Första dagen!

Då var man igång igen på gott och ont! Idag har jag tillsammans med min arbetsterapeut gått igenom hur hösten ser ut och sen stod sjukgymnastik på schemat. Det känns så skönt att träffa dom igen och få dra igång, deras stöd är betyder så mycket. Samtidigt som att allt känns övermäktigt när man radar upp allting som ska göras, men det är bara attbita ihop och ta ett steg i taget. Även myrsteg går framåt!


Såhär trött var jag när jag kom hem i eftermiddag!


Jag glömmer allt under en timme...

I förmiddags var träningskläderna på igen och vi styrde bilen mot sjukhuset, för ett sjukgymnastik pass. Där stod Ia  och väntade med fotleds skyddet i högsta hugg, vilket jag behöver för att få stabilitet i mitt dåliga ben/fot. Utan det tränar jag foten fel under sjukgymnastiken och det kan leda till att man snedbelastar benet och ryggen ännu mer. Först på programmet är stegmaskinen, där man trampar i olika intensiteter under fem minuter. Efter det är det dags för olika övningar på en pilates boll, genom att träna på att lyfta benen i olika riktningar samtidigt som du behåller balansen. Jag använder även bollen mot en vägg där jag ska hålla kvar den då jag går ner och upp längs med väggen, vilket tränar ben/mage och rygg. Efter det är det dags för benmaskinen där jag ska lyfta olika tyngder med mina ben, väldigt lätt med det ena benet är det och andra benet får jag kämpa som en get för att lyfta det bara en liten bit. Slutligen är det dags för trappträning, vilket låter som en baggis för många. Varje steg jag tar skakar mitt dåliga ben av ansträning, då hela fotleden viker sig åt sidan och orsakar obalans. Så för mig är det inte så lätt....

Detta passet hade många av er klarat av på en kvart, men för mig är det en rejäl ansträning. Både rent mentalt då jag måste vara oerhört fokuserad i varje steg jag tar, men även fysiskt då jag till vardags kompenserar genom att belasta min bra sida istället för min dåliga. Här tvingas jag belasta "rätt" vilket är jätte ovanligt för min kropp! Trots att denna timmen är väldit jobbig så njuter jag av att vara där. För just den timmen får jag bara vara och fokusera på min kropp, inga samtal, jobbiga takar och så vidare. Denna stunden påminner om ett liv som försvann för snart tre år sedan och jag glömmer allt som har hänt för en timme....



Vad tror ni att ha detta som mål till sommaren :D


Kämpa, kämpa, kääämpa...

I förmiddags var det dags för sjukgymnastik igen med sjukgymnasten Ia, gång tre. Jag är så taggad inför varje gång ska ni veta, då jag tycker det är väldigt kul att känna känslan av att träna igen. Att kunna använda sin kropp lite fysiskt igen, tror att det är viktigt för att man ska känna sig fri i sin egen kropp. Istället för att känna sig fången i den och inte komma ut hur man än försöker, vilket man så många gånger gör.

Det är ingen som ska säga att sjukgymnastiken är lätt dock, jag kämpar som en gnu för att få upp mitt dåliga höger ben på varje övning. Man ska vara glad så länge det lämnar marken, jämnfört med mitt bra ben som jag kan dra upp så att man nästan når magen. Det är ju det träningen är till för, så det är bara att svälja, acceptera och slutligen kämpa kämpa kääääääääämpa!

Fortsättning följer..............



Att stå på händer kanske ska vara mitt mål om några månader eller vad säger ni!!!


Mötet igår!

Ni är nog många som undrar hur det gick igår på mötet, jag har ju inte hört av mig till någon efter det. Inte på grund av det gick dåligt, utan för att jag var helt slut efteråt igår. Min hjärna hade varit så koncentrerad i en hel timme, så att den tog semester och åkte till Kanarie öarna för att vila upp sig. Synd bara att min kropp inte fick följa med.

