Ibland är det svårt att visa vad man verkligen känner....
Ibland har jag väldigt svårt att visa hur jag känner eller att det är en dålig dag för folk, utan tar istället på en "mask" när jag möter någon. Masken skilldrar en glad, pigg och lycklig människa som inte har några problem med någonting och som istället för att sätta sig själv i första rum bryr sig om alla andra först.
Detta funkar inte när man är i detta kaos som jag är i nu, man måste må bra själv för att kunna måna om andra. Du måste prioritera och verkligen sålla bland dina vänner och bekanta och fundera över vilka som verkligen gör dig glad istället för att ställa krav. Detta är lättare sagt än gjort, eftersom man gärna vill hinna med och orka med mer än vad min kropp gör. Jag jobbar på det och mer kan man inte göra just nu.
I måndags var min första dag på rehab igen efter semestern. Jag är dålig att visa vad jag känner och vad som händer i min kropp även där. Har någon konstig bild i huvudet att man inte vill vara en börda eller en jobbig patient. Hör själv hur löjligt det låter, men ändå finns det där och maler.. I måndags försvann den där maske rätt snabbt i samtalet med kuratorn, eftersom jag hade bestämt mig för att verkligen säga hur illa det var. Vet inte hur jag ska orka mer när varje dag har varit outhärdlig smärtmässigt i tre veckor. Brukar inte klaga men nu är det verkligen befogat, man ska inte behöva gråta varje morgon när man stiger upp ur sängen för att det känns som huvudet har trillat av. Ingen ska behöva leva så.....
Efter ha släppt bomben på rehab i måndags så fick de lite att grubbla på, eftersom läkaren har semester i tre veckors tid. Igår var verkligen samtalets dag både försäkringskassan, advokaten och min sjukgymnast ringde. Sjukgymnasten som jag går hos är verkligen helt underbar och hon har en förmåga att läsa av hur jag mår utan att jag behöver säga något.
Hon sa att hon hade hört hur sommaren hade varit, ändå ställer hon frågan hur är det verkligen?
Från mig får hon bara svaret det är väldigt tufft nu.. Jag kännner hur det börjar stocka sig i halsen, men försöker låta stark i rösten.
Sen sa hon var har du ont i ryggen och är det nacken som värker mera? Nu kände jag hur nära bristningsgränsen tårarna var och hann knappt få fram ett ord till förrän tårarna fforsade ner och rösten sprack i telefonen. 
Hon säger då men lilla gumman du kan komma till mig klockan ett i morgon så får du gråta då.. Samtalet avslutades rätt snabbt därefter eftersom jag var hos en underbar vän och min sjukgymnast tyckte att jag skulle bara ha kul där idag och att vi skulle ta det tråkiga i morgon. Så det är det som står på mitt schema idag, önska mig lycka till!
Vill passa på att tacka Malin som har varit så underbart snäll och fixat felet i bloggen! Tusen tusen tack! Blir jätte glad om ni sätter en liten kråka eller trycker på bloglovin knappen uppe till vänster om ni gillar bloggen! Är så kul att få respons på mina tankar och funderingar!
Min lilla rara gumma.. tårarna rinner hos mig med! Det är inte rättvist att leva ibland. Det kan vara ett rent helvete milt sagt. Så jag hoppas att mötet idag med sjukgymnasten kan lätta något. Skönt att du bestämde dig för att berätta om benet!! STORA PLUS till dig!! Fortsätt så, de är där för DIN skull. För att DU ska bli så BRA som möjligt igen! De tycker inte du är jobbig när du klagar, för du klagar ju inte. Du är ju bara ärlig och det är en helvetes stor skillnad! (ursäkta språket!) Tänker massor på dig och hoppas det vänder snart! Nu ska jag till sjukhuset igen efter semestern, back to work som du skrev. Många kramar! Ps. kan du inte få sömn tabletter????? det kan vara bra ibland faktiskt, det har hjälpt mig! Så att man spränger den där onda spiralen! Tänk på det!
Tycker om att läsa din blogg och följa hur du har det. Men framför allt så är det härligt att läsa att du verkar ha så många som verkligen bryr sig om dig, för det måste man ha för att bli bättre. Hoppas innerligt att du ska bli bättre snart, ingen förtjänar att må så dåligt. Skönt att du verkar ha fått en så bra sjukgymnast också :)
KRAAM!
Du har en BRA sjukgymnast. De som de ska vara. Har likande kontakt emd min har haft henne i 10 år (Fick henne när jag var gravid och hade svåra foglossningar)
De bra du börja släppa masken med och erkänna hur jobbigt de är de gör vägen sen lättare för dig. Lycka till nu!
Oj vad jobbigt du har det. Jag hoppas att det snart vänder och att du börjar må bättre. Det går upp och ner och nu verkar det som om det har gått rejält ner för dig. Hoppas att sjukgymnasten kan hjälpa dig så det i alla fall blir drägligt. Jag var hos min osteopat i går och passade på att fråga hur det ser ut neråt dina trakter. Jag vet inte var du bor men han sa att det tidigare varit ett "vitt område" i Blekinge ohc däromkring men att det nu finns ett par stycken. En i Karlshamn och ev någon i Karlskrona, samt ett par på Öland men han visste inte hur nära bron.
Och det du skrev häromdagen med att visa sig offentligt med kragen, det var modigt och tufft av dig - själv har jag bara gjort det någon gång och med stor vånda... Bra gjort!
Jag tycker du är stark och att det är fantastiskt att du trots allt orkar blogga. Skickar med en länk till svenska osteopatförbundet, de uppdaterar sidan så det är inte mycket att titta på nu, men sen kanske det går att se var det finns osteopater någonstans?
Lycka till med alla dina jobbiga besök framöver (sjukgymnastik, rehab osv)!
Kram Annelie
Min sjukgymnast är väldigt bra. Tyvärr har jag kört allt är bra, jag är glad-stilen i flera år, så sist undrade hon varför jag var låg. Ohå,ja,ja vad knäpp jag är.
Hoppas du får prata av dig imorron mm.
Hej Anneli, Bettan, Sussi och Petra!
Tusen tack för era ord! Ja, jag har turen att många bryr sig om mig och hjälper mig genom denna situationen!
Det är ju så att man kommer i perioder tyvärr där det är tuffare än vanligt och nu är en av dom! Man är så dum mot sig själv att inte vara ärlig hur det verkligen är, men det är väl något inbyggt försvar vi har att man ska smälta in i samhället och vara så normal som möjligt!
Tack Annelie för att du kollade upp osteopaten till mig, det visade verkligen på en enorm omtanke! Jag bor i Karlshamn så det är ju nära och bra. Känner att jag måste ge rehab en chans till annars är jag inte rädd för att prova!
En stor kram till er alla!
