En Oskriven Framtid

Vissa saker som är självklart för er, är inte längre lika självklart för mig. En gång var det faktiskt självklart för mig med, men den tiden försvan och blev ett stort stort äventyr!

I går var vi och hälsade på vår farmor som har flyttat in på ett äldreboende. Det är ett tufft och ledsamt steg att lämna  sitt hem för att man inte klarar att bo hemma längre rent fysiskt. Hon har fått ett jätte fint rum, med hennes favorit möbler hemifrån och massa av välbekanta kort.

När beslutet skulle tas låg hon på sjukhus och hade precis vårdplanerats var hon skulle bo någonstans och vilken hjälp som hon behövde. På eftermiddagen efter att jag hade varit på rehab gick jag upp och hälsade på henne, eftersom jag visste att det hade varit jobbigt på förmiddagen. När jag kom in till salen och närmade mig sängen såg jag hur ledsen hon var. Jag gick fram och satte mig på sängkanten för att trösta henne och kramade om henne. Hon slog upp ögonen och titttade på mig sen sa hon med en klump i halsen jag kommer aldrig att komma hem igen..

Jag kände hennes ledsamhet inom mig, eftersom bara några veckor tidigare hade jag fått lämna mitt hem för att flytta hem igen. Jag tittade henne djupt in i ögonen och sa ibland har man tyvärr inget val än att lyssna till vad ens kropp orkar. Att känna att man inte orkar eller klarar sig själv längre är jätte jobbigt den första tiden innan man anpassar sig till sin nya vardag och något som gör en väldigt ledsen. Tro mg för jag vet hur det känns..

Vi satt tysta en bra stund och funderade båda två på varsit håll vilken ny vardag som väntade var och en. Vet inte om det kändes lättare för henne efter det att veta att hon inte var ensam om att känna så, för hon lyste upp och kramade mina händer hårt precis som en viss börda från hennes hjärta hade lättat! Att packa ihop sina saker och på något sätt rasera något som man själv hade byggt upp är fruktansvärt. Jag trivs bra hemma nu, men det är något fel när de ska behöva få hem en 23 -årig dotter igen som har bott själv i 1,5 år. Eller vad tycker ni?

Ibland har jag väldigt svårt att visa hur jag känner eller att det är en dålig dag för folk, utan tar istället på en "mask" när jag möter någon. Masken skilldrar en glad, pigg och lycklig människa som inte har några problem med någonting och som istället för att sätta sig själv i första rum bryr sig om alla andra först.

Detta funkar inte när man är i detta kaos som jag är i nu, man måste må bra själv för att kunna måna om andra. Du måste prioritera och verkligen sålla bland dina  vänner och bekanta och fundera över vilka som verkligen gör dig glad istället för att ställa krav. Detta är lättare sagt än gjort, eftersom man gärna vill hinna med och orka med mer än vad min kropp gör. Jag jobbar på det och mer kan man inte göra just nu.

I måndags var min första dag på rehab igen efter semestern. Jag är dålig att visa vad jag känner och vad som händer i min kropp även där. Har någon konstig bild i huvudet att man inte vill vara en börda eller en jobbig patient. Hör själv hur löjligt det låter, men ändå finns det där och maler.. I måndags försvann den där maske rätt snabbt i samtalet med kuratorn, eftersom jag hade bestämt mig för att verkligen säga hur illa det var. Vet inte hur jag ska orka mer när varje dag har varit outhärdlig smärtmässigt i tre veckor. Brukar inte klaga men nu är det verkligen befogat, man ska inte behöva gråta varje morgon när man stiger upp ur sängen för att det känns som huvudet har trillat av. Ingen ska behöva leva så.....

Efter ha släppt bomben på rehab i måndags så fick de lite att grubbla på, eftersom läkaren har semester i tre veckors tid. Igår var verkligen samtalets dag både försäkringskassan, advokaten och min  sjukgymnast ringde. Sjukgymnasten som jag går hos är verkligen helt underbar och hon har en förmåga att läsa av hur jag mår utan att jag behöver säga något.

Hon sa att hon hade hört hur sommaren hade varit, ändå ställer hon frågan hur är det verkligen?

Från mig får hon bara svaret det är väldigt tufft nu.. Jag kännner hur det börjar stocka sig i halsen, men försöker låta stark i rösten.

Sen sa hon  var har du ont i ryggen och är det nacken som värker mera? Nu kände jag hur nära bristningsgränsen tårarna var och hann knappt få fram ett ord till förrän tårarna fforsade ner och rösten sprack i telefonen.

Igår fick jag en fråga i en kommentar om hur olyckan gick till. Blir jätte glad när ni frågar eller bara skriver en kommentar, för jag delar gärna med mig av det jag har upplevt / upplever. 