Med på mötet var representanter från rehab, försäkringskassan, distriksläkare och FINSAM, tanken med mötet var att bestämma hur min arbetsinriktade rehabilitering skulle se ut. Mötet började med att de från rehab på sjukhuset berättade om min skada och sen fick jag berätta hur jag ville att min fortsatta rehabilitering skulle se ut. Det som bestämdes var att jag skulle varva min medicinska rehabilitering med att träffa en jobbcoach från projektet FINSAM. FINSAM betyder finansiell samverkan och är ett projekt mellan landstinget, kommunen, försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Tanken är att jag tillsammans med min jobbcoach som verkar jätte gullig och omtänksam ska kartlägga mina möjligheter och sedan lägga upp en plan inför hösten hur vägen till arbete ska se ut. Vår första träff ska ske på fredag nästa vecka, så då får jag väl lite mer kött på benen hur det ska fungera.

På mötet träffade jag även min nya distriksläkare som ska ta vid nu när min läkare på rehab slutar, vilket känns väldigt sorgligt. Men så är livet! Så som ni förstår gick mötet bra, nu börjar ett nytt kapitel i mitt liv. Även om det är väldigt roligt, så är det fyllt med oro och nervösitet om hur det ska bli. Det gäller bara att ta en dag i taget istället för att se för mycket framåt, då det kan bli väldigt övermäktigt!

Ha en bra helg!


Ny skena!

Idag har jag varit hos hand arbetsterapeuten Marie för att få gjort en ny nattskena, för att förhindra att mina leder i fingrarna och handled stelnar i höger armen/handen. Så för att räta ut dom varje natt så har jag en skena av plast på mig. Kanske låter konstigt att förstå att jag aldrig har mina fingrar uttöjda annars, men så är det då vårt naturliga rörelsemönster för senor och muskler i handen är att dra ihop sig när de inte används. Detta visar sig genom att vi uppfattar att handen är böjd och i med att jag inte kan röra min arm/hand är den ju alltid så. För att förhindra att handleden stelnar har jag fått en dagskena, som jag har under dagen. Blir lite svårare att sätta sig på den då, vilket är en vanlig företelse annars då jag inte har någon känsel där. 

Jag har haft en nattskena i mer än ett år, men smart som man är så tyckte jag att den var lite ofräsch. Så jag tog beslutet att slänga in den i tvättmaskinen efter handarbetsterapeutens anvisningar. Jag var så noga och la den i tvättpåse, knäppte ihop kardborren och tvättade i 40 grader. Detta hjälpte dock inte för ut ur maskinen kom en skena i två delar. Det var inte en allt för glad tjej som märkte detta kan jag ju meddela, så det var bara att börja ringa efter Marie. Idag var det äntligen dags att få en ny skena, så nu ligger den på nattduksbordet igen, för att invänta natten.

Hoppas er dag har varit bra!


Tänderna i nyskick igen!

Då var det äntligen gjort, efter en timmes arbete för min tandläkare Pontus och tandsköterska Carina så var tanden lagad. I med att jag inte kan gapa så stort så går jag på regelbundna kontroller för att få hjälp med att hålla tänderna i skick eftersom jag har svårt att komma in med en tandborste. Vid förra kontrollen upptäcktes det att en lagning på en sexårs tand hade släppt och behövde fyllas igen för att det inte skulle bli något riktigt hål. En ny tid bokades och idag var det dags för att få det gjort, vilket både jag och min tandläkare har bävat lite inför.

Efter att ha gett mig lite lustgas var jag tillräckligt hög för att släppa till min käkar och gapa så stort eller litet som jag kunde. Måste erkänna att livet känns väldigt okomplicerat och fantastiskt då man har lustgas, man har verkligen inga bekymmer i världen. Det var precis som att man pausade sitt eget liv för en stund!

Efter att Pontus hade hittat alla barngrejerna så satte han igång, det var ju det enda som fungerade. Tyckte nästan lite synd om dom bägge två som fick offra ett finger var för att hålla upp min käkar, hoppas det inte blev alltför stora bit märken då jag inte orkade hålla upp käkarna längre. Nu sitter jag iallafall här med tänderna i skick igen och mina medicin tänder är polerade och fina inför julafton, det är ju inte så snyggt med bruna märken på framtänderna.  


Träff 3 med COGMED gruppen!

