En Oskriven Framtid

Tänk vad snabbt man kommer in i vardagen igen!!!
Helt plötsligt är inte ens största bekymmer längre vad man ska välja på buffen till lunch och middag eller om man ska bada eller ligga kvar i solstolen eller inte. Istället har bekymrena byts ut till lite allvarligare karaktär igen, som om man ska opereras eller inte, vilken medicin som är aktuell istället för plåstrena, hur träningen i hösten ska se ut eller vad advokaten eller försäkringskassan vill veta med mera.

När jag kom hem i lördags kväll hade jag på en vecka samlat på mig tio viktiga brev från olika ställen och många missade samtal på mobilen. Det är ungefär hur min vardag ser ut eller rättare sagt allas vardag som är skadade eller sjuka. Hela tiden är det så många eller mycket som försöker fånga ens uppmärksamhet, men man klarar bara av att hantera hälften vilket gör att man hela tiden får sålla.

Nu är det bara att aceptera att min vardagen inte består av att ligga i en solstol hela dagen, utan istället försöka se till att leva länge på minnena och lugnet inombords som infann sig när man var iväg. Förhoppningsvis klarar jag mig länge på det, för att klara av allting som väntar i höst! Nu håller vi tummarna för att det blir en positiv höst!!!!!!!

Satt och sökte lite på google för skojs skull och då hittade jag denna bilden....




Tyckte att den passade in lite på en känsla jag har haft ett tag nu, känslan är att inte alltid räcka till. Det är något som jag vet att vi är många som brottas med, men för mig blir det så oerhört tydligt. Det är så många jag vill hinna träffa varje vecka, men oftast orkar jag inte hälften. Det är inte alltid att jag inte har tiden att träffas, utan oftast faller det på att jag har så ont att jag behöver vara hemma eller att jag är för trött. Min kropp orkar som ni vet inte med så mycket på grund av ständiga smärtor med mera som tar mycket energi. Hur jag än försöker planera och vara duktig, så räcker det ändå inte i slutändan. Detta gör att man blir besviken och ledsen för att man inte orkar vara med på allt alla andra klarar och orkar. En del av en är väl även rädd för att man ska bli bortglömd och inte lika mycket medräknad för att man inte är lika pliktrogen som innan!

Egentligen ska man ju tänka tvärtom än att bli ledsen och besviken, man ska uppskatta den timmen man träffade den vännen idag eller ringde det samtalet istället för att fokusera på att man inte orkade träffas tre timmar. Visst är det hårt precis när man går därifrån och tårarna gör sig påminda, så kan det ju faktiskt vara värre. Det gäller nog att göra precis som på bilden, att ta den enkla vägen. Jag tror att vi människor gör saker och ting mer komplicerat än vad det är ibland, tex så kan man ju träffa vänner och familj i samband med den vardagliga promenaden osv. Man behöver inte göra så stor grej av det, utan det viktigaste är väl egentligen bara att man träffas och inte hur, när och var! 

Varje kväll har jag och mamma en viss rutin när jag ska gå och lägga mig imed att jag behöver hjälp med skena med mera. Nattskenan som jag har motverkar att mina fingrar ska bli stela så att de inte ska gå att räta ut, vilket var problemet när jag fick skenan förra julen av handarbetsterapeuten. På kvällen går det till så här att mamma hjälper mig av med kläderna, sätter på nattlinnet, smörjer händerna, sätter på kompressionshandske och sen skenan för att slutligen avsluta med att sätta dit mina bedövande plåster över käkarna. För er som inte vet vad en kompressionsvante är så är det en handske som gör att handen inte svullnar, eftersom den ökar cirkulationen i handen.

Så här har rutinerna sett ut i ungefär ett år minst snart, men denna veckan har de förändrats. Helt plötsligt en kväll hoppade min katt upp i sängen och skulle vara med och hjälpa till i nattrutinerna. Efter att hon hade gjort det började hon gnida sin nos mot min kind och nafsa lite lätt, precis som det var en kärleksritual. Vi trodde att detta bara var en engångs företelse, men där bedrog jag mig för flera gånger denna veckan har hon kommit in och gjort samma sak. Det är väl hennes sätt att säga godnatt matte, eller vad tror ni?

