Jag lever!
Varje gång ni har gått in på min blogg, har ni möts av rubriken"Nu är det dags" och så har det varit under en hel vecka. Många av er har undrat hur det har gått i Jönköping ock skickats sms, mail och hälsat på. Under söndagen och måndagen fick jag tjugo stycken sms på min mobil där det stod lycka till, vilket jag blev så otroligt glad och rörd av. Tänk att jag har så många fina människor runt omkring mig och jag är så otroligt tacksam över det! Flera av er har även hälsat på mig denna veckan och kommit med fina presenter, ni är så gulliga och jag blev verkligen super glad för att ni kom. Anledningen till att de flesta av er inte har hört av mig via telefon eller sms tillbaka är att jag har haft en jätte tuff vecka.
Måndagen den 25 oktober klockan åtta låg jag på operationsbordet på Ryhov med min fina operationsmössa och tossor på fötterna. Överläkaren Mats började att lägga mig i sidoläge och ställde sedan in nacken efter röntgenapparaten. Efter det var målet för mig att ligga blixterstilla i en och en halv timme, medan de gjorde ingreppet i nacken. De började att bedöva med lokalbedövning i hela facettleden, vilket innebar tre stick in i nacken. De första två gjorde rejält ont och min ansiktsfärg ändrades genast från rött till kritvitt. När bedövningen hade verkat gick de in med någon typ av metalltråd genom kanylen, som de höll på att greja med i nacken till de hittade rätt ställe. Detta gjorde inte ont då bedövningen hade verkat, men de var lite obehagligt då det kändes som de gröpte framme vid struphuvudet. När den var på plats kopplade de in den där "bränningsapparaten" och satte på den så den gick upp till 80 grader. Detta gjorde de i alla tre hålen, innan de var färdiga där och skulle sticka tre nya håll längre upp för att göra om proceduren. När de hade brännt överallt tackade läkaren för sig och lämnade mig och undersköterskan kvar i rummet, med en uppmaning att jag skulle ligga kvar en stund på britsen. Man kände ju att allt snurrade lite, så efter ca en halv timme kunde hon leda ut mig till en fåtölj med fotpall. Där fick mamma ansvaret att hålla koll på mig medan undersköterskan fixade macka och chocklad bitar till mig. Där fick vi sitta kvar i ca en timme innan vi fick köra hemåt, med en telefon tid om en månad.
Bilresan gick bra hem, jag var helt slut efter ingreppet så jag snarkade gott jämte mamma i den nerfällda stolen hela resan hem. Väl hemma har det varit en pärs, då jag har varit jätte trött och haft jätte ont efter ingreppet. Jag har inte heller orkat hålla uppe huvudet, vilket har gjort att huvudet har varit helt sne. Sakta men säkert går det framåt med myrsteg, men det är fortfarande för tidigt att bedömma om operationen har haft effekt smärtmässigt då den akuta smärtan inte har försvunnit. Så ni får hålla tummarna lite till!.jpg)
TACK FÖR ATT NI FINNS OCH EN STOR KRAM TILL ER ALLA!
