En Oskriven Framtid

Hur många gånger har man inte hört frasen, "Man måste vara frisk för att vara sjuk"? Vilket syftar på att sjukvården idag kräver att man tar egna intiativ och driver på för att man ska få den vård man behöver. Nu ska vi inte dra alla instanser över samma gräns, för vissa har en väl fungerande verksamhet.

Som exempel kan vi väl ta det här med att ringa till vårdcentralen för att förnya ett recept. Först måste man ringa på förmiddagen för att inte alla telefontiderna ska ta slut, sen när man väl kommer fram ska man välja mellan olika alternativ på sin knapptelefon, efter det får man vänta ca två timmar vid telefonen för att bli uppringd på en viss tid, för att sen prata med en sjuksköterska i två minuter som ska meddela läkaren att man behöver ett nytt recept. Denna processen är otroligt energi krävande, samt svår för tex en del äldre människor som har svårt att välja alternativ på sin telefon och så vidare.

Igår ringde jag till ortopedtekniska för att höra om de kunde skicka iväg en beställning på en ny kompressionsvante, då min gamla börjar bli sliten. Fast att vanten ska vara samma mått som den är gamla utprovade och bara ska beställas, behövs en ny remiss från en läkare. Detta räknas nämligen som en beställning av en ny produkt. Det låter kanske självklart för många och för mig med, men ändå tycker jag att man i vissa situationer gör det svårare än vad det behövs. För någon som är sjuk eller skadad räcker det kanske inte med en remiss till en instans bara utan man kanske behöver tio till olika instanser och då suger det otroligt mycket energi att bara fixa en remiss, som ska ge ett okej bara för att skicka ner en beställning.

Jag säger då det, man måste vara frisk för att orka med att vara skadad eller sjuk!

Efter att ha avreagerat sig igår för att det blev för mycket saker att hantera, är det idag dags att börja motivera sig igen. Jag vet att det inte finns något alternativ mer än att kämpa vidare för sina rättigheter och för att få det alla andra får automatiskt i sin vardag, men ibland bara känner man för att strunta i allt.

Ibland kommer man till en punkt där man känner att man inte har någon ork och energi alls kvar, då det känns som att man inte kommer någonstans och blir motarbetad hela tiden. Ändå vet jag att jag måste fortsätta att kämpa vidare för att bygga upp mitt liv. Någonstans måste jag väl passa in i det yrke som jag valt, tänk vad lätt allt hade varit om arbetsgivare, människor i ens omgivning såg ens kompetens och vad man kan istället för att se hinder.

Nya tag, nya tag, allt som jag har byggt upp ska inte bara raseras...

Ibland känner man sig så himla otillräcklig, så mycket man vill.... Allt är inom räckhåll, men ändå så långt bort. Vissa dagar blir man bara trött på sin kropp, man känner att man vill orka träffa vänner, vara med på saker, känna att man kan göra vad man vill men ändå går det inte. För när man tänker tanken att göra det så lyder inte kroppen, man vill att armarna och benen ska resa sig upp och gå ut genom dörren för att göra de sakerna. Istället händer ingenting, kroppen orkar inte, så kroppen ligger bara kvar i soffan/sängen när viljan går sin väg på egen hand.

Jag vill finnas där för alla som finns runt omkring mig hela tiden, men inombords finns det en stor besvikelse att man inte alltid orkar vara på plats rent fysiskt eller ringa det där samtalet eller bara ta upp luren. Tänk om någon av de som betyder så mycket tröttnar på mig en dag och bara försvinner för att jag inte har orkat vara som innan. Hur ska man hitta en balans att klara av att vara skadad men ändå hitta en balans i vardagen för allting det innebär?




Om någon har ett svar på detta, vill jag gärna veta det......

Ibland känner man sig som en liten grå mus, som är instängd i ett litet hörn. Så liten och svag, men ändå så stark och envis. Någon som gör allt för att överleva, trots att den blir fångad gång på gång. Man tror att den är död för ett tag, men helt plötsligt bara reser den sig upp igen då den bara spelade död för att överleva.

När man har ett handikapp eller skada känner man sig oftast väldigt liten pga att samhället inte riktigt är anpassat efter oss som behöver göra saker annorlunda. Just nu känner jag mig som den lilla musen i hörnet som inte vet hur jag ska komma ut, men jag vet också att jag förr eller senare kommer att hitta en ny teknik för att överleva.

