Idag är en dag...
Idag är en dag utan några tider att passa!
Idag är en dag då jag kan sova tills jag vaknar!
Idag är en dag utan massa krav att göra sig i ordning snabbt!
Idag är en dag till att vila och ta det lugnt!
Idag är en sådan dag då jag behöver allt detta för att orka kämpa vidare!
Det finns snälla människor på försäkringskassan!
Många av er som har läst att jag skulle på avstämningsmöte har säkert undrat över hur det gick! Jag kan väl börja med att säga att jag var riktigt nervös på förmiddagen när jag gick och väntade på att klockan skulle bli ett. Många negativa tankar for omkring i mitt huvud, eftersom det var det man hade hört från dom med erfarenhet av sådana möten. Det var även en anspäning över vilken kontaktperson på försäkringskassan man skulle få då jag inte hade haft någon kontakt med henne innan.
När jag kom till sjukhuset slog jag mig ner i min favorit stol i väntrummet för att vänta in resten av gänget. Helt plötsligt hör jag att dörren öppnas och att det kommer in en kvinna med en sprudlande personlighet. Hon går först in till Monica och sen kommer hon och hälsar på mig. Framför mig står en vänlig och omtänksam kvinna i 30-års åldern som presenterar sig som min handläggare, detta var raka motsattsen än vad jag hade byggt upp i mitt huvud. Föreställningen jag hade haft i mitt huvud av min handläggare var en sur, butter kvinna som var trött på sitt jobb i 50-års åldern. Så är det när man har blivit dålig bemött innan, då bygger man upp något negativt.
Hon satte sig ner i väntrummet med mig och vi började prata om allt möjligt och jag kände verkligen att hon brydde sig om mig. Hon sa att jag kunde ringa när som helst och att jag inte skulle vara rädd för det. Det klickade direkt mellan oss, så det var en bra start.
Om man ska sammanfatta mötet så kan jag väl säga att vi diskuterade framtiden som innehöll både arbeta och att kunna leva ett bra liv med livskvalite. Det är mycket tankar som snurrar runt i mitt huvud efter mötet som jag måste ta beslut till och smällta. Men men en sak i taget... Så det blev ett bra möte tillslut!
Avstämningsmöte med försäkringskassan!
Efter många turer med försäkringskassa så är jag nu med i deras system och har fått en handläggare. Förvisso har jag aldrig träffat henne, men idag är det alltså dags. Klockan ett idag är det dags för avstämningmöte på smärtrehab för att lägga upp lite framtidsplaner. Som tur väl har jag Monica, sjuksköterskan på rehab vid min sida som kan stötta och hjälpa mig med att få fram det jag vill ha sagt om jag tappar tråden. Förutom att vi ska delta på mötet så ska även min läkare på rehab och en man från arbetsförmedlingen vara med.
Under hösten har jag och Monica diskuterat och funderat över vad jag skulle kunna arbeta med i framtiden och hur vi skulle lägga upp det för att det ska bli så bra som möjligt i framtiden. Det som jag känner är viktigast är att vi tillsammans på mötet hittar ett koncept som fungerar på lång sikt, eftersom jag är så ung vill jag arbeta tills jag är pensionär när jag har väl har fått det att fungera igen. Det känns viktigare att rehabiliteringen både den medicinska och arbetslivsinriktade får ta den tiden den behöver för att det ska kunna hålla sen. Jag tror att grunden måste vara stark för att den inte ska raseras under livets gång, självklart blir man aldrig färdig med sin egen rehabilitering utan den pågår hela livet genom att man får olika erfarenheter.
Jag är bara så rädd att försäkringskassan och arbetsförmedlingen ska köra över mig imorgon och tvinga mig att börja arbetspröva tidigare än vad jag klarar av. Jag vill börja gå på studiebesök när det nya året börjar, men jag orkar inte ha några krav på att prestera på en arbetsplats ännu genom arbetsprövning. Man måste ju först veta vad som skulle kunna fungera...
Eftersom jag aldrig har varit på sådana här möten innan och bara hört massa negativt om det, får jag bara en stor klump i magen av bara tanken. Tänk om dom inte ser mina problem utan bara kör över mig...
En dag i kaos...
Idag har det varit kaos från ruta ett, vilket gjorde att det blev för mycket!
