En Oskriven Framtid

Att klippa sig är något som dom flesta ser fram emot och som man gör titt som tätt för att hålla vår största acessoar i trim. Trots mitt långa hår har jag klippt mig var 10 vecka sedan olyckan för att det blir lättare att hantera då, vilket är mer vanligt när man har kort frisyr. Du fastnar lättare med borsten i håret om det inte är nyklippt, vilket gör att du behöver använda mer energi. Det är Ida eller mamma som får sätta upp mitt hår i någon frisyr när jag vill det uppe, för det är svårt att fixa det själv med en hand.
 
I en vecka har mamma föreslagit att jag ska klippa det kort för att det ska bli lättare att sköta. Håller med om att jag hade sparat lite kraft och energi från mina vardagssysslor om det hade varit kortare, men jag har vant mig vid mitt långa hår och det ska inte skadan få ta i från mig. Jag har fått offra mycket för att anpassa mig efter vad min kropp orkar och klarar av, men detta gör jag bara inte. Det hade varit skillnad om jag hade gjort det för att jag hade velat och trott att jag hade varit snygg i det, men inte av praktiska skäl. Däremot ska jag klippa mig idag, men som lägst till axlarna och inte en centimeter mer.

Att gå och klippa sig är inte längre något jag ser framemot utan något som oftast är en stor belastning för nacken, vilket leder till mer smärta. Jag ser framemot slutresultatet men inte själva processen för att nå dit. Varje gång borsten eller kammen får tag på en hårtuss följer nacken obönhörligen med ditt kammen drar det. Har en underbar och försiktig frisör, trots detta är det alltid en trött Therese som går därifrån efter att huvudet har åkt fram och tillbaks efter all hårvård!

Lägger in en bild senare på slutresultatet!

Vad ska ni göra idag?