Idag ska jag bara vara mig själv, bara Therese. Den gamla Therese bestod bara av mig själv, av någon som inte hade en konflikt i sig själv. Den nya Therese består av en skadad sida och min gamla sida, som hela tiden kämpar mot varandra att ta plats. Från början vann den skadade sidan hela tiden för smärtan och trötthet gick inte att hantera. Ju mer tiden har gått desto mer har den gamla delen kommit tillbaka, min personlighet och den jag egentligen vill vara. Jag kan styra den skadade sidan från att ta plats mer och mer. Trots det kan jag aldrig ta bort den helt, för det är bara att acceptera att den är en del av mig. Vissa dagar måste jag trots det bara få vara den gamla Therese och nochalera den skadade sidan, för att känna mig lite mer hel igen! Lät kanske helt konstigt det här, men det är så jag känner!

Lånade en bild från en annan blogg, för att visa att man kan vara två delar i en person!

Idag klarade jag en sak som jag trodde vad omöjlig i mina egna ögon, varför sätta krokben för sig själv istället för att peppa. Man vill hela tiden utveckla efter sina egna förutsättningar, det gäller bara att tro på sig själv! Det är väl det alla människor lever för, genom att utveckla sig själv hittar man nya möjligheter, vänner, erfarenheter. För att få erfarenheter måste man ibland misslyckas och för att få nya vänner måste du utforska okänd mark , vilket från början inte alltid är helt lätt. För att våga göra detta måste du sträva efter något, där vår vilja att utvecklas är motorn i oss!

Förstod ni något av det där... det bara kom så jag hoppas att något är förståeligt!

Blir så glad när jag går in här och det är en liten kommentar! De senaste kommentarerna har varit från några av er som för mig är okända, vad jag vet iallafall! Det värmer i mitt hjärta när ni skriver att ni gillar bloggen eller att ni har fått tips om ett hjälpmedel eller dosett och så vidare. För det är ju det bloggen handlar om att hjälpa varandra, stötta varandra eller tipsa varandra. För vi är så många som känner oss ensamma i vår skada trots att vi har många runt omkring oss som stöttar och finns där på många sätt och vis. Ni som är nya på denna sidan och har en wiplashskada eller har anhöriga eller bekanta som har det, hoppas jag känner igen er i det jag skriver!

För det var så jag kom in i denna gemenskapen bland personer som är i samma situation, när jag var nyskadad hittade jag en blogg om en wiplashskadad tjej som var några år äldre än. Det var som en klump lättade när jag första gången vandrade in på hennes sida, för en gångs skull behövde jag inte förklara utan allt hon skrev var något som jag lika gärna kunde ha sagt. Den här tjejen och jag har fortfarande kontakt, ändå är det snart två år sedan vi mötes på nätet! Tack tjejen för att du alltid stöttar, lyssnar och framförallt förstår!!!

Hoppas att ni som är känner likadant som jag kände och att det kan vara en liten glädje i allt det jobbiga som det medför att vara nackskadad!

Vet att ni är många som varje dag tar en titt inom denna sida och jag antar att ni har blivit lite besvikna den senaste tiden, då det har varit väldigt dåligt med nya inlägg. Det var ett medvetet val av mig, då jag behövde få fundera för mig själv hur jag skulle fortsätta att blogga. Det känns fortfarande inte helt hundra mitt beslut, men jag väljer att fortsätta att delge er tips och information hur det är att vara skadad. För det är det denna bloggen är, detta är hur mitt liv som skadad ser ut. Detta är min verklighet! Genom att skriva här kanske jag kan hjälpa någon annan eller bara få ventilera av mig mina tankar.

Nu har jag iallafall semester, om man kan ha semester från att vara skadad. För mig blir det semester när alla andra har semester, för då tystnar telefonen, breven och saker som man ska göra i kalendern. Idag när jag och min syster var ute och plockade smultron slog det mig vad sommaren egentligen handlar om. Det är att vara fullständigt inne i det man gör för stunden och att vara helt delaktig i det man väljer att göra. För det är verkligen en kontrast till hur mitt liv är till vardags annars, då energin enbart räcker till en sak och resten av dagen går man som en robot genom aktiviteterna. För egentligen är du för trött att vara delaktig, men jag vägrar att ha ett liv som enbart handlar om att vila konstant. Vad är det för liv att göra en grej och sen vila övriga timmar på dygnet, istället väljer jag min robot dans och det funkar för mig. I sommar gäller det dock att vara delaktig i allt och njuta av att bara känna att orken räcker till det jag verkligen vill göra och ingenting mer! För alla måsten och krav på att orka och prestera som samhället ställer, glöms för en liten stund bort!

