En Oskriven Framtid

Ibland måste man ta ett beslut som skär i hjärtat,
men som förmodlingen leder till att framtiden blir bättre....
Man vill så gärna välja det som är tryggt och säkert, men i detta fallet gäller det att ta steget mot det okända. För där väntar mer möjligheter att veta vad man vill göra i framtiden och att växa i sitt i yrke. Huvudet säger en sak medan hjärtat samtidigt gråter....




Vågar jag tro på det jag faktiskt tror jag kan eller är jag bara "crasy" som tror att jag kan vara som alla andra i mitt yrke. Försöker jag lura mig själv eller är det enda som behöver vara annorlunda är att vissa saker tar några minuter längre att göra...

Varför måste allt i mitt liv vara så komplicerat! Det är verkligen inget som kan gå enkelt, utan allting måste undersökas, diskuteras, tänkas på och andra personer måste hela tiden kontaktas. Jag orkar inte med allting ibland, ändå sätter jag mig själv i saker och ting vissa gånger. Jag vill för mycket och kan inte nöja mig med hälften om jag vet att det går eller att jag kan komma längre. För att komma längre krävs det väldigt mycket energi av mig och kämpaglöd i mycket.

Hade jag bara accepterat att komma hälften hade det inte varit så avancerat, men bara för jag är skadad ska jag inte behöva nöja mig att komma till hälften. För som frisk vet jag att jag hade krävt och velat mycket mer, för det är ju bara sån jag är.

Just nu känner jag bara en stor uppgivenhet för allting. Vill bara att fritid, jobb, sjukvård, livet ska flytta på... men just nu kräver alla delar en väldigt stor uppoffring!

Ibland blir man så trött på att man ska behöva stånga sig fram för att allt i ens liv ska fungera.  Varför ska jag som sjuksköterska behöva vara överduktig, bara för jag har en arm! Jag behöver bevisa att jag klarar mitt jobb vilket är något alla behöver, men ibland räcker inte det utan jag behöver bevisa det om och om igen. Inte ens då ibland räcker det till!!!!

Hur ska jag någonsin kunna få ett jobb som sjuksköterska när jag inte får möjlighet att utvecklas i mitt arbete. Varför är man i en gråzon bara för att man inte har ett fast arbete, men hur ska man kunna få ett och veta att man klarar av det om man inte får försöka göra allt vad arbetet innebär. En snickrare får snickra, är det andra regler bara för att jag arbetar med människor?

Ibland blir man bara så ledsen då man kämpar med näbbar och klor, men det räcker ändå inte till!! Snälla låt mig bara få sköta mitt jobb, som jag vet att jag faktiskt kan om jag bara får möjligheten fullt ut!



 

Då är äntligen två dagar avklarade på det nya schemat på arbetsträningen, skillnaden från det gamla är att jag har lagt till 2 timmar per vecka. För er "friska" så låter en arbetstid på 8 timmar i veckan ingenting, men för min kropp är det en väldigt stor grej. Jag tycker det är otroligt kul att gå iväg och arbetspröva, man känner sig som en i gänget igen och mer normal. Men gud vad jag var slut i kroppen igår, tårarna rann av trötthet och mycket tankar.

Trots att det är jobbigt just nu med den nya tiden så vet jag att jag kommer att fixa detta i sinom tid. Bara jag får göra det i min egen takt, utan påtryckning från några runt omkring. För pressar jag mig för hårt kommer jag vara tillbaka där jag började innan sommaren, vilket är det samma som noll timmar. Jag orkar bara inte ta mig upp en gång till från botten av gropen, jag har gjort det en gång det räcker. Vet att man inte kan bestämma sånt, men man kan väl alla fall försöka att påverka vad som är bäst för en. Även om man inte alltid vet det själv.....

Blir bara så trött ibland på att hamna mellan stolarna hela tiden och att alla skyller på varandra istället för att sammarbeta. Tydligen är reglerna sådana, men är de reglerna till för att sänka de som verkligen försöker eller för att hjälpa. I mitt fall ställer de bara till problem... Inte ens en bra stol att sitta på är en självklarhet!