Nu sitter jag här i min lilla soffa utslagen efter att ha träffat COGMED gruppen i över en timme. Ni vet det där dataprogrammet som jag håller på med nu i några veckor och där vi sedan har gruppträffar varannan vecka. Idag var det dags för den tredje träffen, där vi gick igenom verkliga situationer där våra kognitiva nedsättningar ställer till med bekymmer. Ett sådant problem är tex att komma ihåg vad man ska handla i affären, vilket inte är helt lätt även med lista. Man ska ju nämligen komma ihåg att ta med sig listan från första början, annars sitter man där i rävsaxen.

Vi gick även igenom våra olika statistiker hur det går med programmet, och för mig var det väldigt spännade att se då jag inte har möjlighet att se den funktionen på min dator här hemma. Det var dock inte en helt kul upplevelse, för man såg tydligt att jag hade problem med de flesta av spelen. De som jag klarar av bäst är två spel som går ut på bara bilder, spelen innebär att du ska klicka på de rutorna som blinkar i rätt tur ordning. Låter lite konstigt när jag förklarar, men tänk er att ni har ett ex antal rutor i en kub, sen börjar spelet med att två av de här rutorna blinkar. Efter att de har släckts ska du trycka på de rutorna som blinkar i samma ordning, i takt som du klarar det höjs sedan svårighetsnivån. 

Man kan ju iallafall konstatera att jag är duktig på att komma ihåg saker i kubform, där närmar jag nämligen målet att komma ihåg tre i rad. Det är det man får fokusera på för att bli motiverad att fortsätta med det andra...


COGMED

I morse bestämde jag mig för att det var idag jag skulle börja träna med COGMED hemma. För er som inte riktigt vet vad det är för något, så är det ett dataprogram som är utformat för att träna minne och koncentration. I våras bestämdes det att jag skulle börja träna mina kognitiva problem med en arbetsterapeut som heter Ing -marie, som ska vara väldigt duktig inom detta området. Tanken är att man ska träna ca 45 minuter varje dag, 5 dagar i veckan i 5 veckor. Under den här tiden ska jag även vara med i en grupp som ska träffas några gånger, där två andra tjejer är med som har liknande problem.

Många av er visste nog inte om att jag har problem med mitt minne och koncentration efter olyckan, eftersom det är inget jag pratar om. En del av mig skäms så mycket för det och jag har inte acepterat själv att det är som det är och därmed kan jag ju inte begära det av någon annan heller ska förstå och ta det till sig. Jag tänker inte gå in på det mer nu, för jag är inte redo för det men kanske någon gång framöver kommer ni få reda på hur jag verkligen känner och tänker!

Här kommer lite bilder på huvudmenyn och sen hur ett av spelen ser ut!





Steg ett i styrketräning...

Igår hände ju rätt mycket om man säger så, för att det inte skulle bli för mycket att skriva delade jag upp det i två bitar. Igår var nämligen första gången som jag började med styrketräningen på sjukgymnastiken. Jag varmbadade ju i några perioder som träning på rehab, vilket var jätte skönt och avkopplande men det hjälpte inte så mycket rent fysiskt. Nu var det dags att prioritera träningen igen, efter en period med mycket annat.

Det var mycket känslor inblandade när jag gick in i gymnastiksalen och mötte upp min sjukgymnast Ia! En del av mig ville att jag skulle klara av alla stationerna precis som innan olyckan, men en del av mig var rädd att jag skulle bli besiken på min egen kropp.

Den första stationen var trappmaskinen, vilket överraskade mig positivt. Det gick nämligen bättre än vad jag trodde, så själförtroendet kändes genast lite bättre igen. Sen kom vi till själva styrketränings delen med de olika maskinerna och pilates bollen. Redan på andra stationen kände jag hur min vänster sida var mycket starkare än min höger sida, vilket resulterade till en rätt ordentlig sne belastning. På tredje stationen var det dags för pilates bollen att komma in i bilden, vilket strulade till det ännu mer. Den första saken man skulle göra på den var att ligga på bollen med magen, för att sen arbeta sig upp till ett spikrakt i! Tyvärr var det inte lika lätt som det såg ut, då jag varken fick upp nacken eller höger sidan av kroppen. Efter att överbalanserat några gånger åt höger, så var det dags för att lägga sig ner på golvet med benen på bollen för att sedan göra rumplyft. Jag kan ju tala om att vissa likheter med det lutande tornet i Pisa fanns, höger sidan såg ut som en slak fisk jämfört med den starka vänster sidan. 