En skadad syster!
Vid två tiden kom samtalet att Ida hade skadat sig i en match med inomhusfotboll. Efter mycket väntan på läkare på akuten kunde det konstateras att det var ett inre ledband i knät som hade blivit uttöjt. Far så illa av att se henne ha så ont, man önskar inte någon annan att leva som jag.
Så nu hoppar hon omkring här på kryckor och behöver lika mycket hjälp som jag. Så nu väntar en ny vecka med spännande utmaningar för hela familjen.
Älskar dej syrran! Hoppas du kryar på dig snabbt!
En kämpa på present!
Efter lite pusslande med schema och bokade helgplaner bestämde vi ett datum, vilket var igår kväll! Kvällen började med att jag blev upphämtad av Anna och sen körde vi ner till Terassen där vi skulle äta middag och möta upp Josse. När vi kom in till Terassen hade dom bokat bord , där vi sedan njöt av en härlig middag!
Precis efter att vi hade fått vår dricka till maten tar Josse upp ett paket under bordet. På paketets snöre stod det FÖR ATT VI ÄLSKAR DIG! Jag blev helt rörd av tanken att dom hade köpt en kämpa på present till mig, jag var helt upprymd ändå av hela middags planerna och att dom hade bokat in en kväll bara för min skull. I paketet låg ett fint halsband som föreställde ett hjärta, allt var uträknat för att det skulle passa mig. Hjärtat var för att jag alltid skulle ha dom med mig (tex på försäkringskassan möte nästa vecka) även om dom inte var i samma rum och dom hade valt en lång kedja för att jag skulle kunna ta på mig det själv! Jag kan inte med ord förklara hur mycket er gest betydde för mig och som jag sa till er igår. Jag är så glad att jag har er och ni står mig så varmt om hjärtat bägge två!
Efter en mycket trevlig middag blev det Idol mys hos Josse med familj med godis och chips! Snacka om en helt underbar fredags kväll!
Underbara Josse!
Underbara Anna!
Mitt super fina halsband!
Visst blir man förvånad och glad när man får något eller någon gör något oväntat!
Jag ville bara vara självständig....
Jag har en 1.20 säng, vilket kräver storre lakan än till en vanlig säng. Grejen är att alla mina lakan ligger i en flyttkartong och där vi inte ens vet vilken kartong som har det innehållet. Så för en månad sen inhandlade jag två nya lakan från jysk för att slippa leta. Så idag när jag skulle byta i sängen var det dags att gå ner i tvättstugan och hämta lakan och påslakan. Till min stora förtvivlan var lakanet bara tvättat men inte struket när jag kom ner till tvättstugan.
Att stryka är en sån grej som jag vanligtvis överlåter till någon annan eftersom det är en jobbig ställning för min nacke att stå och stryka. Denna gången kom den där envisheten in att jag skulle klara mig själv och inte be någon annan, så jag ställde mig för att börja stryka mitt lakan. Jag tog ett bra grepp om strykjärnet men kom inte mer än några stryktag från att min "friska" hand och arm inte orkade mer. Allt gick så snabbt när jag tappade greppet och strykjärnet med ett krash föll i golvet. I samma ögonblick som det föll i golvet, slog det gnistot runt det och hela källaren blev helt svart.
Så inte nog med att strykjärnet gick sönder så gick en propp också! Snacka om att jag fick betala ett högt pris bara för att jag ville vara självständig. Jag visste egentligen att min vänster arm och hand som är min friska har varit överansträngd ett tag nu och att jag har sämre kraft i den, ändå vägde känslan av att vilja lyckas bädda sängen själv större än att misslyckandet över!
ARMLÖS!
Vaccin mot svinisen!
Den stora diskussionen som är på allas läppar just nu är om man ska vaccinera sig mot svininfluensan eller inte. För mig var valet självklart då jag har astma sedan fyra år tillbaks och är rätt kraftigt medicinerad mot det. Det blev ännu mer aktuellt då jag fick halsfluss för två månader sedan och blev jätte dålig, tack vare både astman och min skada kämpar min kropp tillräckligt redan nu. Därför blir jag oftast mycket sämre generellt när jag får en förkylning eller liknande eftersom kroppen redan är nedsatt.