Varför är livet så orättvist ibland?

Varför måste vissa människor drabbas av en massa tråkigheter och prövningar medan andra kan gå igenom livet utan några större hinder som är i vägen. Ibland blir jag bara så trött att behöva stå på den sidan som alltid drabbas. Jag menar hur mycket till ska man klara av???? Hela tiden när det händer något nytt så tror man att det är det sista man ska klara av, men ändå tar man sig upp och reser sig med huvudet högt och anpassar sig. Trots detta undrar man hur länge man ska behöva anpassa sig, det är nämligen inte så roligt att hela tiden få leva som en kamelont! 

Antar att det är ödet som gör att vissa måste gå igenom vissa saker för att ändra riktning i livet och för att det ska bli annorlunda än vad man egentligen tänkte sig från början. Det stämmer iallafall in med mitt val av arbete, för när jag gick ut sjuksköterskeutbildning så var min högsta dröm att få arbeta inom akutvården, men när jag sen fick min skada insåg jag att det var omöjligt att klara av enligt mina förutsättningar. Då helt plötsligt blev andra områden intressanta, områden som jag innan olyckan inte ens skulle funderat på. Så vem vet, det kanske är bra att man är en av de som drabbas av saker ofta!

Så mycket tankar och funderingar som snurrar runt omkring i mitt huvud! Borta för en stund och sen helt plötsligt så påträngande nära... Vet vad jag vill, men ändå är det förknippat med en viss ångest, rädsla och oro över att jag ska bli så besviken.. Vill bara vara liten igen och känna att livet är enkelt!!!

Satt precis och gjorde dagens bloggrunda på datorn, när jag såg ett citat som verkligen fastnade hos mig. Ibland bara känns allting rätt när man läser något, så jag tyckte att det var viktigt att dela med mig detta till er!


"Att vara stark är inte att aldrig falla, att alltid veta, att alltid kunna. Att vara stark är inte, att alltid orka skratta, att hoppa högst eller vilja mest. Att vara stark är inte att lyfta tyngst, att komma längst eller att alltid lyckas. Att vara stark är att se livet som det är, att acceptera, att falla till botten, slå sig hårt och komma igen. Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast.."

Ibland när man är sjukskriven får man höra kommentarer som att man "är lat" och "att man vill gå hemma och inte arbeta"! Sånt gör mig så förbannad, för det stämmer verkligen inte i mitt fall. Varenda dag kämpar jag för att ta mig upp och klara av alla utmaningar som står för dörren den dagen, så när jag kommer hem på kvällen trillar jag in genom dörren för att lägga mig i soffan. För att förtydliga detta ännu mer tänkte jag beskriva hur en dag ser ut för mig, inte för att någon här har sagt något utan jag måste bara få skriva av mig!

Så här ser en vanlig dag ut generellt för mig:

8.30 -10.30 Stiger upp, får hjälp med att göra mig iordning och att fixa frukost!
          Får hjälp med ytterkläderna och väntar på taxin till sjukhuset.

10.30 - 11.00 Färdtjänsten kommer,
 vi åker till sjukhuset efter att hämtat upp några medpassagerare på vägen!

11.00 - 12.15 Behandling/träning/samtal på rehabiliteringen!

12.30 - 13.20 Promenad hem från sjukhuset! En viktig del i träningen nämligen!

13.20- 14.00 Får hjälp med att fixa lunch! Äter!

14.00 -15.00 Vilar/tittar på tv!

15.00 -17.00 Optiker/apoteket/ärende/vila!

17.00-18.00 Äta middag!

18.00-18.45 Fixa med papper till försäkringsbolag/lägga fram kläder till morgondagen m.m.

18.45 -19.45 Duscha

19.45 - 22.00 Ligger helt utslagen i soffan och tittar på tv!

22.00 - 22.45 Får hjälp med handskena, kompressionsvante, plåster osv.
Sov gott!

