Detta var det tredje problemet...
Har varit helt tom i huvudet sen mitt möte igår på rehab! Har väl laddat upp omedvetet under dessa sista jobbiga veckorna för att sätta ord på hur det verkligen har känts och mötet med kuratorn slutade med en massa tårar. Kändes som man släppte en stor bomb över allt tråkigt som hade hänt med min kropp i sommar. Kändes som att alla hade förväntat sig ett roligt svar på frågan om hur sommaren hade varit. Borde har lärt mig vid det här laget att släppa masken som jag gärna tar på mig att allt är bra! De här underbara människorna hjälper mig ändå visar man inte alltid hur illa det verkligen är...
Som jag skrev igår har sommaren varit både positiv och negativ, men de senaste veckorna har det varit så oerhört tufft så det negativa väger över på något sätt även om man önskar att det var tvärtom. Igår skrev jag om mitt smärtstillande som har slutat att fungera bra och hur dagarna har blivit ännu mera en kamp. Följden av ökad smärta har lett till att mitt minne är sämre och smärrtan i sin tur påverkan sömnen åt det negativa hållet. Som ni kanske minns skrev jag även att det var en tredje sak som hade hänt i sommar, men att jag ville berätta det på rehab först.
Här kommer det, är inte så stort som många kanske trodde. Sedan i början av juni har jag fått ont på höger sida på ländryggen, egentligen kan jag inte kalla det för att göra ont när jag tänker på vilken smärta min nacke och skulderblad ger mig just nu. Hur som helst har det lett till att det kryper i mitt höger ben och att en konstig känsla har infunnit sig i det benet gentemot det andra. Kan inte riktigt sätta ord på hur det känns utan att det bara känns konstigt. I flera veckor har jag hållt det för mig själv i hopp om att det bara var något tillfälligt. Fler och fler dagar har gått och samma känsla har funnits där varje morgon.
Det tar ca två timmar innan jag somnar om kvällarna för att jag inte hittar något läge för att myrorna i benet ska sluta bygga bo. Värdefull sömn som jag behöver för att orka med och fungera i min vardag! Börjar något krångla känns det som en negativ spiral drar igång och att det ena leder till det andra!
Kunde det inte räcka med det jag redan hade eller vem är det som bestämmer har mycket en människa ska behöva klara av?
Hej Tessan! Länge seden jag skrev, men inte länge sedan jag tänkte på dig o besökte dig.Lider otroligt mycket med dig nu,du måste få ordning på benet o ländryggen innan nerverna förstörs!Tjata tjata gnäll och gnäll.Att hantera din nack och armskada räcker mer än väl!Jag tar nu 2plåster ett 10mg o ett 5mg.Täcker inte helt ut, men valt att ha mer ont 2dagar, då jag försöker att inte göra så mycket,det funkar ganska bra. Svettas bara så fruktansvärt ibland.Ps glöm aldrig att ha trevliga saker inplanerade i ditt liv och tänk på att dina nära o kära gärna vill trösta dig när det känns svårt.Finns så mycket jag skulle vilja råda dig till som jag gjorde fel.Kram A
Hej A! Tack för dina ord! De är som du har förstått väldigt tufft nu, känner bara att det räcker att kämpa mot det jag redan har, men man får ju inte alltid som man vill... Har du också haft problem med ryggen och benet?Ska på undersökning hos sjukgymnasten idag! Hade kunnat höja plåstrena själv, men tanken är att jag ska ersätta dom för det funkar inte att fortsätta gå på dom när jag är så här ung. Om jag ska fortsätta att gå på mediciner i flera år kommer tillslut inte den största dosen vara tillräcklig eftersom kroppen har vant sig... Inte ett helt lätt problem att lösa! Hoppas sommaren har varit bra annars!En stor kram
De jobbigt när smärta sprider sig och man inte vet VAD de är. Jag har ju ursprungsskadan i bröstryggen. Men idag så har smärtan spridit sig till hela ryggen/nacke/huvud/armar/bäcken osv. Man blir lika arg/rädd på kroppen varje gång de kommer en ny form av smärta. Jag fick sluta mitt jobb som uska och ska nu utbilda mig om till behandlingasitent och hoppas de jobbet är "lättare" fysiskt.
De jobbigt detta med sömn. För mig slutade de i stressaktion och depression pga smärtan. Men tack vare en uppmärksam läkare och en bra kurator kom jag mig på bena snabbt.