Idag var det alltså dags, först blev det lunch på stan med min underbara vän Rosa och sen erbjöd hon sig att följa med mig till belluvuparken för att hålla mig sällskap när jag tog sprutan. Inte för att jag är särskillt rädd för sådana här saker, men man skulle fylla i ett papper med sina uppgifter och då var jag tacksam om hon hjälpte mig att fylla i det eftersom jag har svårt att skriva.
Vi följde pilarna in genom parkens grindar och bortåt mot en av danslokalerna, båda hade vi minnen från högstadietiden då man gick på disco där på fredag kvällarna. Väl inne i lokalen mötte en dam upp oss från Röda korset och lämnade en blankett till mig att fylla. Hon visar oss till ett bord där vi kunde sitta och sedan pekade hon på en annan dam som man skulle gå till för att bli hänvisad till vilken sprutkö man skulle sätta sig i. Rosa fyllde i mina personuppgifter och sen började vi svara på ja och nej frågorna, några frågor ner står det har du någon gång fått en allergisk reaktion? Jag skulle precis svara nej när Rosa kryssade i ja fyrkanten, jag såg lite undrande på henne och hon började genast förklara och påminna mig om den gången när jag blev opererad och fick en allergisk reaktion efter det av smärtstillandet dom gav mig. Tur att hon var med för de hade jag helt förträngt, skyller på att det har varit lite mycket på sistone.
Efter det var det dags för station två att gå till kvinnan som skulle peka var jag skulle sätta mig i för kö. Jag hann bara närma mig innan hon pekade mot en sjuksköterska som stod där helt ensam vid sitt lilla bord av nålar och vaccin. Jag gick med försiktiga steg fram mot bordet och sträckte fram lappen. Hon presenterade sig och började att titta i genom mina svar, hon kom inte långt förrän hon tittade upp på mig och frågade vad det var för allergisk reaktion. Jag förklarade situationen, hon såg fortfarande funderande ut och sa att hon övervägde om hon skulle höra med läkaren hur dom skulle göra. Efter att ha övervägt med sig själv en stund till bestämde hon sig för att ge mig sprutan, men att jag inte fick lämna lokalen på 15 minuter för att se så det inte skulle bli en allergisk reaktion.
Jag gav henne en liten nickning och sen satte hon i gång. Jag fick hålla armen i ett visst läge och sen stack hon, jag tyckte inte det kändes särskilt mycket när hon gav sprutan men det är ju olika från person till person. Jag tackade för mig och letade upp Rosa igen för att slå mig ner en bit bort. Där satt vi tiden ut, men ingenting hände så efter en kvart så traskade vi hemåt. Nu håller vi bara tummarna för att det inte ska bli några biverkningar, det enda jag känner ikväll är som träningsvärk i armen annars är det lugnt.
Nu har jag i allafall förebyggt mig mot svinisen så mer kan jag inte göra...
Att inte komma ihåg...
Ibland blir jag så otroligt trött på att känna mig dum för att jag inte kommer ihåg vissa saker. Redan i somras märkte jag att jag hade svårare att minnas vad jag hade gjort en kort stund efter, tex om jag hade tagit medicinen eller inte. Detta resulterade i några dubbeldoser medicin innan en dosett inhandlades och ett prick system anordnades till min inhalator för astman. Medhjälp av olika knep fungerar nu vissa situationer bättre och förhindrar mig själv från att göra misstag med viktiga grejer.
Ändå är det flera saker som många inte märker när dom träffar mig att jag har problem med. Det är till exempel ingen som märker att jag tappar bort tråden i ett samtal om det är med mer än två personer, för då sitter jag bara där och ler och hoppas att ingen ska märka att jag inte hänger med. En annan situation som jag tycker är jobbig är när någon avbryter mig när jag pratar för då kommer jag inte ihåg vad jag sa senast och då måste jag fråga vad vi pratade om, vilket i vissa situationer är rätt förnedrande.
Vissa dagar köper pappa eller Ida kvällstidningen, som vi alla brukar skumma igen. Problemet är att jag oftast kan börja läsa tidningen två gånger för att jag inte kommer ihåg att jag har läst den innan. Oftast brukar jag fråga familjen om dom har sett mig läsa tidningen, svarar dom då att dom inte vet så blir jag oftast lite sur. Jag har verkligen inte rätt att bli de på dom för egentligen är det mig själv jag är arg på för att jag inte kommer ihåg.
