En Oskriven Framtid

Varför är man så dålig på att säga till personer i ens närhet att man tycker om dem. Man bara går i sin egen vardag och vet själv vad dem betyder, men man säger det aldrig högt eller ger dom den där extra långa och hårda kramen. Innerst inne tror jag nog att man tror att de personera vet att de betyder mycket för en, men egentligen har ju inte det någon betydelse. Man blir ju bara ännu gladare över att höra det ändå!

Idag fick jag en oväntad uppskattning och jag blev både otroligt glad och rörd. Försöker visa för många i min närhet att de betyder mycket, men när man får en påminnelse om hur mycket man betyder för någon annan kommer man på sig själv. Tror alla människor kan göra lite mer för dem man bryr sig om än vad man gör, skicka ett sms, verkligen lyssna när någon vill säga något, ge någon en kram eller ordna något med mera. Så nu skärper vi oss alla och höjer oss ett snäpp till, eller vad säger ni!!

Idag när jag skulle hämta posten, fanns det ett vadderat kuvert där. På kuvertet stod mitt namn och adress. Förväntansfullt öppnade jag brevet, då jag såg att det inte var något "tråkigt" brev utan ett personligt skrivet ett. I låg det ett fint kort, med många fina ord på som berörde mig djupt. Det fanns också en skyddsängel, som var så vacker.

Tänk att lilla jag, kan beröra och betyda så mycket för en person som man aldrig har träffat. Men genom våra skador finns det ett band, som ingen annan kan nå på det sättet. Vi behöver inte förklara för varandra vad vi menar när vi pratar, då ord inte alltid räcker till för att beskriva hur man mår eller känner. Vi kan även skämta om saker som är jobbiga. För vi vet hur det känns att må som man mår och vad de olika dagarna i våra vardagar kan betyda för dem som är nära. Så skönt att kunna uttrycka det för någon som förstår och är i samma situation.

Tack Emelie för att du finns!

Stilig som bara den, var min kusin i lördags. Det väckte så mycket minnen att se honom. Tänk hur bra allting var då, man visste knappt var ont betydde och man hade så mycket framtidsplaner. Det har man väl nu med, men allting var mycket lättare. Nej, nu ska jag inte klaga. Ville bara visa en liten bild på min "lilla" kusin som inte är så liten längre.
Veckoschema kommer imorgon!

Idag är det alla mammors dag!
Vill med denna fina och passande dikt tacka dig mamma för att du alltid finns där för mig!
Jag älskar dig!

I förmiddags kom min kusin Elin på spontan besök. Så mysigt att träffas utan att ha planerat det, det förgyller verkligen dagen. Vi satt och åt lite frukost och pratade om allt möjligt. Så härligt att man har den relationen även som vuxna, inte alla som har det med sina kusiner. Man kanske umgås mycket som barn, men sen att man växer isär mer och mer.

Lätt att det blir så, men här är det raka motsatsen. Vi har bara blivit starkare och starkare med åren. Den lilla trion på fyra kom alltid att ha varandra, både i medgång och motgång. Man behöver inte alltid träffas så mycket, utan det viktigaste är att man finns för varandra!

I förmiddags var det dags för en ny tripp utanför huset för lilla Caspian, för att fortsätta den viktiga miljöträningen. Nya tuggben behövdes inhandlas för att undvika lite tugg på lister, samt stolar. Fördelen med djuraffären är att man får ha med hundar in, vilket är träning bara det.

Så först körde vi bil till Asarum, för att bilträna och sen var det "STANNA" träning innan man hoppar ut bilen. Efter det var det koppelträning in i affären och väl där var det dags att få välja något gott. Mest nosade han vid lådan där märgbenen låg, vilket han tyvärr inte fick. De är tydligen inte så bra för känsliga valpmagar. Istället fick han ben gjorda av oxhud och något kexliknande ben, samt en liten tuggleksak som ser ut som en groda.

