Besviken...

Tittade tillbaka på mina senaste inlägg och kan bara konstatera att de nästan enbart har handlat om hur tufft livet har varit den senaste tiden. Kom på mig själv att jag satt och tänkte att det här är ju inte egentligen den bilden av mig som jag vill att folk ska se. Jag vill att folk ska se den starka Therese, som alltid har ett leende på läpparna. Många förundras att man verkar så stark hela tiden och jag brukar svara tillbaka, att vad har man för val. Att ligga i soffan hela tiden och tycka synd om mig själv är inte riktigt min grej.

Fast samtidigt när jag läste mina senaste inlägg slog det mig hur skönt det var att få visa en spricka i fasaden. För ska man vara ärlig tar det energi att visa sig stark och positiv när man inte alltid känner sig så. Det är ofta jag känner mig liten och önskar att man bara kunde försvinna under täcket och ligga där tills man var redo att möta världen...

Varför är det så att vi alltid vill visa oss starka gentemot andra?
Är det inte en styrka att kunna visa sig svag ibland?

 
 

Äntligen lite långledigt!

Sitter äntligen i soffan, väskan är packad inför morgondagen och Caspian är nykammad. Man får ju vara fin när man ska bo på hotell, hihi. Skönt att komma iväg lite, det har varit en lång dag. Älskar mitt jobb, men vissa dagar är det full fart i hundranittio och då känner man att kroppen är rejält trött när man kommer hem på kvällen. Men så är det för alla. Skillnaden är bara att mina 30% procent som jag arbetar är som 100% för någon som är frisk. Vi kämpar lika mycket för att få ihop vardagens pussel, även om det ser ut som jag har mycket ledig tid på mitt schema. Man ser inte hur mycket av den lediga tiden går till att orka med en fritid. Vila, promenad, apoteksärende, massage med mera för att bara orka med att jobba och umgås med familj och vänner. För de sakerna ingår med i mitt jobb, för att kroppen ska orka. Men ibland är det svårt att se för vissa om man har en frisk kropp som orkar allt i hundranittio hela tiden... Jag gör så gott jag kan för att få ihop livets pussel!

Snart dags...

Om en timme är det dags för möte. Gud vad jag är nervös, försöker förbereda mig mentalt. Antingen blir jag oerhört ledsen och besviken, eller väldigt glad! Blir så arg om pengar ska styra allting.....

Ni får ta mig som det...

Jag tycker det är dags för en liten ursäkt. Har läst tillbaka i mina egna inlägg, vilket är något jag inte gör så ofta. Vet inte riktigt varför, tror det har mycket att göra med att man inte vill uppleva vissa saker och känslor ännu en gång. Såg att även att jag hade varit lite otydlig i vissa inlägg och att det var mycket stavfel, ber om ursäkt för detta.
 
Vill ju att ni ska få en känsla i det jag skriver. Förklaringen till att det har blivit mera slarv på sistone, är att jobbet tar mycket kraft och energi från huvudet. Sedan jag började på vårdcentralen, jobbar min hjärna till 150 % när jag är på jobbet. För när jag är där gör jag allt för att dölja att jag är annorlunda. Så gott det går vill jag komma ihåg lika mycket som alla andra, göra lika mycket som alla andra och vara som alla andra. Detta är det ingen som begär utan jag själv. Med hjälp av min surfplatta har jag mitt extra minne med mig hela tiden där jag brister och där armen inte kan hjälpa till finns det oftast lösningar. Så även om jag smälter in i mängden väldigt bra, tar det otroligt mycket kraft och energi.
 
Detta syns i det jag gör hemma, jag glömmer mera. Nycklar och papper är ett kapitel för sig efter jobbet och tröttheten suger ut energin inom en. Just nu är det så, men det är bara att acceptera att det är det. Förhoppningsvis blir det bättre och bättre ju mer man landar i situationen. Det jag vill säga är att ni får ta mig som det är just nu, en liten virrpanna ;D
 
 
 

Ordet acceptera!

På smärtkursen på rehab handlade en av gångerna om att acceptera. Man fick då höra att man skulle acceptera sitt nya liv och kropp, för att kunna gå vidare. Till viss del håller jag med, men ordet ACCEPTERA är ett otroligt starkt ord för mig. Alla lägger vi olika värderingar i det.
 