Som ni ser är mina dagar oftast rätt full smockade! Saker som många av er "friska" människor bara gör i förbi farten kan vara en jätte stor grej för mig och en energislukare. En sån grej kan till exempel vara att göra sig i ordning på morgonen, för efter det är jag trött redan på förmiddagen. En arbetsterapeut förklarade det här med min energi förbrukning för mig. Hon sa att när vi sover så fyller vi på med en hink energi som för en "frisk" människa räcker till att orka hela dagen, men för en "skadad/sjuk/osv" person så är det hål i hinken vilket gör att energin börjar att läcka ut så fort vi går upp på morgonen. Trots att vi fyller på med energi under dagen genom att vila är inte det tillräckligt för att det ska räcka till kvällen. Därför blir alla små grejer för mig stora och det är därför jag får prioritera vad som är värt att göra eller inte..... 

När man får en skada som vänder upp och ner på ens liv kommer man in i en helt ny värld, en värld som hela tiden förändras. Hela ens liv går ut på att anpassa sig efter de nya spelreglerna och acceptera att man har nya förutsättningar att leva efter, vilket innebär att man måste göra saker och tänka annorlunda. Precis när man tror att man har hittat ett nytt sätt att leva och att man har fått kläm på reglerna, ändras förutsättningarna igen och det känns som om mattan rycks bort från ens fötter.

Helt plötsligt är du tillbaks på ruta ett där du ska ställa om dig både känslo och tankemässigt. Jag har kämpat med detta så länge nu och spelreglerna och förutsättningarna har ändrats gång på gång. Sen kom den dagen alla hade väntat på hela våren, men glädje känslor har blandats med sorg över att det helt plötsligt blev konkret. Så än en gång får jag förändras och anpassa mig till något som jag egentligen innerst inne inte vill veta av....

Man kämpar och kämpar för att anpassa sig till ens nya liv och förutsättningar, men hur många gånger ska man behöva anpassa sig? Hur länge ska man orka kämpa? När tar den där sista droppen av energi som man hela tiden lever på slut?





Det är verkligen ingen som ska påstå att det är lätt att vara skadad......

Så mycket känslor och tankar just nu, vilket gör att det är kaos i mitt inre....

Ibland önskar jag att jag hade samma förutsättningar som alla andra! Precis när olyckan hade hänt så önskade man många gånger att den aldrig hade hänt. Man ville inte att livet skulle bestå av smärta och funktionshinder varenda dag. Från början insåg man inte hur länge man skulle behöva ha det så här eller hur länge man skulle behöva kämpa, men månaderna gick och man började anpassa sig efter sina nya förutsättningar.

Dagarna då längtan efter sitt gamla liv blev allt färre ju fler månader det gick och man hittade nya sätt och vägar att hantera saker och ting. Nu har det gått över ett och ett halvt år sedan jag krockade den 3 oktober 2008 och det nya livet har blivit min vardag. Nu är det sällan som jag önskar att mitt liv var annorlunda, trots att det är kämpigt så försöker jag fokusera på allt som är bra!

Ibland får man sig ändå en tankeställare och önskar att man kämpar för andra saker än vad jag gör. De flesta kämpar för att få ett bra boende, familj, få barn, arbete osv men jag kämpar för att få på mig kläderna varje dag och att duscha med mera. När man jämför de önskningarna så känns livet genast väldigt orättvist. När dessa tankarna kommer så skär det i hjärtat av vemod och ledsenhet, men efter stund får man försöka tänka annorlunda och intala sig själv att man gör så gott man kan utifrån sina förutsättningar. Detta är vad jag klarar av just nu och det får man acceptera, det är först när man klarar av vardagen som man kan börja tänka större! 

I framtiden hoppas jag att några saker från mitt gamla liv ska komma tillbaka och att vissa insikter och erfarenheter ska finnas kvar i kombination med saker som kommer till! Detta är önsketänkande och något som jag måste hoppas på för att orka kämpa!


 


Olika förutsättningar!

