En Oskriven Framtid

Herregud, vilken dag säger jag bara!!! Idag var det dags för det försenade neuropsykologiska testet gång ett och nu efteråt känns det som att jag har blivit överkörd av en buss. Så min eftermiddag har jag tillbringat i soffan i ett dvalliknande tillstånd. De gångerna någon har tilltalat mig i familjen i eftermiddag har humöret varit som en getings, som sticker så fort någon kommer för nära.

Förmiddagen innehöll först samtal i en timme om olyckan, symtom och så vidare. Efter det började vi med själva testerna och den första bestod av att rita av en figur med rektanglar och andra symboler. Sen gick vi vidare till ett annat test där jag skulle säga siffrorna som han sa direkt efter. Antalet siffror ökade sedan på från två och uppåt, sen var det dags att säga siffrorna baklänges gentemot vad han sa. Efter det var det dags att rita figuren igen fast denna gången utan den framför mig, detta momenten genomfördes ytterligare en gång i slutet av förmiddagen. Andra moment som kom var att sätta ord på bilder, säga rätt färg med mera. Som tur väl tog vi många pauser så jag lyckades ändå att orka med det mesta av förmiddagen.

När jag gick därifrån kändes huvudet helt tomt och tröttheten var enorm. Tror att denna veckan har varit rätt övermäktig med så det är därför jag blev helt knockad i fem timmar i eftermiddag. Det var ju en väldigt påfrestande dag med tandläkaren igår och det beskedet. Som tur väl är så har man en helt underbar familj! Syrran kom hem med en påse med godis och en hel burk med skumtomtar med ett oerhört fint skrivet kort på och mamma ställde sig och gjorde lussekatter på kvällen till mig. Det är något som jag alltid brukar baka, men nu kan jag inte det längre så hon offrade sig och gjorde det istället!