Så i det stora hela kan jag ju konstatera att jag har rätt mycket att jobba på.... Bara att svälja sin stolhet och acceptera läget, även om det inte är lika lätt som det låter!


Den riktiga resan börjar nu....

Nu är äntligen beslutet taget och nu börjar den riktiga resan fylld med mycket känslor och tankar. Idag klockan fem i fyra hade jag ett telefonsamtal med överläkaren Mats på Ryhov och tillsammans bestämde vi att jag skulle göra operationen. Så den 25 oktober klockan åtta ligger jag på operationsbordet. Operationen kommer ungefär att ta två timmar och den går ut på att de ska bränna bort nerverna till 80 procent vid facettleden på nivån C4-C5. Det är detta de provblockaderna har lett till och nu återstår bara att se om det blir ett positivt eller negativt resultat. Själva bränningen av nerverna görs under lokalbedövning och genom att de sticker in nålar under huden. I nålhöljerna sticker de sedan in en uppvärmd nål i facettleden, som bränner av nerverna.

Just nu vet jag varken om jag är glad eller ledsen, för det är så mycket tankar och känslor just nu om hur det ska gå. En del av mig är rädd för själva operationen och för hur ont de ska göra. Jag är vanligtvis ingen vekling men jag vet ju hur det kändes när de kom in i rätt skadade facettled under lokalbedövningen och de var så det sökte mig av smärta trots att det bara varade tio minuter. Jag funderar även väldigt mycket på hur det ska bli efteråt, ska mitt liv förändras en gång till drastiskt eller kommer det komma en stor våg av besvikelse. Även om smärtan går ner direkt, vet jag inte hur länge... Kommer jag kunna släppa den oron och bara gå vidare eller kommer det bli en bergochdahlbana känslomässigt!!! Vet inte, vet inte, vet inte...



En sak är iallafall säker, hade jag inte tagit chansen att testa detta hade jag ångrat mig för all framtid. Detta är priset jag får betala för att jag sa ja!


Första veckan!

Första veckan är snart till sin enda och vardagen börjar att infinna sig igen. Till den tillhör mer struktur och mer ordning än vad som finns under semestern, vilket jag mår bra av och som gör att jag klarar vardagen bättre. Om man har ett kognitivt funktioshinder har man svårt att sålla när det är många intryck eller röster och man har svårare att komma ihåg saker och ting. Vet inte hur många gånger jag har letat efter min mobil eller nyckel osv i sommar, men förhoppningsvis kommer det att bli lite bättre med den biten i höst.

Det som kommer hända i höst är nämligen att provblockaderna i Jönköping kommer att fortsätta med ett beslut om hur vi ska gå vidare till följd av det. Sen har jag även blivit erbjuden att få vara med i en grupp där man testar ett dataprogram för att förbättra sina kognitiva förutsättningar. Utöver detta tillkommer träning hos sjukgymnasten, akupunktur med mer. För att ni ska kunna hänga med igen så kommer ett veckoschema att läggas ut varje vecka igen from och med nästa vecka.

Veckans ros går till mormor och morfar som kom i två dagar och hjälpte mig då vi hade svårt att få ihop det denna och nästa vecka. Är så glad att jag har den turen att ha så många som verkligen bryr sig runt omkring mig. Jag älskar er mormor och morfar, tack för att ni alltid ställer upp.


Änglar!

Ni är mina änglar Bodil och Monica!
Klockan tolv idag tog jag min nya vid behovs tablett av smärtstillande och nu börjar smärtan bli på en hanterbar nivå igen. Paniken av att ha så ont att tårarna hela tiden sitter i halsen börjar nu sakta försvinna och jag känner mig inte längre som ett djur instängt i en bur.

