En Oskriven Framtid

Igår fick jag en fråga i en kommentar om hur olyckan gick till. Blir jätte glad när ni frågar eller bara skriver en kommentar, för jag delar gärna med mig av det jag har upplevt / upplever. 

Fredagen den 3 oktober 2008 kom jag körande på E22 (hastighetsbegränsning 110 km) och hade precis kört av vid en avfart mot Karlshamn. Hade stannat vid stoppskylten för att köra ut på en 90 väg när jag helt plötsligt hörde en smäll och hur bilen tog ett skutt ut över 90 vägen. Jag fattade först inte vad som hade hänt och som tur väl var kom det ingen bil och körde mig i sidan av min bil. Det var verkligen ödet för den vägen är starkt trafikerad av lastbilar. När jag väl hade samlat mig såg jag att jag hade mittrefugen mitt framför ögonen och förstod jag att jag var tvungen att få in bilen åt sidan. Vet inte riktigt hur allt gick till för minnena från den stunden är bara svart!

Nästa bild jag har av händelsen är att jag står inne vid kanten med bilen och att en kvinna knackar på min ruta. Hon öppnar dörren och frågar på lite knaglig svenska hur gick det?  Det ända jag kunde få fram var fan min nacke. Jag kände att något hade hänt, men då hade jag inte ont någonstans. Helt plötsligt försvann kvinnan som hade kört på mig och med lite vingliga steg klev jag ur bilen för att se vad hon blev av.

Det var först när jag fick se hur min bil såg ut som tårarna kom forsande ner för min kind. Sen tittade jag på hennes bil och det syntes ingenting, nu i efterhand är det inte så konstigt imed att hennes bil var en stor Van och jag körde en Ford escort från 87. Jag fattade rätt snabbt att detta fixar jag inte själv, därför ringde jag min pappa och syster som kom ut till platsen. Kvinnan hade ringt polisen men hon påstod att de hade inte tid att komma ut och därför körde pappa, jag och den holländska kvinnan in till polisstationen för att få hjälp med en anmälan och att fylla i skadeblanketten.

På polisstationen stelnade nacken mer och mer och smärtan blev värre och värre. Efter det besöket skjutsade syrran in mig till akuten där jag fick göra en röntgen för att se så att det inte var en skelettskada. Plåtarna visade inget och jag blev hemskickad med att det var en trolig wiplashskada och en massa olika smärtstillande tabletter. Läkaren sa av 90 % av fallen går det över inom tre månader, du ska inte vara orolig.

Helgen som kom var ett rent helvete med smärta dygnet runt och tillföljd av det stor sömnbrist. Alla tabletter gjorde mig helt drogad och det kändes som om man hela tiden gick i en dimma. Fyra dagar efter olyckan började det att kännas konstigt i min höger arm, det kändes som att den sov mer och mer och myrkrypningarna blev värre och värre. Trodde först att det var övergående, eftersom sjukgymnasten som jag hade sökt upp efter olyckan hade sagt att fingrarna kunde domna ibland. Dagarna gick och krypningarna fortsatte, känselbortfallet i armen ökade och funktionen i handen avtog mer och mer. Efter samtal med sjukgymnasten skickade han mig till min husläkare. Distriksläkaraen skickade mig åter till akuten när jag berättade om mina symtom och jag fick återigen sitta ner och vänta i ett kalt väntrum. Denna gången fick jag träffa en ortoped som skickade mig till magnetröntgen. Några dagar efter undersökningen ringde ortopeden upp mig och sa att det var ingen diskbråck så det går inte att operera. Efter det skickade han en remiss till rehab för att träna upp armen och nacken och sa att det inte fanns mer att göra.

Efter att ha väntat på tid till rehab i 4 månader kom jag äntligen dit, där upptäcktes att jag även var svagare i min vänster och mitt höger ben. Det var då jag började min resa för att få tillbaka kontrollen över min kropp och framtid igen! Hoppas att ni följer med på min resa!