Varför ska Wiplashskador var så komplexa räcker det inte att hela tiden behöva ha ont...
Masker!
För några helger sedan var det kulturnatten här i Karlshamn, vilket innebär att runt om i staden just den kvällen är det olika konstutställningar, musikanter som spelar, teater med mera. Denna kvällen sammanföll sig med 1 års dagen av olyckan, varav mitt enda mål den dagen var att försöka vara så sysselsatt som möjligt för att inte kunna tänka så mycket och sedan stupa i sängen.
Jag, mamma och pappa begav oss iallafall ner mot stan för att titta på en utställning om bildterapi, intressant tyckte jag eftersom jag själv gick en sådan kurs just då! På utställningen hade dom gjort masker, som var målade utåt efter vilka känslor du visade utåt mot andra människor och maskens insida skulle spegla vad du egentligen kände inom dig. Tex jag är nästan alltid glad utåt fast jag inte alltid är det inombords...
Mamma fick genast idén att vi kunde göra detta hemma och på den vägen är det. Nu har ni fått den stora äran att få se mina masker! Jag vet varför dom ser ut som dom gör, men var och en får bilda sin egen uppfattning!
Denna sidan visas utåt!
Detta är insidan!
Vad ser ni för uttryck i maskerna?
Ett underbart avslut på en jobbig vecka...
Denna veckan har varit otroligt tuff och tagit väldigt mycket energi ur mig. Idag gäller det bara att försöka samla energi inför nästa veckan. Söndag är en sådan dag som är helt underbar enligt mig, det tyckte jag inte innan olyckan då det bara var en sista dag på helgen och något långtråkigt. Nu är söndag en kravlös dag utan massa måsten utan man gör som man vill istället. Så idag blir det nog en promenad i solen och bara massa vila och tv.
Som ett avslut på en jobbig vecka var jag och min syster hembjudna till min underbara vän Anna, ett perfekt roligt avslut på veckan. Vi gjorde hemmagjord pizza, plus efterrätt och käkade godis till en film. Det blev även mycket prat om allt och inget. I torsdags köpte Anna och hennes sambo en liten kattunge som var så fin och charmig. Den var verkligen inte rädd den lille rackaren utan kom och slickade ens hand och traskade över ens knä, så mycket fokus blev det på deras minsting. Här kommer lite bilder från kvällen!
Jaha, vad händer nästa vecka!
Måndag Kuratorn och bassängträning
Tisdag Samtal med sjuksköterskan Monica och föreläsning.
Onsdag Ta spruta mot svininfluensan.
Torsdag Bassängträning och träff arbetsterapeuten Karin.
Fredag Massage och på kvällen utbjuden av två vänner på middag!
Lördag Bara vila
Söndag Bara vila
Återigen in i tunneln!
Jag brukar inte vara rädd för att göra olika undersökningar, tror att det beror på att man på något konstigt sätt ha blivit van vid det. Förutom denna gången när jag skulle in i den förbannade tunneln igen, tror att min skräck beror på att jag var så nyfiken förra gången då jag gjorde denna undersökningen och att jag tittade upp i taket inne i tunneln och insåg att taket nästan rörde vid min näsa. Jag har inte klaustrofobi i vanliga fall, men just i sådan situation kommer paniken omedvetet stigande.
Det var inte mycket mer att be för än att göra det en gång till för att försöka få en förklaring till varför min arm beter sig så här. Mamma var så snäll och följde med som ett moraliskt stöd även om hon bara kunde sitta i väntrummet. Jag hann inte mer än att sätta mig förrän jag blev uppropad av en man, han förklarade att det va han som skulle göra undersökningen och att den skulle ta ca en timme.