För det är precis så det känns när smärtan är så hög att man inte klarar av det, för hur man än vänder och vrider på sig kommer man inte där ifrån. Man klarar bara av att ha det så till en viss gräns och jag är så glad att ni känner mig så väl nu att vi kunde göra något åt det tillsammans! Tack för att ni alltid ställer upp och finns där för mig!


Bjuder på en bild på lilla Nelly som inte viker från min sida de dagarna då det är väldigt jobbigt!


Huvudvärk = 0!

Detta är verkligen helt fantastiskt! I ett helt dygn nu har jag varit utan huvudvärk, vilket är en känsla som jag nästan helt har glömt bort hur det känns. Varenda dag sedan olyckan har jag haft spänningshuvudvärk varenda dag och ungefär tre dagar i veckan halvsidig migrän. Detta är något som jag har vant mig vid och något som har legat lite längre ner på listan på vad som jag vill ska försvinna av alla symtom på min skada. Smärtan i nacken, förlamningen i min höger arm och mina kognitiva svårigheter har gått före.

I några månader har jag nu provat akupunktur hos den underbara sjuksköterskan Monica. Först provade vi att sätta nålar i nacken, men den behandlingen gjorde att tröttheten blev så enorm att den slog ut mig. Efter några gånger ändrade vi taktik och provade öronakupunktur, vilket är mycket skonsammare. Detta har faktiskt hjälpt mot spänningsvärken i mina käkar och effekten varar faktiskt i två dygn ungefär. De senaste gångerna har vi sedan lagt till några nålar i huvudet mot huvudvärken, vilket har hjälpt helt fantastiskt bra. Precis när nålarna är satta känns det som att huvudvärken ökar gånger fem, men ungefär efter 10 minuter försvinner det mer och mer! Så när jag går därifrån är den tryckande känslan av att ha ett hårt bundet band runt omkring huvudet försvunnen och det är en alldeles fantastisk känsla! Så nu är det bara mina halvsidiga migrän kvar några gånger i veckan kvar, men det är något som jag kan leva med!




Tack Monica för allt du gör för mig!


Turen att träffa fantastiska människor!

Ni som känner mig kan ju inte direkt påstå att jag har haft turen med mig de senaste åren, vilket enligt min mening är ödet. Det är förmodlingen mening att jag ska gå igenom detta just nu för att det ska leda till något annat i framtiden än vad jag hade tänkt från början. Det enda som jag faktiskt har haft lite tur med är att jag har träffat väldigt bra människor hela tiden sedan olyckan, förutom vissa undantag.

Jag hade turen att träffa Anders och Petra via RTP som har hjälpt mig att förstå min skada och komma med tips och råd, då de med lever med samma skada. Sen blev jag remitterad till smärtrehab där jag träffade ett team som gör det där lilla extra än det som förväntas av dom. De ger aldrig upp och är ett otroligt bra stöd för mig. Tack för att ni finns Monica, Bodil, Karin, Ia, Maria, Ute och Anki!

Då jag fick problem med mina käkar tack vare skadan blev jag remitterad till sjukhustandvården där jag fick träffa tandläkaren Pontus med sköterskor. De är verkligen helt underbara, man kan fråga vad man vill och de förklarar varje steg de gör osv. Dom är verkligen helt fantastiska! 



När man som patient blir bemöt med respekt, värdighet och att någon verkligen lyssnar på en får man förtroende för den som behandlar en. Alla dessa människorna ovan har gjort sig förtjänt av mitt förtroende och jag känner en stor tilit till dom! Det är inte alla som har denna turen att få möjlighet att känna detta för någon inom vården då man har en skada eller sjukdom, även om jag tycker att det borde vara en självklarhet! Man behöver stöd från vården då man har en skada, då du behöver både diagnos och behandling, men även hjälp att anpassa sig till den nya situationen. Trots att man har ett fantastiskt stöd från sin familj och vänner så behöver man olika bitar från olika personer. Vissa saker kan tex jag bara diskutera med de som också är skadade och andra saker bara med familjen, det ena utesluter det andra!


Tack alla för att ni finns där för mig!

Man behöver stöd både från sin familj, vänner, andra skadade och vården för att klara av den nya vardagen som möter en!


