tårades när de gick mot altaret! Efter det var det dags för fotografering utanför kyrkan och det var gott om folk som fotograferade kan man ju säga. Sen bar det av mot Mörrum där festen skulle vara och där vi skulle vänta in brudparet. Efter en stund kom de in glidandes i sin flotta bil och festen påbörjades. Kvällen bestod av god mat, tårta, present öppning, trevligt sällskap och dans!
Tack Jessi och Alex för att jag fick vara med och dela er stora dag med er!!

Brudparet!

TÄNK ATT EN SÅN LITEN TJEJ KAN GE EN SÅ MYCKET ENERGI!
Tack Malin å Ronne att ni tänkte på mig idag när ni skulle hälsa på Rosa och Micke i deras nya fina hus, det betyder så mycket. Det gör ni alla fyra ska ni veta!!!!


Söta Moa!




En stolt mamma till Moa!

För några helger sedan damp det ner en karta från Stigmännen (orienteringsklubb i Karlshamn) i brevlådan. Kartan var en del i ett projekt som olika företag i Karlshamn och Landstinget Blekinge driver tillsammans för att främja folkhälsan. Projektet heter hitta ut och tanken är att folk ska få motivation till att komma ut i naturen och röra på sig. På kartan finns olika kontroller utmärkta i olika områden och på varje kontroll finns en bokstav som du ska skriva ner. Svårighetsgraden på kontrollerna varierar mellan lätt och svår och vissa av dem är även handikappanpassade.

Ända sedan olyckan har jag haft svårt att gå på ojämn terräng då min balans inte längre är den bästa, vilket har lett till att jag ofta trillar. Varje gång man ligger där på marken byggs en rädsla upp att man ska trilla igen, vilket gör att man blir lite feg och gärna går på ställen där man känner sig säker. Min vanliga runda på cykelvägen vid havet kan jag nästan gå med ögonen stängda nu, då jag vet varenda ojämnhet i trottaren efter två års tid. Att göra saker och ting lätt för sig själv är nog något som vi alla har gjort någon gång, men ibland behöver man någon som säger till en och drar iväg en på nya äventyr för att man ska våga.

Mamma såg kartan från hitta ut som det perfekta tillfället att få se nya terränger och gå nya rundor. Förra helgen drog därför mamma och pappa med mig ut på nya marker, där det inte längre var tryggt och säkert utan en utmaning. Vi började på Boön där det var gott om stenar och rötter längs gångstigen, vilket blev världens träning för mig. Det viktigaste var att jag trots detta klarade det, även om det gick väldigt långsamt och att prommenaden tog tid. Idag var det därför dags för nya kontroller på Sternö och vi lyckades ta alla fyra. Efter två timmars promenad både på stigen och i skogen var det äntligen dags att sätta sig i bilen och köra hem och slänga sig i soffan, dock vad det en trött men väldigt nöjd Therese som satte sig. Detta är ett väldigt enkelt sätt egentligen att hitta lite motivation till att röra på sig för alla! Trots att man kämpar som ett djur för att ta sig upp på ett berg eller över sten och man känner sig som en get med skakiga ben, så är det värt det varje gång när man hittar kontrollen!



För er som inte bor här så finns detta projektet i andra städer! Gå bara in på deras hemsida hittaut.nu för att se vilka som är med i detta, för som sagt är det verkligen ett bra sätt att komma igång!

Detta är verkligen helt fantastiskt! I ett helt dygn nu har jag varit utan huvudvärk, vilket är en känsla som jag nästan helt har glömt bort hur det känns. Varenda dag sedan olyckan har jag haft spänningshuvudvärk varenda dag och ungefär tre dagar i veckan halvsidig migrän. Detta är något som jag har vant mig vid och något som har legat lite längre ner på listan på vad som jag vill ska försvinna av alla symtom på min skada. Smärtan i nacken, förlamningen i min höger arm och mina kognitiva svårigheter har gått före.

I några månader har jag nu provat akupunktur hos den underbara sjuksköterskan Monica. Först provade vi att sätta nålar i nacken, men den behandlingen gjorde att tröttheten blev så enorm att den slog ut mig. Efter några gånger ändrade vi taktik och provade öronakupunktur, vilket är mycket skonsammare. Detta har faktiskt hjälpt mot spänningsvärken i mina käkar och effekten varar faktiskt i två dygn ungefär. De senaste gångerna har vi sedan lagt till några nålar i huvudet mot huvudvärken, vilket har hjälpt helt fantastiskt bra. Precis när nålarna är satta känns det som att huvudvärken ökar gånger fem, men ungefär efter 10 minuter försvinner det mer och mer! Så när jag går därifrån är den tryckande känslan av att ha ett hårt bundet band runt omkring huvudet försvunnen och det är en alldeles fantastisk känsla! Så nu är det bara mina halvsidiga migrän kvar några gånger i veckan kvar, men det är något som jag kan leva med!




