I morgon är det åter dags för ett besök hos en specialist, för att komma närmare någon form av behandling eller lindring till något av alla symtomen. På schemat står en tid hos neurologen imorgon förmiddag för undersökning och bedömning av ett undersökningssvar.

Några veckor innan jul var jag i Karlskrona för att göra en SEP- undersökning, som innebär att man stimulerar handlederna med stötar för att sedan mäta hur de signalerna från armen går upp och registreras i hjärnan. Svaret på den undersökningen visade att det gick upp färre signaler från min höger arm (förlamade arm) till vänster hjärnahalva jämnfört med signalerna som gick upp från min vänster arm till höger hjärnhalva. Nervbanorna korsas i nacken och leder signaler från höger sidan till vänster hjärnhalva och tvärtom.

Frågan är hur man ska tolka svaret och hur det hänger ihop med varannat! Det är det vi hoppas att neurologen ska ge lite svar på som kan hjälpa oss förstå hur armen hänger ihop med nacken och resten av mina symtom. Detta återstår att se imorgon! Önska mig lycka till!

Äntligen är det något roligt och underbart att se framemot!
Vi har nämligen bokat resa till Rethymnon på Kreta första veckan i september!
Det ska bli helt underbart, för jag vet ju att våren kommer bli jätte tuff och då har jag en stor belöning att se framemot nu!


Tänk att bara få vara en hel vecka, bara sola, bada, äta gott, inga krav eller måsten. Så den 4 september bär det av med mamma. syrran och mormor! Fyra generationer som stormtrivs tillsammans och där alla verkligen behövde denna resan. För det är inte bara jag som har det jobbigt utan det påverkar alla runt omkring mig! Alla försöker hänga med i svängarna på alla läkarbesök, undersökning osv, men det är inte lätt när knappt jag själv hänger med.


Denna är resan är värd varenda krona efter all slit, svett och tårar!

Tuff dag...

När man får en skada eller sjukdom behöver man i vissa fall hjälp av de som är närmast en. Man hamnar i beroende sällning till sin egen familj, sambo, man eller hustru och vilkoren i relationerna förändras. I det akuta skedet anpassar sig alla till sina nya roller och diskussionen om att hjälpa tas aldrig upp, utan alla bara fungerar utefter de nya förutsättningarna.

Det finns ingen människa som vill vara beroende av andra, utan redan vid tre års ålder säger man "jag kan själv". Det tär på en att inte klara sig själv och det skär i hjärtat då man försöker sätta på sig strumporna och efter 20 gånger så inser man att det inte går.

Men, vad händer den dagen då alla börjar inse att sjukdomen eller skadan inte försvinner, utan är kvar på obestämd framtid. Helt plötsligt börjar man att blicka framåt för att se hur saker och ting hade kunnat bli mer som innan och där ingen är i beroende ställning längre. När den insikten kommer är det dags att fatta ett beslut som gör att hjärtat klappar allt fortare av ångest och sorgen kryper allt närmare. Trots det finns det en del som ser hur bra allt kan bli, men denna delen kämpar hela tiden mot den mörka delen som är mer dominerande än den andra.

Idag är det dags att ta ett steg mot att kanske bli mer självständig....

Sedan ett par månader tillbaka åker jag färdtjänst  (sjukresa) till rehab, vilket är en upplevelse varje gång. Oftast får man sig lite roliga skratt då man träffar roliga personer eller chafförer som drar sina skämt eller lyfter ut en ur bilen så att man ska slippa kliva ut innan jag ens hann säga att jag kunde gå ut själv. Den enda nackdelen är att man tillhör den skaran av de som åker som är unga, vilket inte är så många som jag har förstått. En gång på dessa månaderna har jag träffat någon som är under 50 år.

Idag när färdtjänsten kom och jag skulle kliva på bussen, så öppnade en förvånad chafför. Han utbrast genast " Men herregud tösa bit, du är ju tre gånger yngre än den dam jag trodde jag skulle hämta". Sen vända han sig till en annan man som satt inne i bussen och sa" detta var väl en trevlig överaskning att börja veckan med, att få en åka med en sån ung tjej". Jag log för mig själv när jag gick på bussen, han sa det på ett sådant sätt att det var roligt och inte något negativt. Ibland känns det bra då man kan göra någon glad genom att bara finnas till!!!

Resten av resen skulle de båda herrarna berätta olika historier om åttio talet innan jag var född, så jag skulle få med mig lite historier från den tiden. Så jag började min morgon med en mycket underhållande historie lektion!

Då var helgen snart förbi och det är dags för en ny vecka full med nya utmaningar! För precis som ni går till arbete eller skola osv, så är rehabiliteringen mitt arbete för tillfället. Jag investerar i min egen framtid just nu för att i framtiden få ett meningsfullt arbete. Min helg har för övrigt bestått av ett besök hos min kusin på salongen och en myskväll med en underbar vän. Tack Anna att du finns och står ut med mig!

Nu är det dags för ett nytt veckochema, så ni kan hålla koll på mig och se vad jag lägger min energi på!

Måndag  Besök hos hand arbetsterapeuten Marie för att justera skenan och utvärdera hur den har hjälpt mig efter att ha haft den i två veckor. På eftermiddagen är det sedan dags för synkontroll hos optikern för att se så att inte synen har ändrats igen. Börjar bli väldigt trött på att det hoppar hela tiden, så jag hoppas att det är stabilt nu.

