En Oskriven Framtid

Vilken morgon säger jag bara, det funkar inte att gå upp klockan sju för min kropp längre. Sedan olyckan har jag blivit väldigt sömnkrävande och behöver åtta timmar minst för att fungera någerlunda i allafall. I morse hade jag inget val än att stiga upp för klockan kvart i åtta skulle jag vara på sjukhuset och göra en magnetröntgen.

Jag brukar inte vara rädd för att göra olika undersökningar, tror att det beror på att man på något konstigt sätt ha blivit van vid det. Förutom denna gången när jag skulle in i den förbannade tunneln igen, tror att min skräck beror på att jag var så nyfiken förra gången då jag gjorde denna undersökningen och att jag tittade upp i taket inne i tunneln och insåg att taket nästan rörde vid min näsa. Jag har inte klaustrofobi i vanliga fall, men just i sådan situation kommer paniken omedvetet stigande.

Det var inte mycket mer att be för än att göra det en gång till för att försöka få en förklaring till varför min arm beter sig så här. Mamma var så snäll och följde med som ett moraliskt stöd även om hon bara kunde sitta i väntrummet. Jag hann inte mer än att sätta mig förrän jag blev uppropad av en man, han förklarade att det va han som skulle göra undersökningen och att den skulle ta ca en timme.

Jag lämnade ifrån mig frågeformuläret med olika frågor om jag hade metall i kroppen, med risk för att fastna i apparaten om man hade det. Det måste ju vara något sånt eftersom hela apparaten är något magnetfält. Som tur väl var så hade jag nej på alla mina svar och han såg nöjd ut. Han bad mig klä av mig i ett litet bås och sen gick han in i ett annat rum. Själv stod jag kvar bakom draperiet och funderade hur jag skulle få av mig strumporna själv. Efter mycket ansträngning lyckades jag få tag i en liten bit av strumpan vid stortån med den andra foten och kunde därefter trampa av mig sockan. Sen var det dags att ta på sig det stora skynket till rock, jag säger bara det visst ska det passa alla men någon måtta får det allt vara. Skjortan var så stor att uringningen kom så långt ner att det ena bröstet nästan kunde leta sig ut. Det fanns inget annat att göra än att hålla ihop skynket med ena handen på väg in mot den stora tunneln och kameran.

När jag hade lagt mig ner frågade han om jag ville lyssna på radio eller cd skiva, jag svarade att jag ville lyssna på en musikkanal på radion och att ljudet skulle vara högt så jag slapp oljudet från kameran. Han lovade att fixa det och gjorde sig beredd att sätta en bur till mask över mitt ansikte och hals. De var tydligen inte det lättaste och han fick försöka några gånger innan den satt rätt. Innan han gick så sa han nu måste du försöka att ligga helt stilla i 50 minuter. Jag lyckades ligga helt stilla för bildernas kvalite blev tydligen bra sa han, även om jag inte själv trodde att jag hade gjort det mot slutet. Efter att ha legat i samma ställning i en halvtimme kände jag att jag fick mer och mer ont i nacken, så till slut kändes det nästan som jag skakade av att det gjorde så ont.

Inte nog med detta, den där musiken som skulle spelats blev till tre låtar på 50 minuter. Han hade nämligen satt på p4 och där är både nyheter och sport x 2 den stunden jag lyssnade. Men men nu är det i allafall gjort och nu blir det bara vila för mig resten av dagen för detta tog hårt på min lilla kropp!