Jag lämnade ifrån mig frågeformuläret med olika frågor om jag hade metall i kroppen, med risk för att fastna i apparaten om man hade det. Det måste ju vara något sånt eftersom hela apparaten är något magnetfält. Som tur väl var så hade jag nej på alla mina svar och han såg nöjd ut. Han bad mig klä av mig i ett litet bås och sen gick han in i ett annat rum. Själv stod jag kvar bakom draperiet och funderade hur jag skulle få av mig strumporna själv. Efter mycket ansträngning lyckades jag få tag i en liten bit av strumpan vid stortån med den andra foten och kunde därefter trampa av mig sockan. Sen var det dags att ta på sig det stora skynket till rock, jag säger bara det visst ska det passa alla men någon måtta får det allt vara. Skjortan var så stor att uringningen kom så långt ner att det ena bröstet nästan kunde leta sig ut. Det fanns inget annat att göra än att hålla ihop skynket med ena handen på väg in mot den stora tunneln och kameran.
När jag hade lagt mig ner frågade han om jag ville lyssna på radio eller cd skiva, jag svarade att jag ville lyssna på en musikkanal på radion och att ljudet skulle vara högt så jag slapp oljudet från kameran. Han lovade att fixa det och gjorde sig beredd att sätta en bur till mask över mitt ansikte och hals. De var tydligen inte det lättaste och han fick försöka några gånger innan den satt rätt. Innan han gick så sa han nu måste du försöka att ligga helt stilla i 50 minuter. Jag lyckades ligga helt stilla för bildernas kvalite blev tydligen bra sa han, även om jag inte själv trodde att jag hade gjort det mot slutet. Efter att ha legat i samma ställning i en halvtimme kände jag att jag fick mer och mer ont i nacken, så till slut kändes det nästan som jag skakade av att det gjorde så ont.
Inte nog med detta, den där musiken som skulle spelats blev till tre låtar på 50 minuter. Han hade nämligen satt på p4 och där är både nyheter och sport x 2 den stunden jag lyssnade. Men men nu är det i allafall gjort och nu blir det bara vila för mig resten av dagen för detta tog hårt på min lilla kropp!
Som en död fisk!
Ända sedan akupunkturen har jag varit helt slut och kroppen känns som en död fisk! Nålarna måste satt igång någon reaktion i kroppen som gör att man blir trött, vilket måste betyda att det är positivt enligt min mening. Hade det inte hänt någon i kroppen hade det ju inte gjort någon nytta, så hjälper det på sikt får man väl stå ut att vara otroligt trött några dagar i veckan! Helt klart värt det om man slipper lite medicin, för det är inte kul att behöva gå på så mycket en stor del av sitt liv!
I morse var första gången på länge som jag kände att jag knappt orkade gå på bassängträningen, men man är ju envis som en get så jag kämpade mig upp ur sängen och till badet. När jag väl kommer i vattnet är det ju otroligt skönt och avslappnande så det jobbigaste är bara att ta sig dit. Värmen i vattnet gör att man blir ännu tröttare efteråt än vad man var när man kom dit.
Sedan förra veckan badar en snäll kvinna vid namn Jane med mig och Malin. Hon bor åt mitt håll och förra torsdagen erbjöd hon mig att åka med henne när jag vill eftersom vi har samma bad tider denna månaden. Tänk att det finns så snälla och godhjärtade människor som mman inte känner! Resten av dagen blir det sängen eller soffan för mig och enbart massa massa vila!
Imorgon förmiddag är det dags att göra en ny magnetröntgen på nacken och hjärnan, önska mig lycka till! Berättar hur det gick i morgon!
Akupunktur för första gången!
Strax efter lunch begav jag mig mot sjukhuset och rehab för tejpning av min sjukgymnast och samtal med Monica. När jag hade satt mig i min favorit stol i väntrummet kom Ia sjukgymnasten springande och sa att Monica skulle vara med på tejpningen för att tejpen inte skulle sitta i vägen för nålarna. Då kom min lilla hjärna på att vi hade pratat om att prova akupunktur denna gången, men på något sätt hade väl min hjärna förträngt det.
Vi började att tejpa in min axel som vi drar bak med den kinesiska tejpningen eftersom min arm bara hänger vid sidan kommer axeln i ett konstigt läge. Nu har vi hittat ett ultimat sätt att tejpa för axeln så det känns bra igen, vilket känns alldeles underbart. Mitt i all tejpning kom min läkaren in med en ny tid till mig eftersom den jag hade idag hade blivit flyttad eftersom jag inte hade gjort någon ny undersökning ännu.