Tisdag  Besök hos arbetsterapeut Karin.


Onsdag  Möte


Torsdag  Besök hos sjukhustandläkaren.


Fredag  Massage


Blir så glad när ni skriver en liten kommentar eller skickar mail till mig, det värmer otroligt mycket ska ni veta!

Jag har bestämt mig för att dela med mig av något som är en stor sorg för mig och något som jag saknar. Redan några månader efter olyckan började jag märka att jag inte hängde med i texten på samma sätt som tidigare när jag läste en bok. Ett annat problem som upptäcktes mer och mer var att jag inte kom ihåg vad jag hade läst innan i boken om jag blev avbruten eller tiittade bort från bokens blad.

Jag visste att något var annorlunda, men jag försökte att inte låtsas om det för då inbillade jag mig att det kanske skulle försvinna. Innerst inne började jag känna en sorg över att inte längre få drömma mig bort i en bok eller i en tidning. Månader har gått och jag har slutat att läsa böcker för jag blev bara mer arg och ledsen än att det gav mig glädje och avkoppling. Jag tittar fortfarande i tidningar, men då mer på betoningen tittar.

Ska försöka förklara för er precis hur det känns när jag har en text framför mig! Tänk er att själva texten är en spegel, för att verkligen förstå texten och innehållet måste du tränga igenom spegeln. Gör du inte det läser du bara text och ord utan en förståelse för vad de egentligen handlar om.

Därför har jag nu i träning att läsa en bit i en enkel bok varje dag ca 10 minuter, utan några krav att försöka förstå och komma ihåg!

Som ni förstår var detta inte särskillt lätt att skriva och erkänna för sig själv eller någon annan. För en del av mig skäms över att inte kunna göra vissa saker som jag gjorde innan, men detta är förhoppningsvis en bit på vägen för att den känslan ska försvinna!

Blev så glad av ditt sms idag, det värmde mitt hjärta.
Det väckte även en otrolig saknad och en längtad av att åter igen få vara dig nära!

Då var det söndag igen och med det dags att kolla almenackan och se vad om väntar nästa vecka!
Så här ser min vecka ut!

Måndag  Besök hos sjukgymnast Ia och arbetsterapeut Karin.

Tisdag  Ledig

Onsdag  Jag och mamma ska till Bodil på läkarbesök under eftermiddagen.

Torsdag  Besök hos arbetsterapeut Karin

Fredag  Ledig

Måste lägga in en bild på mina fina tulpaner som jag fick av två underbara vänner i slutet av förra veckan! De vet verkligen hur man ska göra mig glad. Jag har lite förkärlek till tulpaner nu i början av året, för man blir så glad av alla fina färger och former. Det är verkligen vardagslyx att ha en bukett tulpaner på bordet!!






Vad gör er glad?

Nu är en sak över som jag har funderat på länge...

Mitt mål denna dag är att göra en blåbärspaj!
Det svåraste är inte att göra pajen utan att vara nöjd med att bara orka göra den och inget mer.....
Behöver verkligen öva på det, då slipper jag bli så besviken så ofta....

Jag har fått en ny "vän" till natten. Denna ska precis som många andra saker få bli en del i min vardag för att den ska bli bättre och bättre.

Som många av er vet slutade min höger arm fungera mer och mer några dagar efter olyckan. Nu har det snart gått ett och ett halvt år sedan den la av helt! Detta har medfört en axel som hänger fram och orsakar smärta, men även allt stelare leder i fingarna i höger handen. Så förra veckan bestämdes det att det skulle göras en skena till handen som jag ska ha på natten för att räta ut fingrarna. På dagens schema stod därmed ett besök hos hand arbetsterapeuterna för att tillverka skenan. Här är resultatet!

Idag är det ett av mina favorit program på tv, vilket är "En annan del av köping".

Man blir så otroligt glad när man tittar på alla dessa personligheterna en halv timme. För er som missade första delen handlar det om ett gruppboende i Köping och man får följa de som bor där i deras vardag.

Jag säger bara, dom är helt underbara! Hoppas ni med får en rolig stund i kväll kl 20.30 på tv4!

Min katt är en riktig räddare i nöden! Idag när jag och syrran kom hem från stan, var det helt plötsligt ingen hemma. Vi ringde och ringde på dörrklockan ett bra tag, men ingen kom. Efter en stund gick vi runt till altanen för att titta så inte pappa hade somnat någonstans.  

Vi knackade och knackad på fönstret och tittade in, men det fanns ingen där. Helt plötsligt hoppade min katt Nelly upp på fönsterbrädan innanför fönstret, så där satt vi på en varsin sida! Helt plötsligt märkte vi att ju mer vi pratade med Nelly desto mer försökte hon trycka upp handtaget till altandörren med huvudet. Efter några tappra minuter med peptalk från vår sida och många försök från Nelly med huvudet hade hon öppnat dörren till oss. 

Efter att både jag och Ida hade överöst Nelly med massa kel blev det både en godisstång och en runda i selen i trädgården som belöning. Tänk vilken duktig katt man har, nu gäller det ju förstås att använda haspen på dörren när vi inte är hemma...