En Oskriven Framtid

Imorgon är det sista dagen på år 2009 och vid tolv slaget går vi in i 2010. Det betyder även att det är dags att summera året som gått! Det första som dyker upp när man tänker tillbaks är hur mycket som har hänt på ett år och att det hela tiden har varit en ständig kamp, med inslag av roliga händelser. Det känns som evigheter sen jag stod där i kyrkan stolt som en tupp att jag hade lyckats klara av min utbildning, det var verkligen en dag av glädje! 

Andra ord som dyker upp direkt är övermäktigt och acceptans. 2009 är nämligen det år där jag har klarat av mer än vad jag trodde att jag skulle klara av och då jag även många gånger har haft stunder som jag bara har velat skita i allting och ge upp. Det hade varit så enkelt och bara ligga kvar i sängen istället för att hela tiden stånga sig blodig för att bara överleva sin egen vardag. Detta året har även varit ett år där jag har lärt mig att börja acceptera min skada. Jag säger inte att jag har gjort det helt och hållet för det har jag inte, men jag har iallafall börjat. Processen började i våras då jag var förbannad över att jag hade drabbats och jag riktade främst min ilska åt den som hade kört på mig, ibland gick det även ut över dom jag älskar. Jag ville inte vara i denna situationen utan bara vara som en vanlig 23 åring. Inte behöva bekymra mig över hur jag skulle prioritera i vardagen för att orken inte räckte till eller behöva använda hjälpmedel, utan istället kunna leva livet med att orka allt och känna sig odödlig. Istället var jag fast i en 70-årings kropp med en vilja som en 23 -åring, det går inte ihop och gör fortfarande inte.

Under sommaren fick jag min värsta down period då smärtan var outhärdlig och längtan av att fly var stor. I augusti kom jag åter till rehab då vi tog itu med det som hade förvärrats under sommaren. Tyvärr så stannade det inte där utan hösten har varit fylld med nya problem, kamper och undersökningar. Det positiva som hände under hösten var att jag började lära mig att "gilla läget", vilket gjorde det hela lite lättare rent psykiskt. Jag accepterade några nya hjälpmedel osv.

Jag vet att 2010 inte kommer vara någon dans på roser den heller, men om det är lite lite lite lättare så är jag nöjd. Jag kommer att få nya jobbiga situationer att kämpa mot och det kommer att vara jätte tufft, men jag ska fortsätta kämpa och aldrig någonsin ge upp. Det är där alla ni kommer in runt omkring mig, för det kommer finnas tillfällen som jag kommer att vilja ge upp för det känns övermäktigt allting. Då är det er uppgift att bara finnas där, ni behöver inte alltid säga något utan bara ge mig en kram, lyssna, eller gråta med mig. Jag vill tacka min familj, släkt, vänner, underbara rehab (Monica, Bodil, Karin, Ia, Anki, Ute, Maria) och er läsare för att ni finns där! Jag klarar inte detta utan alla er!

Sist men inte minst önskar jag alla ett GOTT NYTT ÅR!