Insvept i en filt traskade jag sedan över från Ias rum till Monicas rum för att prova dom små nålarna. Ska tillägga att jag inte är rädd för att bli stucken sen jag började sjuksköterskeprogrammet, så jag såg hela upplevelsen som något positivt för att bli lite bättre rent smärtmässigt. Jag satte mig bekvämt i massage stolen och Monica gosade till det med kudde och allt. Efter det var det dags att hitta punkter där hon skulle sticka in nålen, tro mig det kändes när hon hittade dom. Sen märkte hon med en liten penna var hon skulle göra insticket och sen var det dags för nålarna. Denna gången fokuserade vi på nacken och det blev framförallt vänster sida där jag har fått en viss överbelastning pga att jag enbart använder den sidan i vardagen.
Vi tog det försiktigt denna gången för att se så jag inte blev dålig och började med att sitta med nålarna en kvart. Efter halva tiden snurrade hon på nålarna och då fick man nån konstig tung känsla i armen, skuldran och axeln på vänster sida. Det var ett bevis på att hon hade hittat rätt! När nålarna sen var ute och man skulle lägga sig på bristen kände man sig helt omtöcknad och var helt knallröd i ansiktet.
Efter att ha vilat en stund blev det att gå inom lab för att ta några prover och sen promenad hemåt igen. När jag kom hem kände jag mig helt slut och har nu legat och vilat i två timmar. Känner mig fortfarande helt färdig, men det blir att hänga i några timmar till eftersom vi har bokat biljetter att gå på bio ikväll familjen. Så nu gäller det bara att hålla ögonen öppna framför "Flickan som lekte med elden" och vila i morgon när man är ledig! 
Fibromyalgimassage!
Så fort man berättar för någon att man ska på massage, ser man i hela den personens ansiktsuttryck vilken behaglig upplevelse de tycker att de är. Innan olyckan var det enbart en njutning för mig med och lite av en lyx! Nu är dock massage något som jag förknippar med blandade känslor, både något jobbigt och något skönt.
Innan sommaren började en arbetsterapeut på sjukhuset ge mig taktil massage på händer och fötter, vilket var helt underbart. Efter sommaren avancerade därför till helkroppsmassage, helt plötsligt var det inte bara skönt utan varje beröring på min rygg och nacke kändes som tusen spjut. I början andades jag inte alls när hon tog de partierna, men sen blev det bättre och bättre och jag andades som en fisk på land iallafall (korta och få andetag).
Sen var det dags att hitta en massör utanför sjukhuset och i eftermiddag var det upp till bevis. Jag hittade en massör som gav fibromyalgi massage, vilket liknar taktil massage och är en lätt beröringsmassage. Jag måste säga att det var med nervösa steg som jag gick upp för trappan och in genom dörren.
Jag hann inte ens ta av mig ytterkläderna från en lång slank kvinna vid namn Ann ropade upp mitt namn och hälsade mig välkommen. Jag kände hur de nervösa fjärilarna i magen lättade lite och hela situationen kändes genast mer inbjudande. Jag fick börja med att berätta om min skada och om jag hade några speciella önskemål, sen var det bara att slänga av sig allt utom underkläderna på en stol. Jag försökte snabba mig på med kläderna men allting tar lite längre tid för mig och därför drog det därmed även ut på tiden lite. Sen började massagen, nerifrån och upp, hela tiden frågade hon om det var för hårt eller löst vilket kändes som det var en början till att ett förtroende byggdes upp mer och mer. Överlag kändes massagen jättebra, sen är det som sagt att jag måste bygga upp ett förtroende för en massör innan jag kan våga spänna av helt och vara helt avslappnad!
Om två veckor är det dags igen för gång två och tro det eller ej men jag börjar faktiskt redan att se framemot det. Nästa gång bokade vi dock i anslutning till hennes middag, för att vi inte skulle vara stressade om det drog över lite på tiden pga min på och avklädning!.jpg)
Så här ser min vecka ut!
I morgon börjar en ny vecka med nya utmaningar! Varje söndag kollar jag i min kalender för att se vad veckan erbjuder för aktiviteter. Man orkar bara med en vecka i taget, man måste leva i nuet när livet är kaotiskt för att klara av det!