För mig betyder ordet ACCEPTERA att sluta hoppas och tro att man ska bli bättre och därför kan jag aldrig acceptera min situation fullt ut. Därmed har jag inte sagt att man måste acceptera sin situation till viss del och "gilla läget" för att kunna bygga upp något nytt efter de nya förutsättningarna. För förnekar man sin nya situation och hela tiden vill tillbaka till sitt gamla liv, gömmer man sig i ett skal. Då blir alla små steg inte tillräckligt stora eller viktiga. Detta handlar i slutändan om att bearbeta det man har gått igenom, för i början måste man få vara förbannad och ledsen. Sen en dag inser man att man faktiskt fortfarande har många bra saker kvar från sitt gamla liv och till och med nya saker som har kommit till pga att livet ser annorlunda ut. Det gäller att göra det bästa av situationen och tillslut inser man att man har ett bra liv egentligen trots smärta och skadan.
 
Det är då man har kommit till situationen där man "gillar läget", trots att man innerst inne fortfarande hoppas på att man ska slippa smärtan och skadan i framtiden. Man bygger sitt liv efter där man är nu, men ger jag upp hoppet så har jag ingen drivkraft kvar som leder mig framåt. Drivkraften är ju den som ger mig de små stegen framåt, vilket blir byggstenar i något större....
 

Att bara få vara som alla andra...

Tänk vad dagarna går, nu är vi inne på min andra semester vecka! Ska inte klaga då jag har rätt lång semester jämfört med många andra, men ibland vill man bara pausa livet och stanna upp!

Försöker ta vara på alla dagarna, genom att göra det man vill! Sova till nio varje dag och sitta länge och äta frukost! Det enda som saknas är det fina strandvädret! Det har ju blivit lite varmare, men inte tillräckligt för att ligga och svettas vid en strand!

Tänk om livet kunde vara så här ett tag, bara ha ork till att göra saker man vill och inte måste! När jag har semester känner jag mig som alla andra, jag får ligga och vila hur mycket jag vill för det gör andra med! Då känns det genast inte så jobbigt att gå och lägga sig!

Rean!

Många blir helt lyriska när de kommer in i en affär där det är stora rea skyltar. Man kastar sig över varje liten snurra för att hitta det ultimata fyndet. Särskillt nu i rea tider, efter vårens och sommarens sortiment som ska ge plats för höstens kollektion. Jag var med en sån person innan som älskade rea, inte bara för att det var billigt utan även för att det var lite sport i det hela att få mycket fint för pengarna.
 
Detta betendet försvann med skadan. Så fort jag går in i en butik med massa rea plagg, ser jag bara oredan i butiken och hur svårt det att fokusera på vad som är fint eller inte. På grund av min ständiga smärta och wiplashskada har jag fått vissa kognitiva svårigheter. Ett av dem är att koncentrera sig och sålla intryck. Innan kunde jag ta bort det som var oviktigt eller kunna fokusera på när en pratar även om det är flera runt omkring. Min hjärna sparkar bak ut nu vid sådana situationer. När någon pratar med mig och det är mycket runt omkring är det inte alltid jag hänger med på allt som sägs, utan man låtsas höra och förstå. För innerst inne skäms man för att man inte klarar av en sådan enkel sak.
 
Likadant är det med rean, jag orkar inte se det där fina plagget bland 30 andra plagg. Just på grund av att jag bara ser en stor klump med kläder, istället för innan då man såg varje plagg för sig. Nu har jag kommit så långt att jag har slutat bry mg om den sektionen, utan jag går direkt till det jag har lätt att se. Innan var det en stor sorg att inte få vara som innan, men efter ett tag orkar man inte bry sig. Det finns så mycket annat som fortfarande är jobbigt att övervinna och då måste man lägga vissa andra saker bakom sig!

Drömmar och mål!

Alla människor har drömmar, stora som små. En dröm är något vi alla strävar efter på olika sätt, vissa drömmar och mål når man, andra förändras på vägen och vissa förblir en dröm. Tror att det är en viktig del av våra liv och en drivkraft för att utvecklas hela tiden.

Innan olyckan hade jag vissa drömmar, som efter olyckan inte är genomförbara pga av nacken. Jag ville till exempel arbeta inom ambulansen, vilket nu hade varit omöjligt med alla lyft. Även om jag har nya drömmar och mål, kan jag ibland bli ledsen över det som gått förlorat. Hela min vardag slogs i spillror för fyra år sedan och den enda stora drömmen i det akuta läget var att få vakna upp och slippa ha ont. Det är fortfarande en dröm, men jag försöker trycka undan den oftast för det blir för jobbigt att hela tiden drömma om något som med stor sannolikhet inte kommer att hända.