Tack för att ni orkar med mig och hänger kvar!!!

Just nu känner jag mig glad! Mötet idag med min coach och kollega på arbetsträningen gick bra och alla var nöjda och glada. Till hösten blir det fortsatt arbetsträningen med 2 timmar per dag under tre dagar i veckan, vilket känns som en lagom nivå just nu för min kropp. Var allt lite nervös att jag skulle bli tvingad till mer än vad jag orkar i nuläget. Tanken är att jag ska vara två dagar på kontoret och en dag ute i verksamheten och kombinera detta! Jag behöver ju prova för att se vad jag klarar av och inte, för att veta hur det ska gå i framtiden! Det största problemet nu verkar vara att få fram en bra arbetsstol för att klara av kontorsuppgifterna, någon som har något förslag hur man kan få hjälp att köpa in det?

Men just nu ska jag bara vara glad och nöjd över att det arbetsträningen känns bra och att det är något roligt som händer i mitt kaotiska skadeliv! En trumpet fanfar för det eller!!!

Varför gör man så här mot sig själv, spekulerar i någonting som man inte vet hur det går. Har en stor klump i magen som bara blir större och större och större ju närmare klockan halv nio det blir i morgon. Önska mig ett stort lycka till och håll tummar och tår att det går min väg!!!

Då var det dags för en ny vecka, lite annorlunda än de vanliga veckorna dock. På torsdag är det nämligen dags för mig att fylla 25 år, vilket inte egentligen är en så stor grej. För mig finns det både en massa glädje inför denna dagen, men även en viss sorg. Jag brukar inte tillåta mig själv att tänka över hur annorlunda livet har blivit pga olyckan, men inför 25 års dagen har det blivit ett vimmel av känslor inom mig. Anledningen till detta är väl att jag trodde mitt liv skulle se annorlunda ut när jag fyllde 25 än vad det faktiskt är. Det enda som överenstämmer är att jag har min utbildning, min familj och vänner. Jag hade väl drömmar om att jag skulle ha utbildning, arbete, eget boende, påbörjat en egen famlij vid den här åldern.

Livet blev väl inte riktigt så och egentligen är det så dumt mot en själv att bygga upp mål relaterat till en ålder. Det går ju inte att ändra denna gången, nu gäller det bara att sträva efter det som jag trodde att jag skulle ha nu i framtiden. Åldersnoja eller vad då!

MÅNDAG  Akupunktur hos sjuksköterska Monica.

TISDAG  Färga fransar och bryn hos Sara.

ONSDAG  Tejp hos sjukgymnast Ia och besök hos arbetsterapeut Karin.

TORSDAG  Födelsedag!

FREDAG  Ledig

LÖRDAG Fira med släkten. 

SÖNDAG  Vila

Tack vare mina kognitiva svårigheter så har jag inget filter som kan sålla bland alla ljud runt omkring mig, Mina hjärna tar in allt, tex telefonen som ringer, mobilen som vibrerar, tvn som går, kylskåpet som knastrar, någon som går på trägolvet med mera. Ja ni förstår så är det vad jag än gör, ni har som ett kaffefilter i era hjärnan där ni tar in alla ljud men kan koppla bort alla oviktiga ljud genom att bara registrera att de finns.

I ca två månader nu har jág haft ett pipande ljud i mitt sovrum, som jag har lokaliserat till att det är ett pipande ljud då inte handdatorn är i laddaren. De senaste veckorna har jag dock inte tyckt att det har hjälpt att sätta i handdatorn utan det har pipit ändå. Jag har tagit upp problemet med min omgivning då det är väldigt irriterande när man ska sova, men alla som har gått in i mitt rum har inte hört något fast att jag har hört det lilla pipet. Tillslut tror man ju att man hör i syne och litar inte riktigt på sig själv, men igår kväll när mamma skulle sätta på skenan hörde hon det. För igår var nämligen ljudet lite starkare än vad det brukar vara, så idag är det dags att ta itu med problemet och jag tror att problemet är förlängnings sladden och när det är tyst i natt ska jag sova gott. Jag förstår verkligen dom som har tinitus att det måste vara grymt jobbigt och irriterande.

