En Oskriven Framtid

Kvart över nio började jag traska mot sjukhuset för dagens smärrthanteringskurs, kände att det kändes precis likadant som det har gjort de senaste fyra veckorna. Varje morgon slår man upp ögonen i hopp om att det ska kännas lite bättre och att det inte ska göra så förbaskat ont som det har gjort de senaste veckorna. Man önskar bara att man fick en paus från sig själv ibland, hur dumt den än kan låta. Under promenadens gång kände jag att det kom att bli en tuff dag och när de värsta topparna kom kändes det som det skulle svartna för ögonen.

Jag kämpade på i min envishet och rätt var det var stod jag i receptionen och skulle anmäla mig. Första punkten på dagens schema var reflektion över hur allas sommar hade varit. Det var blandade svar över att det både hade varit bra och dåligt och ju fler och fler som hade berättat ju närmare kröp det till att bli min tur. Jag tänkte jag orkar inte berätta hur det verkligen har varit mer utan det får bara bli den bra versionen idag. Jag hör mitt namn ropas upp och säger med försiktig röst det har varit en bra sommar, vi har varit i väg familjen och så vilket har varit jätte skönt. Sen var det bra för mig, ville inte att folk skulle veta, inte nu och inte idag!

Efter det var det dags för bassäng träningen i grupp, vilket jag har bävat lite för eftersom jag känner att min kropp är helt slut efter dessa veckorna. Trots det fanns det ingen tvekan om att jag skulle i allafall, sen fick det bära eller brista. Jag gjorde mitt bästa med min vänster arm och fick improvisera då två armar behövdes, när man får ett funktionshinder blir man rätt påhittig. Det enda som inte funkade alls var en övning då en boll skulle tryckas under vattnet, ner gick bra men upp flög den av sig själv och knockade mig klockrent rakt på hakan. Annars måste jag säga att det var skönt att komma ner i det varma varma vattnet och det finns ingen tvekan om att man blir mjukare efteråt och lite mer rörlig. Väl i omklädningsrummet kände jag hur allt började snurra och slängde mig snabbt ner på en bänk, man gör inte missen att svimma ner i ett betong golv mer än en gång ska jag säga i allafall inte om man vill ha en hjärnskakning. Stackars Bella fick komma till undsättning och hjälpte mig både med det ena och andra!

Slapp som gele i benen gick vi sakta till lunchrummet då det plötsligt slog mig att jag inte hade någon mat med mig. I morse när jag skulle ta den insåg jag snabbt att den hade fått ben och försvunnit in i pappas mun i går kväll, behöver jag säga vilken utskällning han fick i morse. Så det blev att gå och köpa sig något i kiosken!

Eftermiddagen bestod av besök från Alfa-rehab, vilket var väldigt intressant och han var mycket duktig representat. Det är ett väldigt bra betyg från en som inte har något förtroende för olika myndigheter, efter att ha blivit omdirigerad hela tiden. När vi skulle gå hem erbjöd sig underbara Malin mig skjuts, men envis som en get tänkte jag att jag skulle klara att gå hem i med att jag förmodlingen blev liggande hela kvällen. Jag hade inte kommit långt innan jag kände hur benen började släpa efter mer och mer och hur fötterna lyftes mindre och mindre från marken, väskan över axeln kändes som bly och det blev allt svårare att fokusera på vad som fanns framför mig på marken. Tror aldrig jag har kämpat så mycket för att komma hem någon gång, drömde mig flera gånger bort att jag träffade någon som kunde ge mig skjuts. Efter massor med små pauser tog jag mig slutligen upp för sista backen, öppnade dörren, slängde av mig skor och väska och fullkomligt slängde mig i soffan med benen högt. Skojar inte, vet inte hur många fina stjärnor som svävade över mitt huvud, pappa gav mig snabbt ett glas juice och ett par alvedon och sen blev det en och en halv timmes vila för att huvudtaget orka äta något!