Tack Monica för allt du gör för mig!

Ibland glömmer man bort det här....



GLÖM INTE BORT ATT VARJE DAG ÄR FYLLD AV MIRAKEL!

När man får en skada som vänder upp och ner på ens liv kommer man in i en helt ny värld, en värld som hela tiden förändras. Hela ens liv går ut på att anpassa sig efter de nya spelreglerna och acceptera att man har nya förutsättningar att leva efter, vilket innebär att man måste göra saker och tänka annorlunda. Precis när man tror att man har hittat ett nytt sätt att leva och att man har fått kläm på reglerna, ändras förutsättningarna igen och det känns som om mattan rycks bort från ens fötter.

Helt plötsligt är du tillbaks på ruta ett där du ska ställa om dig både känslo och tankemässigt. Jag har kämpat med detta så länge nu och spelreglerna och förutsättningarna har ändrats gång på gång. Sen kom den dagen alla hade väntat på hela våren, men glädje känslor har blandats med sorg över att det helt plötsligt blev konkret. Så än en gång får jag förändras och anpassa mig till något som jag egentligen innerst inne inte vill veta av....

Man kämpar och kämpar för att anpassa sig till ens nya liv och förutsättningar, men hur många gånger ska man behöva anpassa sig? Hur länge ska man orka kämpa? När tar den där sista droppen av energi som man hela tiden lever på slut?





Det är verkligen ingen som ska påstå att det är lätt att vara skadad......

Jag bara älskar min morfar och mormor! De är verkligen helt fantastiska och vi har alltid så roligt tillsammans. De är aldrig komplicerat när man träffas, utan man bara är tillsammans och kan både skratta och gråta! Ni ställer alltid upp för oss, med både det ena och det andra och sist men inte minst ni har ett väldigt stort hjärta! Tack för allt ni gör för oss!





Igår kväll körde den lilla röda Saaben in på vår uppkörsel för att träffa familjen Arvidsson. Förutom en massa kramar när de kom innehöll kvällen god mat/dessert och en massa Wii spelande. Först ut var Wii tennis där jag krossade allt motstånd, sen var det dags för morfars favorit Wii bowling. Här var vi väldigt jämna allihopa, så nästan alla vann en varsin gång. De mesta pengarna i potten gick till dock till Sölvesborg med mormor och morfar, nu låter det nog som det är mer pengar än det var nu. För att höja spänningen satte vi nämligen 5 kronor var per serie! Detta var precis vad jag behövde, en enkel men helt underbar kväll!!!!!!!!!!!!!!!

Så mycket känslor och tankar just nu, vilket gör att det är kaos i mitt inre....

Ibland förvånar sjukvården en åt det positiva hållet istället för det negativa. Inte för att jag har dåliga erfarenheter från mina sjukhus besök, absolut inte tvärtom så har de flesta jag träffat varit helt fantastiska. Det negativa som man upplever som patient när man slungas in i den här världen är att man slussas runt mellan olika insatser och att det är väldiga väntetider mellan varje insats. Ett exempel på det är väl denna kedjan, AKUTEN - RÖNTGEN - SPECIALIST osv, mellan varje instans så är det flera veckor eller månader vilket i slutändan leder till en jätte process för den enskilda individen.

För ungefär en månad sedan skickades en remiss till Smärtrehab i Jönköping för att se om jag jag kunde få testa en behandling som de inte har här nere. I mitt huvudet tänkte jag att det skulle ta flera månader innan jag fick komma dit och att det inte skulle bli innan sommaren, men ack så fel jag hade. Idag damp nämligen ett brev från sjukhuset Ryhov ner i brevlådan där det stod att jag hade fått en tid den 17 maj. Helt plötsligt blev det snabba ryck och en planering riggades snabbt upp hur vi skulle ta oss upp och vilken som skulle med osv! Sådana besök är ju inte bara att infinna sig på utan det är mycket som ska klaffa för att det ska gå och genomföra, men nu är det klart iaf!