Måndag: Bassängträning och träff med min arbetsterapeut Karin. I två veckors tid har jag fyllt i vad jag har gjort varje timme för att se om jag fördelar tiden mest ultimat till vad min kropp orkar. Då är det även lättare att se om man vilar för lite eller för mycket, är tillräckligt aktiv, sover tillräckligt många timmar osv. Det är de jag och Karin ska gå igenom i morgon!!
På eftermiddagen ska jag prova på fibromyalgi massage här i stan, vilket ska vara något liknande taktil massage som jag har gått på. Jag hoppas verkligen det fungerar, för jag har blivit bättre på att slappna av när någon rör min nacke eller rygg ju fler gånger vi har försökt. Hoppas hoppas att jag kan lita på henne och finna lugn i massagen igen!
Tisdag: Tejpning hos Ia och samtal med sjuksköterskan Monica, två underbara änglar som hjälper mig så otroligt mycket och har kommit att betyda mycket för mig! Efter det ska jag ta lite prover på lab, för att se så inte levern tar stryk nu när man går på mycket medicin!
Onsdag: Ledig!
Torsdag: Bassängträning!
Fredag: Magnetröntgen på morgonen! Berättar mer om det i veckan.
Lördag: Middag och film hos en vän!
Saknar era kommentarer, blir väldigt glad när ni sätter en liten kråka!
Gips ansikten!
Så här blev resultatet och om ni undrar om vi fick av dem sen, så är svaret ja! Dock med lite lidande då masken behövde dras av pga av att den hade fastnat lite i huden!
Hoppas att ni får en underbar helg!
.......
Varför är jag alltid så trött...
.......
Varför är jag alltid så trött...
.......
Varför är jag alltid så trött...
Dubbel seger!
Efter att jag hade gått klart min utbildning och blivit färdig sjuksköterska blev jag helt sjukskriven från och med januari 2009. Jag gjorde enligt konstens regler och anmälde mig till arbetsförmedlingen så att jag skulle få ut sjukpening från försäkringskassan. Det blev inte så för de ansåg att jag inte hade någin sjukpening grundande inkomst pga av att jag hade pluggat i tre år på högskola. Trots detta har jag jobbat sen jag var 16 år på somrarna och som timvikarie, först som vårdbiträde och sen som undersköterska.
Det räckte inte och försäkringskassan skyllde på att försäkringsbolaget skulle stå för min inkomst pga att det var en trafikolycka och försäkringsbolaget tyckte tvärtom. För att slippa ge upp min lägenhet tog jag kontakt med socialen, som hänvisade till att det var försäkringskassans ansvar. Det hela resulterade i att jag fick packa ner alla mina grejer i flyttkartonger och säga upp lägenheten och flytta hem till mina föräldrar. Ine nog med att man får fysiska begränsningar efter en trafikolycka, man får även gå igenom en psykisk kris när man behöver lämna sitt hem ofrivilligt och ha 0 kr att röra sig med varje månad!
Åtta månader tog det innan jag blev beviljad aktivitetsersättning hos försäkringskassan och fick en liten inkomst varje månad. Äntligen kändes det som man hade blivit trodd och det är faktiskt det som betyder mest! Det tog nio månader innan försäkringsbolaget hade utrett min inkomst färdigt och i måndags fick jag svar från min advokat att de hade fastställt att mina skador hade med olyckan att göra. Det betyder att jag ny kommer få en rimlig summa att leva på varje månad, vilket borde vara en självklarhet för alla människor.
Innan detta hände trodde jag verkligen att Sverige var ett tryggt land att bo i om något hände en och att det fanns en bra skyddsnät. Ack så fel jag hade, istället för att få hjälp fick jag bara en massa besvikelser och anklagelser att de andra myndigheterna gjorde fel men inte den myndigheten som man hade i andra sidan av telefonluren.
Nu är det i allafall löst och istället för att behöva leva på sina föräldrar kan jag nu bli ekonomiskt självständig igen!
Sista gången på bildterapin!
Det tog några gånger innan man kom in i hela rutinen och det var först då det gav något. Det är först när man inser hur man ska göra då man vet vilka resurser man har. Vid ett tillfälle började penseln eller svampen plötsligt att måla det jag kände och när bilden var färdig blev det så konkret vad jag kände och tänkte. Jag har insett vilka färger som för mig är glada och vilka som är sorg och ledsamhet. Svart är en sådan färg som innebär smärta och dysterhet när jag tittar på en bild, ändå är många av mina bilder svarta.