Ibland gör sig livet påmint hur skört det är..........
Lika snabbt som livet enbart tycks bestå av lyckliga stunder, kan det förvandlas åt andra hållet. Ödet för oss med på resa av lycka och motgångar, som gör att vara liv är unikt. Ingens liv ser likadant ut som någon annans. Oftast funderar man inte över hur bräckligt livet är då vardagen bara rullar på, men när något händer stannar allt upp och det känns som om man slutar att andas. Helt plötslugt är vardags rutinerna inte lika viktigt längre, utan man önskar att man hade njutit mer av de små stunderna och uppskattat varandra mycket mer.

Ett liv innehåller så mycket olika faser, man föds, man växer upp till att bli man eller kvinna, man slutar skolan och börja arbeta, man får familj eller sambo osv och slutligen så avslutas cirkeln med att man går bort. Det är naturliga stadier, men vad man gör av en fas kan enbart du och omgivningen bestämma. 

Jag tror på ödet, därför tror jag att det finns en mening med min trafikolycka och min skada. Jag måste tro det för att orka kämpa att bygga upp en framtid igen. Jag kunde aldrig påverka att jag blev skadad, men jag kan påverka vad jag väljer att göra med mina nya förutsättningar. Jag hade kunnat välja att bara sluta leva och tro att jag är ett paket som inte kan göra något resten av livet eller kan jag välja att kämpa bygga upp en ny framtid efter mina nya förutsättningar. Visst jag har mitt handikapp som ställer till det i vardagen för mig, men då gäller det att försöka hitta lösningar och acceptans att det är så just nu. Jag vet fortfarande inte riktigt vad som är själva meningen med allt detta, men jag vet att det kommer. Tanken är kanske att jag ska arbeta inom detta området, föreläsa om min skada eller hjälpa andra i samma situation och detta hade jag förmodlingen inte sysslat med om det inte hade varit för min skada!


Det viktigaste åter igen är ta hand om varandra och njut över det ni har! 

Jag har varit som en zombi denna veckan efter att ha tagit ut mig rejält förra veckan! Tröttheten är en del av mig sedan olyckan och något som är nästan lika jobbigt att kämpa mot som smärtan. Huvudet och viljan säger en sak och kroppen med tröttheten en annan.


Min mask som jag gärna tar på mig visar oftast inga spår av smärta eller trötthet, för jag vill inte att någon ska se hur trött jag är eller hur ont det gör. Jag vill visa att jag är stark utåt fast jag vissa dagar egentligen bara vill gråta för att det gör så ont. De som känner mig ser bakom masken och in i ögonen som är själens spegel, för det är där spåren av smärta och trötthet syns.


Under smärtkursen fick vi lära oss att portionera ut vår kraft under dagen, med vilpauser emellan för att inte ta ut oss och återhämtningen skulle bli för lång. Detta är dock lättare sagt en gjort... I 22 år har jag levt på ett sätt och gjort vad jag har velat, utan att ha behövt att tänka på att stanna upp och vila. Helt plötsligt måste man planera och prioritera, vilket man inte vänjer sig vid över en natt. Smärtkursen satte igång tänket att ändra sin vardag till det bättre och leva efter sina nya förutsättningar, men sen är det en lång väg att göra det i praktiken. Jag har efter ett år kommit så långt att jag har en eftermiddags vila varje dag och att jag försöker fördela tider och annat över veckan, men jag har en lång väg kvar! 


Idag har jag haft en riktig ´"bara va" dag, utan krav och tider. Såna dagar är viktiga för mig ibland! Man kan gå i myskläder hela dagen, kan vila hur mycket man vill osv.. Så nu ska blir det fortsatt softande för mig! 

Nu har jag tagit det andra steget i processen mot att bli mer självständig igen!
Fy tusan vad tufft, samtidigt som det känns helt rätt.....

Nu är en sak över som jag har funderat på länge...

För ett tag sen fick jag denna historien av en vän!

VÄLKOMMEN TILL HOLLAND!

"Jag blir ofta tillfrågad om hur det är att leva med ett handikappat barn - att jag borde hjälpa dem som inte delar denna unika erfarenhet så att de kan förstå och föreställa sig hur det känns. Så här är det....