Fredagen den 3 oktober 2008 kom jag körande på E22 (hastighetsbegränsning 110 km) och hade precis kört av vid en avfart mot Karlshamn. Hade stannat vid stoppskylten för att köra ut på en 90 väg när jag helt plötsligt hörde en smäll och hur bilen tog ett skutt ut över 90 vägen. Jag fattade först inte vad som hade hänt och som tur väl var kom det ingen bil och körde mig i sidan av min bil. Det var verkligen ödet för den vägen är starkt trafikerad av lastbilar. När jag väl hade samlat mig såg jag att jag hade mittrefugen mitt framför ögonen och förstod jag att jag var tvungen att få in bilen åt sidan. Vet inte riktigt hur allt gick till för minnena från den stunden är bara svart!

Nästa bild jag har av händelsen är att jag står inne vid kanten med bilen och att en kvinna knackar på min ruta. Hon öppnar dörren och frågar på lite knaglig svenska hur gick det?  Det ända jag kunde få fram var fan min nacke. Jag kände att något hade hänt, men då hade jag inte ont någonstans. Helt plötsligt försvann kvinnan som hade kört på mig och med lite vingliga steg klev jag ur bilen för att se vad hon blev av.

Det var först när jag fick se hur min bil såg ut som tårarna kom forsande ner för min kind. Sen tittade jag på hennes bil och det syntes ingenting, nu i efterhand är det inte så konstigt imed att hennes bil var en stor Van och jag körde en Ford escort från 87. Jag fattade rätt snabbt att detta fixar jag inte själv, därför ringde jag min pappa och syster som kom ut till platsen. Kvinnan hade ringt polisen men hon påstod att de hade inte tid att komma ut och därför körde pappa, jag och den holländska kvinnan in till polisstationen för att få hjälp med en anmälan och att fylla i skadeblanketten.

På polisstationen stelnade nacken mer och mer och smärtan blev värre och värre. Efter det besöket skjutsade syrran in mig till akuten där jag fick göra en röntgen för att se så att det inte var en skelettskada. Plåtarna visade inget och jag blev hemskickad med att det var en trolig wiplashskada och en massa olika smärtstillande tabletter. Läkaren sa av 90 % av fallen går det över inom tre månader, du ska inte vara orolig.

Helgen som kom var ett rent helvete med smärta dygnet runt och tillföljd av det stor sömnbrist. Alla tabletter gjorde mig helt drogad och det kändes som om man hela tiden gick i en dimma. Fyra dagar efter olyckan började det att kännas konstigt i min höger arm, det kändes som att den sov mer och mer och myrkrypningarna blev värre och värre. Trodde först att det var övergående, eftersom sjukgymnasten som jag hade sökt upp efter olyckan hade sagt att fingrarna kunde domna ibland. Dagarna gick och krypningarna fortsatte, känselbortfallet i armen ökade och funktionen i handen avtog mer och mer. Efter samtal med sjukgymnasten skickade han mig till min husläkare. Distriksläkaraen skickade mig åter till akuten när jag berättade om mina symtom och jag fick återigen sitta ner och vänta i ett kalt väntrum. Denna gången fick jag träffa en ortoped som skickade mig till magnetröntgen. Några dagar efter undersökningen ringde ortopeden upp mig och sa att det var ingen diskbråck så det går inte att operera. Efter det skickade han en remiss till rehab för att träna upp armen och nacken och sa att det inte fanns mer att göra.

Efter att ha väntat på tid till rehab i 4 månader kom jag äntligen dit, där upptäcktes att jag även var svagare i min vänster och mitt höger ben. Det var då jag började min resa för att få tillbaka kontrollen över min kropp och framtid igen! Hoppas att ni följer med på min resa!

I slutet av förra veckan hände något som aldrig någonsin har hänt mig tidigare!

I flera år har jag tagit min astmamediciner morgon och kväll, på senare tid ingår även smärtstillande i sortimentet. Förutom min smärtstillande plåster har jag Lyrica till natten som smärtstillande. Att ta medicinerna har alltid ingått i mina morgon och kvällsrutiner, vilket har gjort det lättare att komma ihåg! Det har aldrig hänt mig att jag har glömt en tablett!

Mitt minne har ju inte varit det bästa sedan olyckan och i torsdags kväll tog det priset. Det var festival här i torsdag och vid halv tio på kvällen kom jag hem för att ta på mig lite mer kläder och ta Lyrican, som jag tar klockan tio varje kväll! Sen begav jag mig ut igen i festival vimmlet och kom inte hem från vid kvart i två. Då hände samma procedur som tidigare under kvällen, jag går till fläktskåpet i köket för att ta mina mediciner. Efter att ha tagit dom somnade jag helt utmattad i sängen efter kvällens bravader. På morgonen uppdagas det att jag har tagit Lyrican två gånger, altså dubbeldos! Nu hände det inget, men det kunde ju varit farligt!

Man blir nästan rädd för sig själv och en känsla att man inte litar på sig själv kommer allt närmare. För att slippa oroa mig för att jag ska göra samma miss en gång till har jag nu inhandlat en dosett från apoteket. Ja vet, det är lite pensionärs varning för att bara vara 23 år, men vad ska man göra!

