Äntligen ska jag få tillbringa natten i min egen säng..
Ända sedan olyckan har jag fått bo hemma hos mamma och pappa, eftersom jag varken ha haft pengar eller kunnat av självständighets själ bo i min egen lägenhet. Lägenheten sades upp i februari och mina möbler har sedan dess stått i en lagerlokal med en presening över sig och mina saker har legat nerpackade i flytt kartonger. Folk som har kommit på besök hos oss har inte sett att jag har bott hos mamma och pappa, eftersom det inte har funnits några spår av mig förutom mina kläder i en gardrob. Det är ingen som har hindrat mig från att plocka fram mina egna saker och slå mig till ro, men jag har inte velat.. Mitt liv skulle ju inte bli såhär, kunde bara inte att acceptera att det var så det skulle vara.
I maj hade jag äntligen landat någerlunda i hur det är just nu och att jag måste acceptera det för att kunna kämpa för att bli bättre och inte för att få tillbaka mitt gamla liv. För hur bra jag än blir kommer jag aldrig att bli densamma, nya erfarenheter och hinder man stötter på i livet formar en människa till den man verkligen ska bli och vara.
Det var först efter den insikten som jag kände att jag verkligen var redo att bosätta mig hemma psykiskt och inte bara fysiskt igen för ett tag för att få lite lugn och ro i själen. Mitt gamla rum blev då mitt eget igen och de sakerna som låg mig varmt om hjärtat kom upp igen och det blev mitt lilla kryp in. Jag har sovit i mitt gamla säng som jag hade när jag gick på låg och mellanstadiet ett tag nu och det har inte varit så bra för min nacke. Har varje morgon vaknat stel som en pinne och med en smärta som påminner om tusen nålar som bara trycks in i huden Så idag har Ida och mamma gjort världens insats och burit in min egen säng i mitt rum. Så snart ett år sedan allt hände ska jag äntligen få sova i min egen säng igen, vilket är en känsla som gör en alldeles varm inombords!
Vad tycker ni om min nya hemsida?
