2 års dag!
Några minuter i elva för två år sedan förändrades mitt liv drastiskt! Den 3 oktober 2008 körde nämligen en minibuss/skåpbil in i min bil bakifrån när jag stod stilla vid stopp på en avfart. Från början förstod man inte allvaret i vad som hade hänt, då alla sa att smärtan och stelheten i nacken skulle försvinna inom tre månader. Så blev det inte i mitt fall utan istället för att det blev bättre, så dök det upp fler och fler problem.
I morse när jag gick upp hade jag en stor klump i magen över att ta mig igenom denna dag, då den fortfarande är mcket känsloladdad och en påminnelse om vad jag har förlorat. Vet att det är vissa saker som jag inte vill byta bort efter olyckan och som jag är glad och stolt över att jag har tagit mig igenom, men ändå känns det som att jag även har förlorat lite och ibland önskar jag att livet var så enkelt som det var innan. Nu handlar varje dag om en kamp att ta mig upp från sängen, för att det gör så ont och för att man önskar att man slapp att gå igenom allt man tvingas göra för att komma framåt.
Tänk vad man förtränger saker egentligen, idag slog det mig att jag har glömt bort hur det är att inte ha ont varje dag, att ha två händer som fungerar, att kunna äta med vanliga bestick, att ha ett bra mnne och kunna vara delaktig i ett samtal med många personer med mera! Det här är min vardag nu och den gamla vardagen finns bara kvar i minnet!
Som jag nämde innan så har detta även fört med sig bra saker, även om man kanske inte kan tro det. Jag har träffat personer som jag aldrig hade träffat och som har kommit att betyda mycket för mig, jag vet vlka vänner som är mina riktiga vänner, jag har lärt mig att uppskatta det lilla i vardagen, jag har fått erfarenheter som jag inte skulle fått om inte detta hade hänt med mera.
Tvärr så överskuggas det bra av det dåliga just idag och idag måste jag bara få vara ledsen och arg på det som har hänt! Ibland behöver man få tycka synd om sig själv....