Ibland vill man bara glömma sina gamla "friska" drömmar för det gör för ont att tänka på dem och man blir arg och ledsen. Istället har man byggt upp en ny vardag med små och stora mål som man vill nå. Fast nu kan drömmarna handla om att få tillbaka vissa bitar som man hade före olyckan. Som tex en egen bostad, ett fast jobb med mera. Mycket av det som är självklart för andra i min ålder.

En dröm som har förverkligast är lilla Caspian. Han förgyller verkligen min vardag och gör att man får sig ett skratt och ett stort leende bara man tittar på honom!!!


Dags att kavla upp ärmarna igen....

Oftast rullar åren, månaderna, veckorna på i rasande takt. Man lever i den vardagen man har byggt upp, utan att ibland riktigt ifrågasätta vad man vill att livet ska innehålla och inte. Mitt liv blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, fast oftast tycker jag inte det har blivit sämre för det. Vissa bitar hade man väl egentligen kunnat vara utan, men det som är bra värdesätter man mer än tidigare. Vilket gör livet på ett sätt roligare och mer värt än tidigare.

Trots att det är så man tänker när man går upp varje morgon, måste man ibland ha lite dippar. Mitt liv är jäkligt jobbigt ibland, vilket skapar en frusteration vissa stunder. Ibland kommer även det gamla livet över en, när man jämför med sina jämnårigas liv och inser att man inte längre riktigt har samma förutsättningar. Hur hade mitt liv sätt utan om det hade fortsatt?

Brukar tillåta mig själv att ha en och annan "tycka synd om mig dag" för att bli av med frusterationen och sorgen de andra dagarna. Detta brukar funka för mig och det gör att resten av dagarna kan bil riktigt bra trots mycket smärtor. I helgen och början på denna veckan har dock varit lite jobbiga, blev mer en svacka än en dag. Har aldrig haft det innan, men det var kanske på tiden att det kom. Idag känner jag trots allt att det har vänt, så nu är det bara att kavla upp ärmarna och ta fram den där riktiga glädjen igen!



........

Vissa dagar påminns man mer än andra dagar hur mycket skadan har påverkat ens liv! Känns väldigt överväldigande ibland, när allt det som jobbigt kommer ifatt en. Önskar att jag bara kunde förtränga allt och leva som alla andra 26 åringar ibland...


Toppar och dalar..

Fick en kommentar nu i helgen, från en som läser bloggen regelbundet. För ett tag sen var det en period som var jobbig, vilket syntes i inläggen sen efter det kom en period då mycket var positivt och bra. Tycker det är så kul att höra vad någon annan tycker och tänker, för en annan läser inte inläggen när jag har skrivit dem. Så jag ser inte riktigt helheten, utan jag skriver det jag känner och tycker för stunden. Ibland är det för jobbigt att läsa hur man kände i en viss situation.

Jag funderade lite på hur helheten har sett ut den senaste tiden och då ser jag både toppar och dalar, men inget mellanting. Efter att ha tittat tillbaka ännu mer, kan jag känna att det var ett tag sedan mitt liv var fylld en period av enbart toppar. De senaste åren har motgångarna varit dominerande, även om man har varit glad för det lilla i livet. Men ju längre tiden har gått sedan olyckan har topparna blivit allt tätare. Även om jag har lika ont som innan eller har samma problem, så har jag anpassat mig eftersom. Man måste det för att överleva. I början tog smärtan och funktionshindret all uppmärksamhet och därav blev det många dalar i livskurvan, men ju mer jag har vant mig desto mer bjuder man in till med medgång. Då man klarar av situationen bättre, trots att man har lika ont.

Låter det konstigt...
Bara att konstatera att allting handlar om bearbetning och att ge sig själv tid, varje period är viktig för att kunna gå vidare!


Första dagen....

Då var det dagen D i morse. Första dagen på arbetsprövningen och det var med nervösa kliv jag vandrade mot sjukhuset. Har sett framemot denna dagen väldigt länge och det har tagit lång tid att komma hit, men trots det var det med blandade känslor. Men så är det väl att allting nytt man står inför ska både vara spännande och lite nervöst och oroligt.

