En Oskriven Framtid

Många av er har redan börjat arbeta igen efter semestern och några har några dagar kvar innan skolan eller jobbet drar igång inför hösten! Jag har ett lite annorlunda jobb att gå till motsatt från många andra.. Min dagliga arbetsplats är all träning hemma och på rehabilitering för att kämpa att komma tillbaka till det som vanligtvis kallas för att arbeta. Har tagit hela våren och sommaren innan jag insåg att all träning, samtal och läkarbesök faktiskt är mitt arbete just nu och inte något man bara gör utöver sin vanliga vardag. Lika mycket energi som ni gör av med på en helarbetsdag gör jag av med på några ynka timmar, kanske svårt att förstå att bara plocka i små kuber i en låda kan göra mig helt slutkörd. 

Idag är det dags att börja arbeta för sin framtid igen! På dagens schema står ett möte med arbetsterapeuten och kuratorn. Första frågan från dem båda kommer att bli har du haft en bra sommar? På den frågan finns det två sanna svar, ett svar är att jag har haft en underbar sommar där jag har njutit av varenda sekund vilket jag inte har gjort tidigare somrar utan tagit allt förgivet istället. Vi har varit i väg på en jätte mysig semester tripp, tittat på revy och teater, solat badat, haft kalas med mera, sammanfattningsvis har allt varit helt underbart!

Det finns dock en baksida av allt roligt som har hänt, det finns även tråkiga saker som har tillkommit eller blivit värre. Det som har varit värst är att mitt smärtstillande plåster fungerat betydligt sämre de senaste tre veckorna, vilket har gjort många dagar till ett rent helvete. Vissa dagar när man har vaknat vet man knappt hur man ska röra sig för minsta rörelser känns som knivhugg och man känner hur man blir helt varm om kinderna av alla tårar som forsar ner för kinderna. Att hela tiden ha väldigt ont har påverkat mitt minne så jag har fått sämre minne, vilket har lett till att jag har tagit dubbeldos av medicinerna och glömmer saker mycket lättare än innan. Den tredje grejen får ni veta efter att jag har berättat det på rehab, det är inte rätt att inte de får veta det innan ni.

På något sätt ska det bli skönt att komma tillbaka till rehab och få prata av sig och verkligen få den hjälpen som jag behöver just nu. Orkar inte ha det så här fler veckor, nu har det nått en smärtgräns för hur mycket jag klarar av. Vill inte mer, vill inte mer... Snälla låt det bara sluta att göra såhär ont........

När ska ni börja jobba igen?