Ibland är känslan av att det snart är fredag starkare än någonsin och längtan väldigt stor. Det känns som ögonen har hängt vid knävecken hela dagen och att man hade behövt tändstickor för att hålla upp dom. Denna veckan har varit tung, känns som att det bara har varit en stor kamp allting. Det har dock varit lite roligheter också genom att morfar och mormor har varit här och att sista gången på gympan var helt underbar. Annars har nog allt krånglat från utbetalning på försäkringsbolaget till olika "enkla" samtal som inte blev så enkla.

Den energin har man inte över, när vardagen kräver så mycket energi i sig! För all smärta, all träning för att bli bättre och allt som hela tiden behöver ordnas när man är sjuk suger oerhört. Imorgon är sista grejen för veckan, då det är möte med medicinsk ansvarig sjuksköterska och jobbcoachen för att se vad kommunen har att erbjuda rent arbetstränings mässigt. Efter det kommer det att bli en stor påse godis, en film och sängen, för att sedan under kvällen förflytta mig till soffan.

Ibland blir jag så jäkla förbannad rent ut sagt!!! Varför är vissa mer värda än andra i samhället, hur kan man döma en grupp mot en annan. Man får ju se till att kartlägga vilka behov det finns och sedan väga argumenten för och emot varandra. Inte bara anta och ta förgivet, nej du det går inte! Vad får vi för samhälle då!!!!!!

Ibland gör man så dumma saker mot sig själv att man borde ha stryk. Igår fick jag för mig att jag skulle prova att baka kanelbullar helt själv, det är en viss känsla att kunna säga att jag har gjort det. Dum som jag är nöjde jag mig inte bara med en sats utan jag skulle göra dubbel, så den räckte ett tag. När jag hade gjort degen och den hade jäst insåg jag hur mycket deg det låg där på bakbordet. Övermänskligt mycket om ni frågar mig, i bakgrunden stod även mamma och insåg att hon behövde rycka in. Efter att ha svalt min stolthet lite så tackade jag ja till mammas hjälp och tillsammans bakade vi ut degen till ca 100 bullar som resultat.

Bullarna blev i slutändan kanon, men jag konstaterade att jag hade lärt mig en läxa. Varför nöjde jag mig inte med en sats eller varför bad jag inte om hjälp direkt, men det är ju lätt att vara efterklok. Innerst inne vet jag varför jag ville göra det själv, för att få bättre självkänsla och att kunna göra en sak som en egen person. Detta tar de flesta för givet, men så ser inte min vardag ut. Det mesta jag gör måste någon annan vara med och tillslut känner man att ingen räknar med att jag kan göra något själv. Man är så van att jag har hjälp....

Är det någon som har sett den där reklamen om läkemedlet mot slemhostan på tv, med det gröna monstret som förföljer personen tills han tar medicinen. Det kanske låter lite långsökt, men det är precis så det känns att vara skadad ibland. Hur man än försöker att bara vara Therese ibland så kommer man inte undan, den där efterhängsna skadade personen följer alltid med. Eller rättare sagt det lilla gröna jobbiga och irriterande monstret som det kommer att bli döpt till från och med nu.

Jag vill så gärna att alla ska se mig för den jag är och det har inte att göra med att jag är nackskadad eller inte. Det är bara en del av mig inte den jag är. Ibland blir man bara så trött på att den ska prägla allting jag gör, hur mycket jag än förnekar det och försöker dölja det så går jag med ständig värk, behöver hjälp hela tiden, är trött med mera. Den där förbannade skadan gör även att jag är rädd för saker som samhället och omgivningen kräver, som jag normalt sätt inte hade behövt att oroa mig för.

Fy tusan vad jag ibland blir trött att ha det gröna lilla monstret efter mig i hasorna som bara förstör, för även om det i slutändan leder till något gott så känns det inte så när den terroriserar mig som mest.... Jag bara önskar att jag kunde göra som reklamen ibland, ge den en snyting!!!

Idag är ingen bra dag!
Nacken jävlas mer en vanligt och tröttheten gör att det känns som att man går i en konstant dimma...




Men i morgon är det en ny och bättre dag!

Idag känns livet verkligen orättvist på alla sätt och vis. Ibland kämpar man och kämpar men får ingenting för det, varför ska man då fortsätta stånga sig blodig! Som sjukskriven behöver man inte bara leva med ständig smärta och funktionshinder utan man måste även genomgå kränkade behandling och svåra prövningar för att bygga upp sitt liv.