Klockan elva gick jag genom dörren till vårdcentralen och började en tre månaders lång arbetsprövning. Där fick jag träffa mina två handledare, som verkar jätte bra och härliga människor. Kändes som en stor klump föll av mina axlar, för de som är nära en betyder mycket för att man ska trivas. Efter det löste vi alla praktiska moment så som parkeringstillstånd, schema med mera. Det är så skönt när allt praktiskt bara funkar, då kan man lägga den lilla energin man har på mycket annat.

När allt praktiskt var klart var det dags för en rundtur på vårdcentralen, för att hitta allt och hälsa på alla. Så många namn att komma ihåg och mycket annat också, men allt faller nog på plats efterhand. Imorgon börjar jag på riktigt och då är det dags att ta på sjukhus kläderna igen, vilket var fyra år sen sist. Känns lite konstigt men ändå skönt att få riva ner den mentala muren att inte ha haft på de kläderna sen olyckan. I början var det jobbigt att bara få titta på andra med sjukhus kläder för man ville så gärna vara en av dem.

Nu tar jag ett nytt steg, så får vi se vad det bär!
Håll tummarna för mig i morgon!!!


Fullt ös!

Bloggen har legat lite nere i några dagar, har varit för mycket som har hänt i mitt "riktiga" liv. Tid och ork har därför inte funnits. I fredags fyllde jag 26 år och det har firats av både familj, släkt och vänner. Tack allihopa för att ni har kommit och förgyllt mina dagar. I fredags fick jag även ett svar som jag har väntat länge på, arbetsförmedlingen ringde och berättade att jag hade fått arbetsprövningsplatsen. Så måndagen den 5 mars börjar jag arbetsträna på värdcentralen, något som jag ser framemot med spänning men samtidigt med lite fjärilar i magen. Det är ju okänt territorium som jag går in på!

En annan sak som jag inte har skrivit på bloggen utan som jag har behövt bearbeta själv först är att jag under ett års tid har tittat på det här med servicehund. Inte en certifierad servicehund, utan mer en sällskapshund med vissa specialkunskaper i hemmet. Som tex släcka och tända lampor, hjälpa till med skorna med mera. Jag har länge tvekat om jag ska skaffa hund pga av min skada och hur mitt liv ser ut, men har under den här tiden kommit fram till att det känns mer och mer rätt. När jag väl hade bestämt mig innan jul, var det dags att börja att titta på ras. Snacka om en djungel, för att hitta en ras som jag kan ge ett bra liv. Både rent motions mässigt och mentalt. Efter mycket letande bestämde jag mig för finsk lapphund, med ett litet tips från min älskade syster. Detta är en ras som jag aldrig har träffat, så därefter blev det att höra runt om det var någon som hade en vuxen lapphund som man kunde träffa. En som min syster kände hade en finsk lapphund och som vi smälte för direkt. Så lugn och härlig!

Så i tisdags efter besöket hos bettspecialisten var det dags att träffa en uppfödare som jag tyckte om i Veberöd. Där träffade jag hennes två tikar, varav jag fastnade för en. Båda tikarna hade i januari fått en varsin kull valpar, men tanke var från början att jag skulle ha hund när jag hade flyttat. Men hon ska inte ha fler kullar just nu, så därför blev läget annorlunda. En liten valp vid namn Caro alias Caspian kommer den 14 mars att bli Karlshamns hund, då han och jag fastnade för varandra direkt. Eller rättare sagt han hittade mig genom att han sökte min uppmärksamhet först av hela kullen. Här kommer en liten bild på min lilla sötnos, eller rättare sagt en av sötnosarna har ju Nelly med! Som alltid kommer att ha en plats i mitt hjärta även om hon nu har blivit utekatt och ska stanna hos mina föräldrar när jag flyttar!




På med lurarna!

Då var helgen här igen! Så skönt! Kom på mig själv att detta inlägget påminner om förra helgens inlägg, men nu dessa veckorna har helgerna varit en liten frizon. Jag har så mycket tankar som far omkring i mitt huvud nu, som jag inte kan göra något åt. Därför blir helgerna väldigt betydelsefulla, då jag bara får möjligheten över att styra över mitt eget liv!

