En Oskriven Framtid

Idag är det en tuff dag! Smärtan har skjutit i höjden och jag kunde knappt böja mig i morse på grund av stelheten i rygg och nacke. Det ena har jag iallafall gjort något åt, då jag och en vän tvingade oss ut i ösregnet för att jag skulle bli lite mer rörlig. Tack älskade Rosa för att du följde med mig ut i rusket. Nu är det bara att inse sina begränsningar idag och ta det lugnt och stoppa i sig lite extra medicin. 

Jag skriver inte detta för att folk ska tycka synd om mig, för det hjälper mig inte. Jag behöver bara få ut det jag känner och tänker ibland och tycka lite synd om mig själv, för att sedan kunna ta tag i allt igen i morgon. Det är ett sätt att överleva och att släppa på den där muren, för bakom den så finns så mycket som jag arbetar stenhårt med varje dag för mig själv och med andras hjälp. Många brukar säga till mig att du ler ju alltid och ser så glad ut fast du har det så här. Jag brukar svara att jag måste hantera saker och ting så. Jag bygger upp en mask att allting är bra för att jag själv ska klara av det, hade jag gått och varit ledsen hela tiden så hade de känslorna tagit över. Jag måste hålla dem i schak för att överleva, men ibland måste jag även få vara sårbar och ledsen. För det är inte lätt att ta sig upp ur sängen när det gör så fruktansvärt ont att tårarna kommer och då man vet att allt som man gör under dagen kommer vara som vassa knivar som skär in i nacken och ryggen, men jag gör det för att jag måste. Jag tänker inte ge upp, för gör jag det ger jag ju även upp de saker/personer/djur som gör livet värt att leva. 

Det jag kräver av er som kämpar med mig är att ni ska visa empati, lyssna, finnas där, få mig att skratta, vilja sätta sig in vad mitt liv innebär för att förstå, gråta med mig, ge mig en kram när jag behöver det med mera. Bara ett litet sms kan betyda så mycket! Allt det där gör ni som är i min närhet och även ni som läser bloggen och allt det betyder väldigt mycket, tack!