Först och främst är det en jätte lång process att bara ta beslutet om en åtgärd för att man ska kunna bygga upp sitt liv igen, vilket innebär att man vänder och vrider på allt och känslorna är som ett stort kaos inombords! Efter månader av kaos är det sedan dags att ta i tag i saker och ting, men när man väl gör det så bemöts man i vissa fall av respektlöshet och kränkade behandling. Saker som är väldigt privat och som man knappt delar med sig för någon nära sätts på sin spets och det är inget man kan göra mer än att acceptera att det är så och svälja det.

När man väl har gått igenom allt detta får man ändå ingen hjälp, utan man är tillbaks på ruta ett och man har kämpat helt i onödan. Ibland känns det som att man lever i ett samhälle som inte är till för alla, det finns en klick personer som tillhör de luddiga fallen och inte ingår i någon klar grupp och de lagar och regler som gäller för det. Har inte jag med rätt att få leva ett självständigt liv precis som alla andra!!!!!!!!! Är inte detta ett samhälle för alla?????????????????? Tydligen inte.....

Igår skrev jag "Det är inte lätt att vara stark när man känner sig liten"!

Då ville jag inte att alla skulle förstå, jag visste att de som lever i samma situation skulle göra det men inga andra. Ibland vill man bara att orden och meningarna ska vara kryptiska, så att alla kan bilda sig en egen uppfattning och skapa en egen innebörd av vad orden betyder för just en själv. När jag gick in här idag kände jag att jag ville dela med mig av varför jag skrev som jag gjorde igår.

Sedan i söndags har jag haft riktigt "j-vla" ont i min nacke till och med det minsta och lättaste halsbandet fick åka av igen igår bara för att jag inte ens klarade av den tyngden runt min hals. Att gå runt med ständig smärta är något man vänjer sig vid till viss del, en annan del vill bara fly de dagarna som är outhärdliga. Smärtan kan göra den starkaste människan väldigt liten för att känslan av otillräcklighet är så fruktansvärt stor. Man känner sig så sårbar och frusterad att man bara vill krypa in i ett hörn eller under sin filt! Man försöker att gömma sig där för att vinna kampen mot smärtan och hoppas att det som gör mest ont bara ska försvinna.

Inför smärtan är vi alla lika, fattig som rik, svag eller stark... Vi hanterar alla situationer på olika sätt, men inför smärtan blir vi alla maktlösa och vill fly.

De dagarna önskar man att det fanns en deadline då all smärta och trötthet bara skulle försvinna eller bli hanterbar. Andra dagar försöker man ignorera det och tänka på allt som är bra och arbeta efter de förutsättningar som man lever efter, för det är så du måste tänka för att orka och våga bygga upp en framtid igen! För även om smärtan trycker ner en vissa dagar och gör att man känner sig liten, måste man försöka att bli så stark som möjligt för att fortsätta orka kämpa!

Det viktigaste för mig är att smärtan och skadan bara är en del av mig och inte den jag är. När jag träffar en annan människa vill jag inte att de ska se mig som Therese den skadade utan bara Therese eller Tessan. För det är den jag är, visst jag lever med ett handikapp och skada som påverkar mig jätte mycket men det är inte den jag är. Det är inte min personlighet, vilket är den som gör mig till den jag faktiskt är!

Jag har bestämt mig för att dela med mig av något som är en stor sorg för mig och något som jag saknar. Redan några månader efter olyckan började jag märka att jag inte hängde med i texten på samma sätt som tidigare när jag läste en bok. Ett annat problem som upptäcktes mer och mer var att jag inte kom ihåg vad jag hade läst innan i boken om jag blev avbruten eller tiittade bort från bokens blad.

Jag visste att något var annorlunda, men jag försökte att inte låtsas om det för då inbillade jag mig att det kanske skulle försvinna. Innerst inne började jag känna en sorg över att inte längre få drömma mig bort i en bok eller i en tidning. Månader har gått och jag har slutat att läsa böcker för jag blev bara mer arg och ledsen än att det gav mig glädje och avkoppling. Jag tittar fortfarande i tidningar, men då mer på betoningen tittar.

Ska försöka förklara för er precis hur det känns när jag har en text framför mig! Tänk er att själva texten är en spegel, för att verkligen förstå texten och innehållet måste du tränga igenom spegeln. Gör du inte det läser du bara text och ord utan en förståelse för vad de egentligen handlar om.