Att vänta barn är som att planera en sagolik semesterresa till Italien. Du köper guideböcker och gör upp underbara planer. Colosseum, Michelangelo, gondolerna i Venedig. Du lär dig några användbara fraser på italienska. Allt är mycket spännande. Efter några månader av spänd förväntan är det äntligen dags. Du packar dina väskor och så far du iväg. Flera timmar senare landar planet. Flygvärdinnan kommer in och säger:
"Välkommen till Holland".
"Holland!?!", utropar du. " Vad menar ni med Holland?
Jag har beställt en resa till Italien! Det är dit jag ska. I hela mitt liv har jag drömt om att komma till Italien." Men flygresan har ändrats. De har landat i Holland och där måste du stanna. Det viktiga är inte om de fört dig till en hemsk, ful och smutsig plats full med pest, svält och sjukdomar. Den är bara annorlunda. Så du måste gå ut och köpa nya guideböcker. Och du måste lära dig ett nytt språk. Och du kommer att möta helt nya människor som du aldrig skulle mött annas. Det är bara en annorlunda plats. Tempot är långsammare än i Italien; och det är inte så tjusigt.


Men när du varit där ett tag och återhämtat dig ser du dig omkring....och du börjar lägga märke till att Holland har väderkvarnar....och att Holland har tulpaner.... och i Holland finns till och med målningar av Rembrandt. Men alla du känner är upptagna med att resa till och från Italien...och de talar vitt och brett om hur underbart de hade det där. Och under resten av ditt liv kommer du att säga; Ja det var dit jag skulle ha rest. Det var det jag hade planerat. " Och den smärtan kommer aldrig, aldrig, någonsin att försvinna....därför att förlusten av drömmen är en mycket betydelsefull förlust. Men ... om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du inte kom till Italien, så blir du aldrig fri att uppskatta och njuta av allt det sällsamma, det underbara.... med Holland.



Visst har den sina poänger när livet inte blir som man har tänkt sig!!!!

Då var jullovet slut och det är dags att börja på rehab igen, vilket är detsamma som att ta tag i sitt liv och vardag igen. Vet inte vad som har hänt nu under lovet, när jag har läst mina intyg eller tänkt på vad som har hänt under hösten har det känts som att det var en annan person det handlade om. Det var inte mitt liv längre utan att jag stod utanför och tittade in på den som var drabbad. Kanske ett försvar för att få leva i en bubbla ett tag och inte behöva ta tag i allt....

Förutom detta har det varit jätte skönt att vara ledig i två veckor och slippa passa tider osv. Min kropp har verkligen behövt sova ut så jag har varit helt däckad på natten och förmiddagarna. Jag har hunnit träffa lite vänner och familj, men det viktigaste av allt jag har tagit dagen som det kommer. Jag har inte behövt planera så mycket utan bara tagit dagen som har kommit. Vi har varit och tittat på nyårsrevyn, som gav mig många härliga skratt. Lovets investering har varit en platt -tv till mitt rum, så jag slipper hålla på att byta scart kontakten varje gång jag ska vila.


Nu kommer en favorit i repris, veckoplanering!

MÅNDAG  Tid hos arbetsterapeuten.   

TISDAG  Ledig                                 

ONSDAG  Tid hos kuratorn                

TORSDAG  Operation av visdomstand

FREDAG Ledig                                 

Imorgon är det sista dagen på år 2009 och vid tolv slaget går vi in i 2010. Det betyder även att det är dags att summera året som gått! Det första som dyker upp när man tänker tillbaks är hur mycket som har hänt på ett år och att det hela tiden har varit en ständig kamp, med inslag av roliga händelser. Det känns som evigheter sen jag stod där i kyrkan stolt som en tupp att jag hade lyckats klara av min utbildning, det var verkligen en dag av glädje! 