Det låter kanske banalt hela detta inlägget, men för mig är det inte det. Ett exempel på att det är jobbigt att höra varenda litet ljud är när man kör bil. På min bil har jag dubbdäck vilket känns jätte bra tryggt och säkert, men det låter väldigt mycket nu när vägarna är snöfri vilket gör att jag blir störd av ljudet när jag kör. För att undvika att tappa koncentration kör jag med öronproppar för att dämpa ljudet, vilket funkar jätte bra. Där är samma situation, min hjärna kan inte sålla och då blir det ett problem men för er är det inte ett problem för att ni kan sålla.

Fortsättning följer med pipandet i sovrummet, vem vet det kanske är en sjungande mus!

Här kommer en liten tänkvärd bild, så brösta upp er och sträck på er nu mina vänner. Sist men inte minst var stolta över det ni har åstakommit. Ibland blir inte livet som vi har tänkt oss och då kan man lätt gräva ner sig och tappa det stolta lejonet i oss själva, så här kommer en liten påminnelse om att det finns inom oss i alla lägen i livet.

Ibland blir jag så jäkla trött rent ut sagt på att tänka!!!!! Hela min vardag går ut på att planera och strukturera för att få viljan att gå ihop med hur mycket energi man har i kroppen, vilket är svårare än vad man tror. Ni förstår inte hur min vardag ser ut, allt som ni gör automatiskt måste jag lösa innan jag kan göra det På morgonen måste jag först och främst känna efter vilken typ av dag jag har, är jag tröttare än vanligt, har jag mer ont och så vidare. Det lägger ribban inför resten av dagen. Sen är det dags att fixa till sig på morgonen inför dagen och då måste jag tänka på hur mycket jag ska fixa till mig eller välja mellan att duscha eller bara tvätta sig. Att duscha på morgonen bränner oerhört mycket energi och ska jag prioritera det så får jag räkna bort något annat som jag hade tänkt göra under dagen. För allt jag gör påverkar något annat, jag har ingen extra turbo som jag kan lägga in om man har en stressig dag utan när energin är slut så är den slut.

Efter morgonen är det dags för att hantera resten av dagen vilket innebär att tänka på varenda fotsteg du tar för att du är rädd för att du ska trilla, att tänka ut olika anpassningar eller hjälpmedel på saker som inte fungerar eller för att du ska få mindre smärta. Att prioritera vad som är viktigast i veckan får jag göra hela tiden för att utgå från den grunden vilket ibland innebär att prioritera bort bra saker, som man ibland heller vill göra. Andra saker som är vadrag är att hela tiden ha koll på sitt medicin lager för att hela tiden ligga före med recept och uthämtning för att det inte ska bli något glapp, vilket innebär att vara kändis på apoteket. Man ska inte behöva ha en tre sidor lång medicin lista när man är 24 år, men ändå är jag så tacksam över att de finns för utan mina mediciner hade jag inte haft något liv.  

Förstår ni nu att man ibland blir så trött på att behöva tänka och inte bara få göra! För dessa sakerna här ovan är något som en frisk människa tar för givet, men för mig är detta mitt arbete varje dag att bara klara av vardagen. För förutom allt detta jag måste ta hänsyn till att man varje dag vill vara en bra vän, familjemedlem, dotter, syster, barnbarn och medmänniska. Ibland känns allt detta övermäktigt, men så är det ibland... Man kan bara kämpa så mycket man bara kan ovh göra det bästa av situationen, för mer kan du faktiskt inte göra!

Detta året är nog förändringarnas år, det känner jag på mig iallafall. Det har börjat i den andan, vilket både kan vara något bra men även något jobbigt. Tänker man efter så går ju livet ut på förändringar, det är ju det man i slutändan växer av och formar oss till de vi är. Vissa val och förändringar kan vi påverka medan andra bara är att finna sig i och göra det bästa av situationen. Det är de senast nämda valen som till en början kan bli något negativt och jobbigt, för när man hamnar i en ny situation som man tvingas till hamnar man på främmande mark. Där vi inte tidigare har varit, vilket gör att hjärnan inte vet hur den ska hantera situationen vilket gör att det blir ett kaos av känslor.