Därför har jag nu i träning att läsa en bit i en enkel bok varje dag ca 10 minuter, utan några krav att försöka förstå och komma ihåg!

Som ni förstår var detta inte särskillt lätt att skriva och erkänna för sig själv eller någon annan. För en del av mig skäms över att inte kunna göra vissa saker som jag gjorde innan, men detta är förhoppningsvis en bit på vägen för att den känslan ska försvinna!

F*N VAD ONT JAG HAR HAFT I MIN NACKE IDAG... SÅNA DAGAR VET MAN INTE HUR MAN SKA ORKA KÄMPA VIDARE, MAN VILL BARA LÄGGA SIG NER I SÄNGEN OCH GÖMMA SIG UNDER TÄCKET!

Idag har det varit kaos från ruta ett, vilket gjorde att det blev för mycket!

Ibland blir jag så otroligt trött på att känna mig dum för att jag inte kommer ihåg vissa saker. Redan i somras märkte jag att jag hade svårare att minnas vad jag hade gjort en kort stund efter, tex om jag hade tagit medicinen eller inte. Detta resulterade i några dubbeldoser medicin innan en dosett inhandlades och ett prick system anordnades till min inhalator för astman. Medhjälp av olika knep fungerar nu vissa situationer bättre och förhindrar mig själv från att göra misstag med viktiga grejer.

Ändå är det flera saker som många inte märker när dom träffar mig att jag har problem med. Det är till exempel ingen som märker att jag tappar bort tråden i ett samtal om det är med mer än två personer, för då sitter jag bara där och ler och hoppas att ingen ska märka att jag inte hänger med. En annan situation som jag tycker är jobbig är när någon avbryter mig när jag pratar för då kommer jag inte ihåg vad jag sa senast och då måste jag fråga vad vi pratade om, vilket i vissa situationer är rätt förnedrande.  

Vissa dagar köper pappa eller Ida kvällstidningen, som vi alla brukar skumma igen. Problemet är att jag oftast kan börja läsa tidningen två gånger för att jag inte kommer ihåg att jag har läst den innan. Oftast brukar jag fråga familjen om dom har sett mig läsa tidningen, svarar dom då att dom inte vet så blir jag oftast lite sur. Jag har verkligen inte rätt att bli de på dom för egentligen är det mig själv jag är arg på för att jag inte kommer ihåg.

Varför ska Wiplashskador var så komplexa räcker det inte att hela tiden behöva ha ont...

Vissa dagar när jag har fixat lunch blir man mer frustrerad än andra när kraften och energin inte räcker till! I två dagar nu har jag fixat lunch till mig och min syster eftersom hon är sjuk, annars har hon fått ta över den sysslan sedan olyckan eftersom orken oftast inte räcker till mer än frukost.

Idag hade vi tillsammans kommit överens om att vi skulle ha tonfisksallad till lunch eftersom det var lätt att svälja när man har ont i halsen. Jag började med att spetsa fast grönsak efter grönsak på min fixbräda och hacka dom långsamt och försiktigt för att sedan slänga ner bitarna i en bunke. Ju längre in i salladens land jag kom desto mer började jag känna att energin i kroppen började ta mer och mer slut. Jag kände hur frustrationen kom närmare och hur ögonen började att tåras av besvikelse att jag inte orkade med en sån banal sak själv. Ida frågade mig gång efter gång inne från vardagsrummet om hon inte skulle hjälpa mig med något, men ståndaktigt kom bara ett nej jag fixar detta vila du bara från min mun. Jag ville bara klara detta själv och för en skull visa för alla att jag klarade att fixa en hel måltid själv.

Jag gjorde den klar, men till ett väldigt högt pris. Efteråt fanns bara en sorgsenhet och besvikelse inom mig att min kropp inte klarade av en sån banal och vardaglig grej längre. Vissa dagar är sådana och det är väl bara att acceptera det. Många av er ser en sådan syssla som något självklart att klara av och till och med ibland som ett måste, men tänk istället på att uppskatta att ni bara kan göra en sådan syssla i förbifarten nästa gång ni står där vid spisen! Oftast uppskattar men inte sådana sysslor från det är försent!