En Oskriven Framtid

Under mitt första besök hos arbetsterapeuten ställde hon en fråga, hur är din inställning till hjälpmedel? Funderade en liten stund och svaret blev det är klart jag inte tvekar att använda ett hjälpmedel om jag behöver det eller de förenklar min vardag! Trodde verkligen själv på detta argument mer än någon annan!

När väl första dagen kom då jag skulle använda min handikapp anpassade skärbräda för en arm, var det ändå med en stor klump i magen. Allt var helt plötsligt inte så enkelt längre att man kunde använda alla redskap i köket oavsett vems kök man befann sig i. Dessa tankarna försvann dock rätt snabbt när jag insåg hur fantastiskt bra den var och hur den skapade förutsättningar för mig att lyckas i köket och bli mer självständig. Helt plötsligt kunde jag stolt visa upp en paj som jag hade bakat helt själv. Normalt sett är det kanske inget jag hade gett mig själv en guldstjärna för, men nu gjorde jag det med tårar som var på väg att rinna över ner för min kind.

Min avlastningskudde var ett säkert kort, som det inte fanns någon tvekan om att inhandla till soffan efter att ha blivit helt förälskad i den på rehab. Kände inte samma ångest som inför skärbrädan, var det kanske för att det egentligen kallades amningskudde och inte var under rubriken hjälpmedel eller var det som jag hade anpassat mig?

För mig var ordet hjälpmedel när jag var frisk en självklarhet att man skulle ha rätt till om man behövde det och absolut inget man skulle skämmas över. Trots den synen blev det något ångestladdat när jag själv behövde. Från början tror jag att mycket hade att göra att jag inte accepterade skadan fullt ut och jag hade en konstig ide att om jag började använda det var detsamma som att acceptera att det skulle vara så här för all framtid.



Mitt senaste tillskott i min hjälpmedelssamling är en stödstol som jag använder när jag arbetar i köket, kammar ut mitt hår eller sminkar mig. När jag skulle inhandla denna stol trodde jag att jag hade kommit längre i processen än vad jag i själva verket hade gjort. Hela natten innan jag skulle få låna hem stolen kretsade tankar vilka gömställen som fanns att gömma den på då jag inte använde den. Som tur väl fick jag ha stolen hemma på prov en vecka och jag kände verkligen hur mycket energi och kraft jag sparade under den veckan. Jag måste säga att jag älskar min stol och det är inte någon som har undrat varför jag har den!


Igår innan vi körde från Örebro var vi inom hjälpmedelsbutiken Varsam för att prova lite små hjälpmedel som jag har kikat in i deras katalog. Det blev inhandlat en ny sax, ett extra grepp för att öppna kapsylflaskor, öppna burkar, hållare till tandborsten för att ta på tandkräm med mera. Kändes riktigt bra denna gången, även om jag köpte konceptet på vissa grejer kunde jag ändå inte förmå mig att tänka mig använda vissa saker. En bit på vägen har jag ju i allafall kommit i min process att smälta att jag kanske behöver lite hjälp på traven för att klara min vardag!

Vet att det låter löjligt hela inlägget, men jag tror att alla människor strävar efter att passa in i samhället och man vill vara så "normal" som möjligt! 
Men vad är egentligen normalt?