En Oskriven Framtid

Efter många turer med försäkringskassa så är jag nu med i deras system och har fått en handläggare. Förvisso har jag aldrig träffat henne, men idag är det alltså dags. Klockan ett idag är det dags för avstämningmöte på smärtrehab för att lägga upp lite framtidsplaner. Som tur väl har jag Monica, sjuksköterskan på rehab vid min sida som kan stötta och hjälpa mig med att få fram det jag vill ha sagt om jag tappar tråden. Förutom att vi ska delta på mötet så ska även min läkare på rehab och en man från arbetsförmedlingen vara med.

Under hösten har jag och Monica diskuterat och funderat över vad jag skulle kunna arbeta med i framtiden och hur vi skulle lägga upp det för att det ska bli så bra som möjligt i framtiden. Det som jag känner är viktigast är att vi tillsammans på mötet hittar ett koncept som fungerar på lång sikt, eftersom jag är så ung vill jag arbeta tills jag är pensionär när jag har väl har fått det att fungera igen. Det känns viktigare att rehabiliteringen både den medicinska och arbetslivsinriktade får ta den tiden den behöver för att det ska kunna hålla sen. Jag tror att grunden måste vara stark för att den inte ska raseras under livets gång, självklart blir man aldrig färdig med sin egen rehabilitering utan den pågår hela livet genom att man får olika erfarenheter.

Jag är bara så rädd att försäkringskassan och arbetsförmedlingen ska köra över mig imorgon och tvinga mig att börja arbetspröva tidigare än vad jag klarar av. Jag vill börja gå på studiebesök när det nya året börjar, men jag orkar inte ha några krav på att prestera på en arbetsplats ännu genom arbetsprövning. Man måste ju först veta vad som skulle kunna fungera...

Eftersom jag aldrig har varit på sådana här möten innan och bara hört massa negativt om det, får jag bara en stor klump i magen av bara tanken. Tänk om dom inte ser mina problem utan bara kör över mig...