Jag tror att det är mycket som jag har gått och bärt på inom mig sedan olyckan som kommer ut i bilderna. När jag har fått ner det på papper blir det lite lättare att bearbeta och lägga det bakom mig. Efter att vi har målat tittar man på varandras bilder och gör om den till sin egen. Jag och Malin ser mycket likheter i varandras bilder och vi kan läsa av hur den andra känner innanför bilden, detta är otroligt skönt att känna. Att någon tänker likadant när vi båda är i en extremt påfrestande situation.
Nu är det alltså slut, så nu får jag väl ta fram papper och pennor här hemma om det är något jag behöver få ur mig. Ska titta på mina bilder och se om det är någon jag vill dela med mig till er alla, såfall kommer det en bild!
Har ni provat bildterapi?
Årsdagen!
Jag har åkt mycket bil sen olyckan, men igår när vi skulle köra kändes det helt annorlunda än vad det brukade göra. Helt plötsligt var jag rädd för det kändes som det skulle hända något. Under resans gång fram och tillbaka satt jag i någon typ av beredskap över att något skulle hända, det gjorde det naturligtvis inte utan det var hjärnan som spelade mig ett spratt.
IDet kräver oerhört mycket energi att gå runt på Ikea och därför brukar jag försöka hitta en sittplats på varje avdelning som tex en hög med mattor. För oftast ska man diskutera saker och ting på varje avdelning. För att glömma allt lite och bara verka normal för en stund handlade jag lite också även om det kanske inte var något jag behövde, jag köpte en leksaksmus till Nelly, nya höst gardiner, nytt påslakanset och några svarta trå strån till en vas. Mamma konstaterade när vi kom hem att hon hade sett hur trött jag var, men vi var ändå glada för att vi åkte iväg istället för att ligga hemma och tänka.
Efter att vilat en stund så bestämde vi oss för att gå ner till stan en stund för det var Kulturnatt här igår och sen hyra en film på vägen tillbaks. Så jag, mamma och pappa traskade ner till stan en stund och tittade på en bildterapeut utställning. Det var litegrann som man kände igen från vår kurs i bildterapeut, tex det där att man skulle rita ett träd som föreställde en själv. På utställningen hade man även fått göra en mask av gips där man målade utsidan som man visade sig utåt och sen målade man insidan hur man kände sig. En sån hade jag verkligen velat göra för det hade blivit så konkret med masken man tar på sig utåt inte alltid stämmer med insidan. Efter det blev det en action film som var sådär, slutet var lite tråkigt. Sen somnade Therese gott på kudden. Jag kan väl säga att jag fortfarande vaknar av smällen, men det kommer väl sluta snart när jag har upplevt det tillräckligt många gånger!
Hur hade ni det igår?
Vilka vänner!
Hjärnspöken!!!
Sedan natten till måndag denna veckan vaknar jag flera gånger per natt av jag upplever olyckan igen. I drömmen sitter jag i bilen vid stopp ljuset och väntar på att kunna köra ut på den andra vägen, sen smäller det till och sen vaknar jag. Jag vaknar alltid av själva smällen, vilket är en väldigt jobbig upplevelse. Detta har aldrig hänt tidigare, inte ens precis efter olyckan. Efter olyckan precis så kunde jag drömma eller gå igenom olyckan flera gånger i huvudet när jag skulle sova, men jag vaknade aldrig på natten av det. När jag kom till rehab hade jag krisbearbetning hos kuratorn av själva olyckan och därför trodde jag att det var över!
Det är bara att stå ut denna veckan och hoppas att det sen ska gå över och hjärnspökena försvinner. Jag tror att denna veckan har blivit så otroligt laddad och känslosam pga av lördag och att jag bara ska ta mig igenom den dagen så känns det bättre.
Vi ska iallafall hitta på något på lördag och åka iväg lite under dagen för att få något annat att tänka på. En sak är säker jag ska köpa en hel påse av mitt favorit godis på kvällen, vilket är mest lakrits och tycka synd om mig lite. Den dagen har jag faktiskt rätt att göra det och sen på söndag får vi ta nya tag igen!!!!