Tycker att rätten till självbestämmande skulle vara en självklarhet för alla, men mina veckor ser inte ut så!
Så nu tar jag på mig hörlurarna och stänger av omvärlden för en liten stund! 


Ett steg i rätt riktning...

Om en timme tar jag ett nytt kilv framåt i att bygga upp min vardag igen. Jag ska nämligen och titta på en lägenhet. Blir kanske inte denna som är den rätta, men jag har börjat en resa mot ett eget hem igen. Jag är så otroligt tacksam för att jag har så underbara föräldrar som ställde upp när jag behövde dem som mest och som fortfarande kommer att göra det även när jag bor själv. Det är inte alltid så lätt kanske att få hem sin då 22 åriga dotter igen, efter att ha flyttat en gång. Så blev det och det har funkat jätte bra och jag kan aldrig tacka dem nog.

Nu är det däremot dags för mig att börja att planera för något eget igen. Något som jag ser framemot med spänning, men där även rädslan och oron kryper fram. Hur ska mitt liv se ut, när jag ändå behöver mycket hjälp. Så mycket frågor som man hade velat ha svar på innan man flyttade, men som inte går. Ibland kan man inte förutse allt, även om jag verkligen önskade det nu. Bara att finna sig i läget och gå in i situationen så väl förbered man kan. Vill bara att alla ska förstå att det är blandade känslor inför denna situationen, vilket gör att jag ibland kan ge dubbla budskap imed min osäkerhet.

Önska mig lycka till alla där ute!


Svårt att hitta en balans...

Just nu är det så mycket tankar som snurrar omkring i mitt huvud! Så mycket jag vill och har planer för, som jag själv bestämmer över hur det ska bli. Gör jag rätt eller fel, lyssnar jag för mycket på viljan inom den friska Therese och för lite på den skadade Therese. Det är den friska delen jag vill ska styra mig, men den får inte köra över den skadade delen i längden. Då kommer jag inte klara mig, måste hitta en balans.

Innan var det tvärtom att den skadade delen krävde mer, nu är det tvärtom och då är det fel för det. Nu lät det lite konstigt, det är ju inte så att jag har blivit bättre eller någonting, men när man har levt som skadad några år får man en annan syn på min skada. Den tar inte så mycket plats längre rent praktiskt, trots att den är densamma rent fysiskt. Beror väl på att man har blivit bättre på att hantera saker och ting!

Vet inte hur jag ska göra! Man vill ju påverka det man kan påverka, för det är så mycket annat i mitt liv som är å osäkert nu. Som tex jobbet och min vardag som står på spel om några månader. Detta är ju inget jag kan styra över, utan något som jag motvilligt måste finna mig i. Därför blir det andra så viktigt... Har fullt sjå att klara av allting som kräver ens uppmärksamhet rent mentalt nu, men genom att beta av en sak i taget klarar man väl detta med!


Rätten till självbestämmande!

Många gånger har jag skrivit här på bloggen att man måste släppa längtan efter att få tillbaka sitt gamla liv för att kunna bygga upp ett nytt. Ett år efter olyckan tyckte jag att jag kom till den punkten att jag började att lägga grunden till en ny vardag och sakta men säkert bygger jag på med en sten i taget hela tiden.

Men ibland blir längtan efter det gamla livet stor och det jag saknar allra allra mest är rätten till självbestämmande i sitt eget liv. För er är det så självklart att välja ett jobb ni trivs med, att kunna arbeta i hop till er ekonomi, köpa den bostaden ni vill ha och forma er vardag som ni vill. Jag har inte den möjligheten att jag själv kan betämma vad jag ska jobba tex, utan det är olika myndigheter som är inblandade samtidigt som arbetsgivarna inom olika verksamheter ska vilja ge en chansen till att visa vad man kan. Innan olyckan kunde man mer påverka sina chanser att få ett jobb. Nu har jag min skada som gör att vissa saker blir lite svårare för mig eller att jag behöver göra på andra sätt i mitt yrke. Många kanske inte ser det som en fördel, utan en nackdel att jag är skadad och då kvittar det hur trevlig man är eller vilka andra färdigheter man har.

Allt löser sig nog till det bästa i slutändan, ibland blir man bara lite trött på att man inte kan göra mer för att påverka sitt eget liv!

 


2011 års krönika!

