En Oskriven Framtid

Idag efter en förmiddag på rehab blev det lunch med en vän och hennes assistent på sjukhuset. Efter att ha varit från varandra ett tag då kraften hos mig inte har räckt till att orka träffas, var det idag helt underbart att träffas igen.

Det är ingen hemlighet att vi båda kämpar mot skada/sjukdom och rättigheten att få en vardag med livskvalite igen och en framtid. Detta gör även att vi tillsammans har något unikt som ingen annan kan förstå om man inte är i en liknande situation. Hon vet hur det är att glömma bort vad man skulle säga under tiden man pratar, det gör inget för de gör vi båda två. Det kanske blir tjatigt för den som är jämte för vi kan prata om samma sak flera gånger utan att veta om att vi gör det. Hon vet hur det är att vara annorlunda och att få prioritera andra saker än vad andra ungdomar i vår ålder gör.. Hon vet hur det är att bara vilja ge upp när allt känns mörkt och tungt, men att ändå lyckas ta sig upp dagen efter och fortfarande kämpa vidare....




För i vår värld är vi inte längre annorlunda, utan vi umgås på samma vilkor. Man slipper känna att man är den ende runt matbordet som behöver be om hjälp eller som inte hänger med när alla pratar i mun på varandra. Ibland behöver jag detta och därför är jag väldigt tacksam över alla jag har runt omkring mig! Jag behöver alla ni för att överleva fast på olika sätt och för olika behov! TACK!