Ingen hemlighet....

Det är ingen hemlighet att jag har vissa kognitiva svårigheter på grund av min skada. Det är inte heller en hemlighet att jag tycker det är jobbigt att prata om detta, då jag inte har accepterat att det är såhär själv. Det är inte många som kan förstå hur det är att leva med ett sådant handikapp som inte syns, men som förstör mycket för mig själv.

Igår var det dags för mig och min arbetsterapeut att träffa en annan arbetsterapeut som jobbar mycket med detta området. Vi pratade bland annat om det här med energi och att inte orka med vardagen som man vill. Hon gjorde en liknelse för att man skulle förstå varför, hon menade att när man sover fyller man på med en hink energi som en vanlig människa gör av med under dagen och då räcker det tills nästa natt då du ska fylla på med energi. Däremot vi som har de här problemen fyller också på med en hink energi på natten, men när vi vaknar börjar hinken läcka för att det är en massa hål i den. De här hålen representerar olika saker som tec smärta osv. Med alla dessa hålen säger det sig själv att energin inte räcker en hel dag, även om jag fyller på med en liten kopp energi till när jag vilar så räcker inte det för att orka med kvällen. Nu kanske ni i min omgivning förstår varför jag inte bara kan gå vila för att orka med det jag vill för det räcker inte för att orka hela kvällen. Ibland måste man ändå gå över gränsen för hur mkt energi man har för att det är något viktigt man vill göra, men du kan inte gå i botten jämt.

En annan sak som bestämdes med var att jag ska få en liten apparat där jag kan ha mitt schema, tider, larm osv. För att slippa skriva in i min manuella almenacka. Det känns jätte bra nu efter mötet, för jag måste allt erkänna att jag var lite nervös innan. Så nu vet vi vad vi ska göra under våren och vad som väntar under hösten inom denna biten!


Öronakupunktur!

För ca två veckor sedan fick jag prova på öronakupunktur för första gången på rehab. Det fungerar likadant som vanlig akupunktur fast man letar ut ömma punktur på örsnibben som representerar olika områden av kroppen. Har man problem med ett särskillt område tex nacke så är man öm på den punkten som representerar nacken, för att lindra det sätter man sedan små nålar i det området. Tänk att örat kan vara så facinerande att man kan ta reda på exakt vad man har problem med bara genom att trycka med en tops på hela örat, otroligt säger jag bara!!!

Akupunktur har olika effekt på olika människor, på vissa är behandlingen effektiv på medan andra inte blir så mycket hjälp av det. Idag var det andra gången med öronakupunktur för min del och jag är lite facinerad att så små nålar kan ha den effekten de faktiskt har på mig. Både denna gången och förra har jag haft lindring av min smärta i käkarna och ansiktet, iallafall den smärtan som beror på muskelspänningar. Idag hade jag även lite smärtlindrande effekt ner i nacken på höger sida, vilket jag är väldigt glad för. Varenda positiva lilla myrsteg blir jag troligt glad för och det är det som gör att man orkar och inte ger upp. Fördelen med denna typen av akupunktur är att man inte blir lika trött efteråt som jag blev efter en "vanlig" akupunktur behanding!



Veckoschema första veckan i mars!!!

Här kommer en vecko favorit i repris! Några av er kanske tycker det är tjatigt, men många andra tycker det är bra när de kan hålla koll på mig. Då kan de ringa på en ledig dag osv, så därför kommer jag fortsätta lägga ut en gång i veckan!

Måndag  Besök hos arbetsterapeut Karin

Tisdag  Akupunktur hos sjuksköterska Monica

Onsdag  Träffa en vän!

Torsdag  Ledig

Fredag  Massage


Nu får vi hoppas att veckan inte blir så maffig som den förra, har varit helt slut hela helgen! Den storsta delen av helgen har jag legat i soffan och sovit, men vi hann även med ett besök hos min underbara mormor och morfar i söndags! Alltid lika mysigt!


Tusen tack för era kommentarer på förra inlägget, bara fortsätt att komma med förslag! Tänk på att jag inte kan skriva förhand!