Bara en dag kvar tills att det är dags att välkomna ett nytt år, 2012. Ett nytt år fyllt med nya möjligheter och mål för att komma vidare framåt i min oskrivna framtid. För detta året har varit nystartens år, jag har inte bara behövt kämpa för att hålla huvudet ovanför vattenytan utan emellanåt har jag faktiskt även kunnat börja bygga upp något nytt.

Olyckan och skadan har förändrat både mig som person och min vardag, på gott och ont. En sak som jag har lärt mig är att kämpa för det jag verkligen vill. Innan olyckan hamnade jag mer i saker och ting, vilket gjorde att man inte gjorde ett medvetet val på samma sätt som nu. Att sätta upp mål och delmål har blivit otroligt viktigt för mig och detta gör att jag mer målmedvetet strävar dit jag vill komma. Resan till mina mål är oftast långa och jobbiga, men oftast når jag dem förr eller senare. Det enda är att jag hela tiden måste utvärdera dem under vägen dit, för smärtan/tröttheten och kraften att komma till målen får inte överstiga hur mycket som helst utan det måste vara värt lika mycket som målet.

Detta året har det varit mycket fokus på den arbetsinriktade rehabiliteringen, vilket jag gick in i med blandade känslor. Jag var glad över att komma ut i arbetslivet och få använda min utbildning, men samtidigt var jag rädd och osäker vad jag skulle klara. Svaren på de frågorna är fortfarande obesvarade efter ett halvårs arbetsprövning, men jag kommer närmare och närmare svaret ju mer jag får testa och utöva mitt yrke. Under detta halvåret har jag även fått kämpa mot vissa fördomar, då jag gör saker och ting ibland på lite andra sätt. Trots att jag känner mig säker på det jag kan och kan stå upp för mig själv när någon visar osäkerhet, så känns det i hjärtat varje gång. Därför har arbetsprövningen under hösten varit både otroligt utvecklande och rolig, men samtidigt tuff både psykiskt och fysiskt.

Under året som gått har jag även gjort ytterligare en faccettledsblockad, som har varit lyckad och gett samma resultat som tidigare. Besöken i Malmö och Lund har varit många, då det gjordes en käkledsoperation i maj som även den var lyckad. Efter det har tyvärr inte musklerna hängt med lika bra, vilket har medfört att bettspecialisten Thomas List är inkopplad.

Besöken i Malmö och arbetsprövningen på en okänd plats i nuläget fortsätter under 2012. Kampen och motgångarna är långt ifrån slut, det vet jag. Men kanske blir 2012 ett blandat år med lika mycke glädje som tårar, för det tycker jag faktiskt att jag börjar bli värd nu....



Se mig....

En vän till mig hade skrivit dessa orden på facebook och jag tyckte verkligen att de var klockrena! Vill att ni med ska få ta del av orden och göra varje ord till något eget för dig!



Se mig som den jag är,
kan du inte de är jag inte här.



En jobbig men lärorik resa....

Denna bilden känner några av er igen från tidigare, men jag tycker att den ger ett otroligt viktigt budskap. Idag var det sista dagen på arbetsprövningen för denna veckan och när jag gick ifrån kontoret tänkte jag tillbaka hur det kändes första dagen jag kom dit.

Det var en väldigt rädd och osäker Therese som gick in genom dörrarna till arbetsplatsen, men som trots det försökte visa sig säker och stark utåt. Egentligen hade jag så mycket frågor! Hur mycket klarar jag? Hur många timmar klarar jag av att vara iväg? Vad för arbetsysslor klarar jag? Den allra största frågan var om jag överhuvudtaget klarar jobbet som jag har utbildning till? 

Jag har haft många som stöttat mig och pushat på, men även en del som har varit lika osäker som jag var innerst inne. Trots min osäkerhet på vad jag klarade kan jag idag känna mig trygg i de arbetsuppgifterna som jag har klarat av och tagit på mig. Jag kan göra de mesta som mina kollegor kan göra, fast för mig tar det kanske några minuter extra eller att jag utför det på ett annat sätt. Denna hösten har varit otroligt lärorik och även en otrolig resa, på gott och ont. För gud vad jobbig det har varit mellanåt.... Denna resan till arbete är inte slut utan går vidare, för det finns många frågor och funderingar kvar! Bland annat hur mycket kommer jag att klara av att arbeta i slutändan, just nu är åtta timmar en kamp varje vecka men strävan att vilja klara mer i framtiden är stor....



Tidigare inlägg
RSS 2.0