Sen var det dags att köra hem igen, med all träning det innebar. Ni förstår nog själva att det var en trött liten kille som bara la sig innanför dörren sen. Man tänker inte riktigt på hur alla moment tröttar, att en sån "liten" utflykt innehåller så många moment.

Fortsättning följer med nya miljöer!

Skit, vad dagarna går snabbt. Känns som att man knappt hinner med sig själv med arbetsprövning, fritid, möten samt lilla nya familjemedlemmen Caspian. Bara njuter av varenda sekund jag är med honom, känner hans doft och klappar hans mjuka björnpäls. Mår så bra när jag är med Nelly eller Caspian.

Som ni förstår så är det inte bara mys när man har en liten valp utan det är fullt upp med kissa ute träning, mattider, bus och tankar över hur man ska lägga upp det för att få rutiner. Mycket har börjat att falla på plats vilket är skönt och vi börjar att lära känna varandra. Här kommer lite bilder!




Bild från uppfödaren, Caspian ville upp i mitt knä direkt.
Han visste kanske att han skulle med mig hem!




Bilresan hem!




Söta Caspian.

Nu är han äntligen min lilla Caspian. Idag klockan tio var vi i Veberöd, för att skriva köpekontrakt och ordna de sista förberedelserna och sist men inte minst hämta hem min lilla valp till Blekinge. Vid halv tolv satte vi oss i bilen igen, mot Karlshamn. Jag med lilla Caspian i knät, som i två timmar inte var riktigt road av att sitta stilla. Men trots det var han väldigt duktig, sa knappt någonting och kräkte inte en enda gång.

När vi kom hem blev det husesyn med mycket nosande överallt, samt en träff med Nelly vår katt. Detta mötet har jag varit lite orolig för, men det gick jätte bra. Nelly var väldigt nyfiken, men höll sig en meter ifrån Caspian för att observera läget. Men nu har de till och med nosat på varandra! Han har även hunnit med att busa tre månader, sova tre gånger samt äta och kissa.

Med andra ord börjar han att känna sig hemma!


 

Just nu kryper dagarna fram i snigelfart, vill vara på onsdag redan nu. Ni som inte riktigt vet vad som händer på onsdag, så får jag hämta mitt lilla hjärta Caspian. Nu är det inte många dagar kvar, ändå känns det väldigt långt borta. Han och hans syskon var egentligen leveransklara i torsdags, men vi ska iväg i helgen så därför väntade jag att hämta honom så att någon kan vara hemma i början hela tiden.

Kanske därför det känns längre nu, bara för att man vet att man kan hämta han egentligen. Bara att bärga sig... Helgen kvar och sen två jobbdagar.... Så mycket som cirkulerar i huvudet, hur stor är han? Kommer han vara orolig när hans syskon försvinner? När ska jag börja med ollika träningsformer i vardagen? Frågor som jag tror bara kommer falla naturligt när jag väl har hämtat honom!!!!

Jag kan ju säga det, att såhär har jag känt mig de sista dagarna. Trött i både kropp och knopp, då allt känns lite övermäktigt denna veckan.



Trots att det känns så nu och att jag längtar något grymt till helgen, så har jag lärt mig otroligt mycket dessa dagarna. Vilket bara det är otroligt tillfredsställande. Bara att få ta på sig arbetskläderna igen och vara på "andra" sidan och inte patient känns som en vinst. Jag kommer klara detta, men just nu är det lite tufft med både arbetsprövningen och allt annat runt omkring. Säger bara "förlåt" mina fina vänner för att jag inte har hört av mig i veckan, inte är en sån bra syster, vän eller dotter, är sur och kräng för att jag är så trött att jag inte orkar med mig själv. Men innerst inne vet ni ändå att
JAG ÄLSKAR ER ALLA!

Här kommer lite nya bilder på söta Caspian och hans syskon, namn under bilderna kommer under veckan. Tänk att det imorgon bara är två veckor kvar tills jag hämtar honom och han flyttar hem till mig. Alla grejer är köpta och försäkringen är kollad, så nu är det bara att vänta!