En Oskriven Framtid

I går var vi och hälsade på vår farmor som har flyttat in på ett äldreboende. Det är ett tufft och ledsamt steg att lämna  sitt hem för att man inte klarar att bo hemma längre rent fysiskt. Hon har fått ett jätte fint rum, med hennes favorit möbler hemifrån och massa av välbekanta kort.

När beslutet skulle tas låg hon på sjukhus och hade precis vårdplanerats var hon skulle bo någonstans och vilken hjälp som hon behövde. På eftermiddagen efter att jag hade varit på rehab gick jag upp och hälsade på henne, eftersom jag visste att det hade varit jobbigt på förmiddagen. När jag kom in till salen och närmade mig sängen såg jag hur ledsen hon var. Jag gick fram och satte mig på sängkanten för att trösta henne och kramade om henne. Hon slog upp ögonen och titttade på mig sen sa hon med en klump i halsen jag kommer aldrig att komma hem igen..

Jag kände hennes ledsamhet inom mig, eftersom bara några veckor tidigare hade jag fått lämna mitt hem för att flytta hem igen. Jag tittade henne djupt in i ögonen och sa ibland har man tyvärr inget val än att lyssna till vad ens kropp orkar. Att känna att man inte orkar eller klarar sig själv längre är jätte jobbigt den första tiden innan man anpassar sig till sin nya vardag och något som gör en väldigt ledsen. Tro mg för jag vet hur det känns..

Vi satt tysta en bra stund och funderade båda två på varsit håll vilken ny vardag som väntade var och en. Vet inte om det kändes lättare för henne efter det att veta att hon inte var ensam om att känna så, för hon lyste upp och kramade mina händer hårt precis som en viss börda från hennes hjärta hade lättat! Att packa ihop sina saker och på något sätt rasera något som man själv hade byggt upp är fruktansvärt. Jag trivs bra hemma nu, men det är något fel när de ska behöva få hem en 23 -årig dotter igen som har bott själv i 1,5 år. Eller vad tycker ni?