En Oskriven Framtid

Tänk vad hjärnan kan spela en ett spratt! Efter några månader med smärta i nacke, axlar och skulderbladen började jag tycka att det var obehagligt att någon la handen på mig på de ställena. Konstigt nog hade något som skulle vara så skönt, blivit något som gjorde smärtan värre. Varje beröring känns som tusen nålar och inte bara som en klapp på axeln. En kram som ska vara en underbar gest gör att man lider i tysthet!

När jag började smärtthanteringskursen på rehab fick vi fysiologiska förklaringar till vad långvarig smärta för med sig! En av dem var just det här med att hjärnan börjar uppleva beröring som smärta och istället för att må bra hormon frisläpps skickar den signaler till hjärnan att detta gör faktiskt ont. Dumma hjärna, varför ska man förvärra en situation som redan är jobbig nog? Det bästa är att det faktiskt går att vänja hjärnan till att skicka bra signalen. Mamma har nu i uppgift att dra med en silkes sjal då och då, sedan blir det att avancera till bomullsmaterial och så vidare. Trots att det bara är silke går kroppen till försvar och spänner sig då något nuddar vid min kropp..

Vill inte att folk ska sluta krama mig eller sluta beröra mig på något sätt, eftersom att även om det gör ont mår jag bra psykiskt när någon ger mig en kram. Det är lika viktigt det, se det som att ni är en del i min rehabilitering och att det i slutändan blir något positivt igen!

Hoppas att ni ger mig en stor kram nästa gång ni ser mig!