Så var det när jag råkade ut för min olycka och efter tre månader när det stod klart att det inte skulle försvinna blev det kaos i mitt liv. För jag sörjde mitt gamla liv så mycket att jag till en början var helt förblindad av vad den nya vardagen kunde ge. Dock lärde man sig tillslut att hitta en ny vardag och se något positivt i situationen. Jag kan ju säga det att jag är en annan person än vad jag var innan olyckan, jag är mer ödmjuk inför livet och jag värdesätter allt bra som finns i ens vardag.

Just nu står jag inför en del förändringar som kommer att påverka min vardag väldigt mycket, vilket medför ett kaos och mycket känslor inför vad man står inför. Men innerst inne vet jag att när jag har tagit mig igenom detta så kommer jag att må mycket bättre och det kommer att leda till något bra. Det gällerbara att härda ut där i mellan och försöka ta till sig allt stöd som man bara kan få från ens familj, släkt, vänner och de fantastiska människorna på sjukhuset som alltid finns där.

 

Det nya året börjar med förändringens tid och i huvudet är det mycket tankar och oro som far omkring kors och tvärs. Man vänder på saker och ting tills man blir grå hårig och står åt alla håll för att allt ska bli så bra som möjligt, men utan att komma fram till ett svar. För mycket som hänger löst i luften, innan man kan få allting att bli bra igen. För jag vet ju hur bra det kan kännas nu, vill inte förlora en del av mig själv igen och gå tillbaka till hur det var från början....

Jag måste få vara jag!

 

Då var det snart ett nytt år igen, 2011 vilket förhoppningsvis kommer att bli en nystart för mig och alla runt omkring mig. Detta var en mening som jag sa även när 2010 stod inför dörren, men tyvärr blev det inte riktigt så bra som jag hade hoppats på.

För några dagar sedan satt jag och skrev i min dagbok på datorn där jag skriver ner viktiga händelser både positiva och negativa händelser. Dels för att komma ihåg allting längre fram, men även för att skriva av mig och få perspektiv på det hela. När jag gick igenom allt som hade hänt 2010 så insåg jag hur mycket det var, både negativt och positivt. Man tittade igenom allt man hade gått igenom under året och första tanken som slog mig var "inte konstigt att man känner sig trött hela tiden och gör allting bara för att hålla näsan ovanför ytan". När man är i det tycker man bara livet rullar på och fast man får smäll på smäll på smäll, så reser man sig efter att ha tyckt synd om sig själv en stund. En tanke som alltid slår mig när det händer något nytt är, "hur mycket mer ska jag eller min omgivning orka", finns det något stopp liksom.

Saker som har hänt under året är blockaderna i Jönköping som har varit en pärs under ett halvår, men som slutade bra i nuläget men som fortfarande är osäkert framåt. En annan sak som jag brottas med dagligen är att vara i beroende ställning och behöva hjälp, vilket också har satts på sin spets under året. Rehabiliteringen har rullat vidare, med fokus på sjukgymnastiken där det upptäcktes hur dåligt mitt höger ben var och vilken dålig kraft jag hade i nacken, vilket var väldigt jobbigt att inse och fortfarande är. Det har hänt mer under årets gång men jag orkar inte gå igenom allt, med fokus på allt jobbigt.

Positiva händelser är som sagt blockaderna i Jönköping, min 1 procents ökning av mina kognitiva svårigheter på mitt tränings program på rehab och att akupunkturen fungerar så att jag slipper min huvudvärk i fyra till fem dagar vilket är helt underbart. En annan sak som gör att jag orkar är alla fantastiska vänner runt omkring mig, vilket innefattar min familj, släkt vänner och all personal som stöttar mig och hjälper mig framåt! Jag vet inte vad jag hade gjort utan alla er!!!! Tack för att ni finns!

Jag bara älskar mellandagarna, inga krav på att befinna sig någonstans och en almenacka som är tom. Det händer typ bara två gånger om året, sommaren och julen. Fast att man går hemma och är sjukskriven så känns det inte så, min vardag och mitt jobb är att arbeta för att bli bättre. Det är den största investeringen man kan göra i sig själv och det är jobbigt nog. Fast jag bara kanske har två aktiviteter om dagen så är det för mig som en hel arbetsdag för er, för min kropp orkar inte mer än de två aktiviteterna för då är jag helt slut. Detta är nog det svåraste för alla runt omkring att förstå och inte lätt för mig heller att förklara.  

