En Oskriven Framtid

Efter att jag hade blivit skadad kände jag mig väldigt ensam i min situation, även om många försökte förstå och var helt underbara mot mig så förstår man nog inte hur det är fullt ut från man är i en liknande situation. Helt plötsligt kände jag att jag inte var som alla andra längre, utåt sätt var det ingen som såg något annolunda men inom mig kämpade jag dagligen med att ha ont och med min arm. 

För att träffa andra skadade gick jag med i föreningen RTP (riksförbundet för trafik och polioskadade). På deras hemsida fanns ett diskussions forum för medlemmar, jag tog chansen att skriva om min situation för att få lite hjälp på vägen och bara prata av mig. Jag fann mycket mer än det, efter att ha berättat om min situation fick jag kontakt med två personer som idag står mig nära. Sedan dess har det blivit massa mail och telefon samtal och trots det att man aldrig har träffats känns det som man är väldigt nära varandra! Man kämpar för samma sak om att få tillbaka ett meningsfullt liv.

En av dom är en ung wiplashskadad tjej som bor i Örebro och drömmen har länge varit att vi skulle träffas! Det har tyvärr inte blivit som vi ville i våras på grund av min rehabilitering och svårigheter att ta oss till varandra bägge två. Båda har svårt att åka långt med våra nackar och att åka tåg eller buss är oftast väldigt tröttsamt med många byten.

Nu har mamma och pappa gjort drömmen möjligt och på söndag ska vi åka till Örebro och jag ska träffa P. Jag kan nästan inte tro det är sant och kommer nog inte göra det förrän jag står där framför henne. Innan söndag ska vi vara två nätter i Linköping för min syster har en vän som bor där. Ska bli så otroligt skönt att bara komma iväg och på något sätt fly verkligheten för några dagar, bara ha semester!