När man drabbas av en nackskada är det inte bara smärtor och rörelsebegränsning i nacken som ingår, utan det blir som en domino effekt och drabbar flera olika delar i kroppen. Tänk att min nackskada gör att jag inte har en höger arm som fungerar, att jag är svag i mitt höger ben vilket innebär att jag trillar då och då, kognitiva svårigheter, smärtspridning till ländrygg osv, att jag blir yr och har huvudvärk, gapsvårigheter m.m. En annan sak som har varit påverkad sedan i olyckan är även synen, vilket förvånar mig mycket.

När jag var tre år konstaterades att jag hade ett synfel och att jag behövde glasögon, styrkan ändrades under min uppväxt och jag fick byta glas rätt många gånger. När jag sen kom upp i tonåren stagnerades styrkan och när jag började gymnasiet var det dags för linser. En månad innan olyckan hade jag en vanlig linskontroll där det konstaterades att styrkan var densamma som tidigare. Ca två månader efter olyckan kände jag att styrkan i linserna var fel, så jag gick tillbaka och fick en ny undersökning, där man kom fram till det omöjliga att synen hade blivit bättre vilket inte ska hända med mitt synfel. Jag fick nya linser och allt fungerade bra i ungefär ett halvår, sen kände jag att något var fel igen och det gjordes en ny undersökning. Då hade helt plötsligt synen blivit sämre igen och gått tillbaka till det jag hade innan olyckan. Så har det hållt på i tre omgånger till, att synen har blivit sämre och sämre.

Därför går jag numera på täta kontroller hos optikern för att det helt säkert ska vara rätt styrka när jag beställer nya linser, så igår var det dags för en ny synkontrol vilket visade att höger öga hade blivit sämre igen. Visst är det märkligt att hela kroppen kan komma i obalans för att man får en wiplashskada! Jag vet att det är många andra skadade som läser, är det någon annan som har råkat ut för det här??

Här kommer ett lite försenat veckoschema! Vill även hälsa alla er nya besökare välkommen, jätte roligt att ni har hittat hit verkligen. Varje vecka skriver jag ut mitt schema för veckan, vilket har blivit väldigt uppskattat då folk runt omkring mig kan hålla koll på alla besök osv. Det är även bra då någon ska ringa och de vet att samtalet tar stund, för då kan dom planera in det på en ledig dag!

MÅNDAG  Ledig

TISDAG  Akupunktur hos sjuksköterska Monica och besök hos optikern för linskontroll!

ONSDAG  Besök hos arbetsterapeut Karin

TORSDAG  Besök hos arbetsterapeut Karin och titta på sjukhusets kör i matsalen,
eftersom min moster och en vän till mig är med där!

FREDAG  Massage och tid hos Saras för att färga frans och bryn,
fungerar jättebra då jag slipper brottas med mascaran varje morgon!

LÖRDAG  Mormor och morfar kommer!

SÖNDAG  Ledig

Ibland önskar jag att livet var lite lättare.... Idag är det en sån där jobbig dag, då smärtorna i nacken är överjävliga och det känns som att huvudet ska gå av. Det känns som att man balanserar en stor fotboll på en tändsticka, som bara väntar på att gå av! Jag vet att jag får böta varje gång jag har varit iväg eller liknande och jag tycker att jag är väl förbered på hur dagen efter ska se ut, ändå vaknar man med en chock att det är värre en vad man trodde varje gång. Det är väl hjärnans sätt att förtränga de dagarna som är mer än vad man mäktar med!

De små stegen på smärtskalan från 6, vilket är min varje dag smärta till 10 på skalan kan betyda så oerhört mycket. För ni som inte är i vårdkarusellen eller arbetar där så kallas smärtskalan egentligen för VAS skala, då 0 är ingen smärta alls och 10 värsta tänkbara smärta! Snart är det en ny dag, som förhoppningsvis ska vara lite bättre smärtmässigt!

När man är sjukskriven på heltid behöver man ibland en uppgift, för att få känna sig viktig. Jag ser rehab som mitt arbete och för mig är det detsamma som att ni går till jobbet varje dag. Jag investerar i mig själv genom att träna på rehab, vilket är det första steget till att kunna hjälpa andra. Utöver detta behöver man små projekt att fördriva tiden med som en hobby hemma. Jag har länge funderat på vad detta skulle kunna vara, då det finns vissa begränsningar som tex att man ska klara av det någerlunda själv och att det inte ska vara för energikrävande.