Dagligen lever jag med smärta från det jag vaknar tills ögonen ger upp till natten. Kommer knappt ihåg längre hur det är att inte vakna upp och ha ont längre, det har gått för många dagar. Vissa dagar är smärtan i nacken, axlarna och skulderbladen värre än andra dagar. Oftast beror det på att man har varit mer aktiv, suttit eller stått mycket och ibland vet man inte riktigt varför.

Idag vet jag anledning, men ändå är det nästan outhärdligt. Det blir svårare och svårare att hålla upp sitt eget huvud sådana här dagar och det känns som det snart ska gå av vilken minut som helst. Att det bara hålls kvar av en tunn tråd och en känsla av att huvudet är som ett 10 kilos bowlingklot har infunnit sig.

Då det sticker till som mest känner jag hur ögonen håller på att fyllas av tårar som är redo att falla ner för min kind. Vet att det i morgon är en ny bättre dag och att det gäller att härda ut den värsta toppen.

Kom ihåg detta, bakom regnet lyser solen!

  

Något jag verkligen saknar från mitt gamla liv är att folk pratar med Tessan och inte Tessan den skadade. Säger verkligen inte att alla gör så här, men många som man inte träffar så ofta gör det. Det första oftast någon frågar mig är hur är det idag? Följd frågan till detta är du är väl lite bättre nu eller det går väl allafall på rätt håll. Oftast får man en stor klump i magen när man inte kan säga att det har blivit bättre som alla vill höra. Oftast är det tvärtom att man har upptäckt ett nytt symtom, vilket är vanligt då man har en wiplashskada. Jag önskar verkligen att jag kunde säga att ja, jag kommer att bli helt bra, men att det kommer ta tid. Min framtid är något som jag inte vet, man vet inte hur det ser ut om ett år med arbete och symtom. Har kämpat länge att acceptera att det är så här just nu, snälla försök respektera det!

När jag träffar någon har jag sett fram emot att träffa den här vännen/familjen eller släktingen länge, när vi träffas vill jag att vi ska prata om något annat. Ni får visst fråga hur är det? , men lämna det sen och se mig för den Therese som jag var innan. Jag vill höra skvaller, jag vill prata killar, jag vill uppleva saker och jag vill bara få vara normal för en liten stund. Om jag behöver gråta en dag eller bara skrika låt mig då få göra det, för just den dagen är du kanske den som får ta det.

Oftast försöker jag vara glad och pigg som jag brukade vara, men ibland är det bara en mask för att slippa frågor. Min kropp orkar inte vara positiv och glad hela tiden, även om många tror det när de ser mig! I bland måste man försöka se igenom masken för att verkligen förstå hur det är! Utsidan döljer ibland insidan, i mitt fall ser man inte att jag är skadad om man ser mig rakt upp och ner. Jag har dolda funktionshinder, som tex att inte kunna sitta eller stå länge, att inte kunna lyfta saker, att inte kunna använda mina höger arm eller att jag har svagheter även i min vänster arm och höger ben med mera.

Låt inte utsidan lura er! Hur brukar ni bemöta någon som är sjuk eller skadad?

Ända sedan olyckan har jag fått bo hemma hos mamma och pappa, eftersom jag varken ha haft pengar eller kunnat av självständighets själ bo i min egen lägenhet. Lägenheten sades upp i februari och mina möbler har sedan dess stått i en lagerlokal med en presening över sig och mina saker har legat nerpackade i flytt kartonger. Folk som har kommit på besök hos oss har inte sett att jag har bott hos mamma och pappa, eftersom det inte har funnits några spår av mig förutom mina kläder i en gardrob. Det är ingen som har hindrat mig från att plocka fram mina egna saker och slå mig till ro, men jag har inte velat.. Mitt liv skulle ju inte bli såhär, kunde bara inte att acceptera att det var så det skulle vara.

I maj hade jag äntligen landat någerlunda i hur det är just nu och att jag måste acceptera det för att kunna kämpa för att bli bättre och inte för att få tillbaka mitt gamla liv. För hur bra jag än blir kommer jag aldrig att bli densamma, nya erfarenheter och hinder man stötter på i livet formar en människa till den man verkligen ska bli och vara.

Det var först efter den insikten som jag kände att jag verkligen var redo att bosätta mig hemma psykiskt och inte bara fysiskt igen för ett tag för att få lite lugn och ro i själen. Mitt gamla rum blev då mitt eget igen och de sakerna som låg mig varmt om hjärtat kom upp igen och det blev mitt lilla kryp in. Jag har sovit i mitt gamla säng som jag hade när jag gick på låg och mellanstadiet ett tag nu och det har inte varit så bra för min nacke. Har varje morgon vaknat stel som en pinne och med en smärta som påminner om tusen nålar som bara trycks in i huden Så idag har Ida och mamma gjort världens insats och burit in min egen säng  i mitt rum. Så snart ett år sedan allt hände ska jag äntligen få sova i min egen säng igen, vilket är en känsla som gör en alldeles varm inombords!

Vad tycker ni om min nya hemsida?