Andra ord som dyker upp direkt är övermäktigt och acceptans. 2009 är nämligen det år där jag har klarat av mer än vad jag trodde att jag skulle klara av och då jag även många gånger har haft stunder som jag bara har velat skita i allting och ge upp. Det hade varit så enkelt och bara ligga kvar i sängen istället för att hela tiden stånga sig blodig för att bara överleva sin egen vardag. Detta året har även varit ett år där jag har lärt mig att börja acceptera min skada. Jag säger inte att jag har gjort det helt och hållet för det har jag inte, men jag har iallafall börjat. Processen började i våras då jag var förbannad över att jag hade drabbats och jag riktade främst min ilska åt den som hade kört på mig, ibland gick det även ut över dom jag älskar. Jag ville inte vara i denna situationen utan bara vara som en vanlig 23 åring. Inte behöva bekymra mig över hur jag skulle prioritera i vardagen för att orken inte räckte till eller behöva använda hjälpmedel, utan istället kunna leva livet med att orka allt och känna sig odödlig. Istället var jag fast i en 70-årings kropp med en vilja som en 23 -åring, det går inte ihop och gör fortfarande inte.

Under sommaren fick jag min värsta down period då smärtan var outhärdlig och längtan av att fly var stor. I augusti kom jag åter till rehab då vi tog itu med det som hade förvärrats under sommaren. Tyvärr så stannade det inte där utan hösten har varit fylld med nya problem, kamper och undersökningar. Det positiva som hände under hösten var att jag började lära mig att "gilla läget", vilket gjorde det hela lite lättare rent psykiskt. Jag accepterade några nya hjälpmedel osv.

Jag vet att 2010 inte kommer vara någon dans på roser den heller, men om det är lite lite lite lättare så är jag nöjd. Jag kommer att få nya jobbiga situationer att kämpa mot och det kommer att vara jätte tufft, men jag ska fortsätta kämpa och aldrig någonsin ge upp. Det är där alla ni kommer in runt omkring mig, för det kommer finnas tillfällen som jag kommer att vilja ge upp för det känns övermäktigt allting. Då är det er uppgift att bara finnas där, ni behöver inte alltid säga något utan bara ge mig en kram, lyssna, eller gråta med mig. Jag vill tacka min familj, släkt, vänner, underbara rehab (Monica, Bodil, Karin, Ia, Anki, Ute, Maria) och er läsare för att ni finns där! Jag klarar inte detta utan alla er!

Sist men inte minst önskar jag alla ett GOTT NYTT ÅR! 

Nu tar jag en paus...

Nu återstår två dagar till på rehab och med tider att passa innan det är dags för lite jullov i två veckor! Man är så otroligt tacksam för alla som kämpar med en och jag hade inte klarat det utan er. Trots det känns livet ibland så oerhört tufft att man känner att man bara vill krypa under täcket och ligga kvar där till man inte behöver kämpa mer. Man tror inte man är så stark som man är förrän man drabbas av något som pressar en till det yttersta! Ändå lyckas man att ställa sig upp igen efter en dag av sorg, då du sörjer det du har förlorat! Många frågar hur orkar du med allt, då tänker jag bara vad har jag för val. 

Jag har inte valt det livet jag lever nu, men det är inget jag kan ändra på utan det är bara att fortsätta kämpa för att bygga upp ett nytt. Man måste resa sig igen efter att ha haft en tuff dag för annars hade jag inte orkat kämpa vidare och det är detsamma som att ge upp. Ger du upp struntar du inte bara i allt jobbigt som händer utan även alla glädjeämnen i livet, som gör det hela värt att kämpa för. Jag säger inte att det finns något rätt eller fel sätt att hantera tuffa situationer i livet, men det är min taktik för att överleva!  

Hösten har varit otroligt tuff och har fyllts på med nya problem ovanpå de man redan har. Jag säger inte att det inte har varit mycket glädje och roliga saker också, men det överskuggs lite av det jobbiga när det blir för mycket. Så efter tisdag så kommer jag att begrava mina problem i två veckor och bara försöka att vara så normal som möjligt för att sen i januari gräva upp dom igen och därmed kämpa vidare för att lösa dem och bli bättre.





Tack alla ni som gör det värt att kämpa vidare!