En dag såg jag hur dom odlade sommargrönsaker i en tidning och insåg att det var ju såklart det jag skulle göra i sommar. Jag har ju mina jordgubbar, som pappa i för sig för det mesta vattnar medans jag gör jobbet att äta de röda små bären. Som komplement till detta har jag med mammas hjälp idag planterat rädisor, babysallad och sockerärtor. Detta mesta sköter sig själv, men vattningen med slang bir min uppgift och att plocka de färdiga grönsakerna. En lagom och bra sommaruppgift, men ändå något att vara stolt över att man har klarat av själv!

Rädisor och babysallad!



Mina sockerärtor som ska ringla sig upp på bambupinnar!



Nu håller vi tummarna för att mina små grönsaker kommer upp från jorden och att jag inte lyckas ta dö på dom. Ni förstår att jag har aldrig haft några gröna fingrar, kan man ta dö på en kaktus så har man nog tagit priset. Någon gång ska väl ändå vara den första att förändras och klara av att ta hand om något levande ting, så nu håller vi tummar och tår!

Nu är man tillbaka i hemmets lugna vrå eller lugna kan ju diskuteras. Vi hade det tydligen istället lugnare i Malmö jag och mamma för när vi kom hem sitter min syster helt likblek i en fåtölj och har skadat knät och pappa går böjd som ett c då han har fått ont i ryggen. Vi konstaterade rätt snabbt att vi hade levt i en liten bubbla när vi var iväg, för tänk att någon städar, fixar frukost åt en och att man slipper laga mat det gäller bara att bestämma vad man ska äta. Halva dagarna var nämligen ren semester och den andra halvan var fylld av förpliktelser och nervösitet. På semestern var vi mycket ute på stan och shoppade, åt middag och fikade och bara tog det lugnt. I torsdags var vi även och hälsade på en mycket fin vän till mig Malin och hennes dotter Moa, vilket var jätte mysigt! Hon bjöd på god fika och vi satt bara och pratade, sen klämde vi även in lite Moa mys när hon vaknade. 






Sen var det dags för den andra delen som inte var semester, besöket på Malmö allmänna sjukhus och hos tandläkare Thomas List.  I torsdags gjorde jag en magnetröntgen på käkarna och en panorma röntgen på tänderna, vilket gick jätte bra! Alla var jätte trevliga och väldigt tillmötesgående då vi inte riktigt visste exakt var vi skulle. De som arbetade på magnetröntgen var verkligen lugnet själva, vilket gjorde att mina små fjärilar i magen lugnade ner sig. Jag brukar inte vara nervös innan jag ska göra en undersökning för man har varit med så länge nu och en magnetröntgen på nacken har ju gjorts tidigare. Problemet var att jag var för nyfiken den gången och tittade upp när jag var inne i tunneln och insåg då att jag nästan hade näsan i taket, då är man inte så kaxig när man är fastspänd. Därför hade jag med mig detta till denna gången, men som sagt var det lite annorlunda denna gången. De hissade inte heller upp britsen ända upp till taket denna gången och de spände bara fast huvudet denna gången, så det gick jätte bra och bildernas kvalite blev bra!

Igår var det dags för besöket hos Thomas List och efter lite efterforskningar var vi skulle någonstans hittade vi dit, ibland är det inte lätt att hitta om man inte får en kallelse. Bilderna som togs dagen innan hade tyvärr inte hunnit komma fram så en diagnos vad felet är kunde inte sättas. Istället las en diagnostisk blockad i höger käkled, för att lokalisera om problemet sitter där. Det hela var som en liten minioperation med operationsmössa och sterilisering av kinden och sen var det dags att lägga blockaden. Jag brukar inte klaga men fy fan vad det gjorde ont när han grävde inuti käkleden. Tandsköterskan hade hela tiden kontakt med mig under ingreppet och såg till så att jag andades långa djupa andetag, vilket inte är helt lätt när man spänner sig som en fiolsträng när det gör ont. Efter blockaden reducerades smärtan till en början med 50 procent på den sidan och sen fick vi ett schema som vi skulle fylla i till idag om hur ont det gjorde. Besked vad som ska hända härnäst får jag när Thomas ringer i slutet av nästa vecka, så nu gäller det bara att hanera nervösiteten tills dess. Min högsta önskan är nämligen bara att få slippa ha ont i mina käkar och kunna äta allt igen....