Så det jag tillbringar mina dagar till nu är att bara få prioritera mig själv för en gångs skull. Genom att vila och ligga under min svarta och gosiga värmefilt i soffan. Det var en väldigt bra julklapp från mamma och pappa att ge mig en filt med värme slingor i, jag bara älskar den. Den kan jag rekommendera starkt till både er oskadade och skadade vänner där ute!

Ha en god fortsättning alla mina kära läsare!

Jag är så otroligt tacksam ska ni veta för att alla ni läsare har hängt kvar vid blogg trots de senaste veckornas blogg torka. Många gånger har jag känt sug att skriva ett inlägg eller två, men när jag har kommit in här på min sida har jag bara känt att energin inte riktigt har räckt till. Det enda jag har gjort då är att ha tittat in på statistik knappen för att se hur många som fortfarande har läst bloggen varje dag, detta har gjort att jag ändå har gått ifrån bloggen med ett stort leende på läpparna och känt en stor tacksamhet för att jag är så lyckligt lottad över att ha alla er.




På måndag har det gått tre veckor sedan jag gjorde ingreppet i Jönköping och energin och kraften börjar sakta men säkert att återvända. Ett tecken på detta är att mina promenader blir allt längre och längre igen och takten allt snabbare och snabbare. De som har promerat med mig under den här tiden har tyckt att det har varit lite semester, då de inte behövde jogga jämte mig utan kunde känna att deras tempo räckte. Jag vill nämligen förtydliga att jag har väldigt långa ben, vilket medför att jag går snabbare än de flesta när jag motions går.

Det är fortfarande för tidigt att säga om ingreppet är lyckat eller inte, då jag har varit väldigt svullen, röd och har haft en brännande smärta från det stället och en bit ner i två veckor. Idag är första dagen då jag har känt att det var lite bättre med den brännande smärtan, så jag hoppas att det går åt rätt håll nu. Vi håller tummarna för det!

Hoppas ni fortsätter att följa mig framöver för att se hur min oskrivna framtid kommer att bli!

Några minuter i elva för två år sedan förändrades mitt liv drastiskt! Den 3 oktober 2008 körde nämligen en minibuss/skåpbil in i min bil bakifrån när jag stod stilla vid stopp på en avfart. Från början förstod man inte allvaret i vad som hade hänt, då alla sa att smärtan och stelheten i nacken skulle försvinna inom tre månader. Så blev det inte i mitt fall utan istället för att det blev bättre, så dök det upp fler och fler problem.

I morse när jag gick upp hade jag en stor klump i magen över att ta mig igenom denna dag, då den fortfarande är mcket känsloladdad och en påminnelse om vad jag har förlorat. Vet att det är vissa saker som jag inte vill byta bort efter olyckan och som jag är glad och stolt över att jag har tagit mig igenom, men ändå känns det som att jag även har förlorat lite och ibland önskar jag att livet var så enkelt som det var innan. Nu handlar varje dag om en kamp att ta mig upp från sängen, för att det gör så ont och för att man önskar att man slapp att gå igenom allt man tvingas göra för att komma framåt.

Tänk vad man förtränger saker egentligen, idag slog det mig att jag har glömt bort hur det är att inte ha ont varje dag, att ha två händer som fungerar, att kunna äta med vanliga bestick, att ha ett bra mnne och kunna vara delaktig i ett samtal med många personer med mera! Det här är min vardag nu och den gamla vardagen finns bara kvar i minnet!

Som jag nämde innan så har detta även fört med sig bra saker, även om man kanske inte kan tro det. Jag har träffat personer som jag aldrig hade träffat och som har kommit att betyda mycket för mig, jag vet vlka vänner som är mina riktiga vänner, jag har lärt mig att uppskatta det lilla i vardagen, jag har fått erfarenheter som jag inte skulle fått om inte detta hade hänt med mera.

Tvärr så överskuggas det bra av det dåliga just idag och idag måste jag bara få vara ledsen och arg på det som har hänt! Ibland behöver man få tycka synd om sig själv....