En händelserik resa med färdtjänsten!

Sedan ett par månader tillbaka åker jag färdtjänst  (sjukresa) till rehab, vilket är en upplevelse varje gång. Oftast får man sig lite roliga skratt då man träffar roliga personer eller chafförer som drar sina skämt eller lyfter ut en ur bilen så att man ska slippa kliva ut innan jag ens hann säga att jag kunde gå ut själv. Den enda nackdelen är att man tillhör den skaran av de som åker som är unga, vilket inte är så många som jag har förstått. En gång på dessa månaderna har jag träffat någon som är under 50 år.

Idag när färdtjänsten kom och jag skulle kliva på bussen, så öppnade en förvånad chafför. Han utbrast genast " Men herregud tösa bit, du är ju tre gånger yngre än den dam jag trodde jag skulle hämta". Sen vända han sig till en annan man som satt inne i bussen och sa" detta var väl en trevlig överaskning att börja veckan med, att få en åka med en sån ung tjej". Jag log för mig själv när jag gick på bussen, han sa det på ett sådant sätt att det var roligt och inte något negativt. Ibland känns det bra då man kan göra någon glad genom att bara finnas till!!!

Resten av resen skulle de båda herrarna berätta olika historier om åttio talet innan jag var född, så jag skulle få med mig lite historier från den tiden. Så jag började min morgon med en mycket underhållande historie lektion!


Jag har fått en ny " vän"!

Jag har fått en ny "vän" till natten. Denna ska precis som många andra saker få bli en del i min vardag för att den ska bli bättre och bättre.

 

 

Som många av er vet slutade min höger arm fungera mer och mer några dagar efter olyckan. Nu har det snart gått ett och ett halvt år sedan den la av helt! Detta har medfört en axel som hänger fram och orsakar smärta, men även allt stelare leder i fingarna i höger handen. Så förra veckan bestämdes det att det skulle göras en skena till handen som jag ska ha på natten för att räta ut fingrarna. På dagens schema stod därmed ett besök hos hand arbetsterapeuterna för att tillverka skenan. Här är resultatet!


Det finns snälla människor på försäkringskassan!

Herregud, vilken vecka! Det känns som en tornado har dragit fram över mig denna veckan och att det enbart finns rester kvar av min kropp just nu.

Många av er som har läst att jag skulle på avstämningsmöte har säkert undrat över hur det gick! Jag kan väl börja med att säga att jag var riktigt nervös på förmiddagen när jag gick och väntade på att klockan skulle bli ett. Många negativa tankar for omkring i mitt huvud, eftersom det var det man hade hört från dom med erfarenhet av sådana möten. Det var även en anspäning över vilken kontaktperson på försäkringskassan man skulle få då jag inte hade haft någon kontakt med henne innan.

När jag kom till sjukhuset slog jag mig ner i min favorit stol i väntrummet för att vänta in resten av gänget. Helt plötsligt hör jag att dörren öppnas och att det kommer in en kvinna med en sprudlande personlighet. Hon går först in till Monica och sen kommer hon och hälsar på mig. Framför mig står en vänlig och omtänksam kvinna i 30-års åldern som presenterar sig som min handläggare, detta var raka motsattsen än vad jag hade byggt upp i mitt huvud. Föreställningen jag hade haft i mitt huvud av min handläggare var en sur, butter kvinna som var trött på sitt jobb i 50-års åldern. Så är det när man har blivit dålig bemött innan, då bygger man upp något negativt.

Hon satte sig ner i väntrummet med mig och vi började prata om allt möjligt och jag kände verkligen att hon brydde sig om mig. Hon sa att jag kunde ringa när som helst och att jag inte skulle vara rädd för det. Det klickade direkt mellan oss, så det var en bra start.

Om man ska sammanfatta mötet så kan jag väl säga att vi diskuterade framtiden som innehöll både arbeta och att kunna leva ett bra liv med livskvalite. Det är mycket tankar som snurrar runt i mitt huvud efter mötet som jag måste ta beslut till och smällta. Men men en sak i taget... Så det blev ett bra möte tillslut! 

Tidigare inlägg
RSS 2.0