En liten grå mus...
I morgon börjar en ny vecka med nya utmaningar och en fortsatt kamp för att få livet att fungera igen. På schemat står bassängträning, massage, möte med arbetsterapeuten och bildterapi, samt att min älskade mamma fyller år på tisdag.
Nästa vecka är även en speciell vecka som jag har bävat inför sen i somras så fort bara tanken har kommit upp. På lördag den 3 oktober klockan fem över elva är det exakt ett år sedan olyckan som förändrade mitt liv inträffade. Vet inte hur jag kommer reagera den dagen, kanske mycket eller kanske inte alls. Men just nu när jag tänker på det infinner sig en stor klump i magen av bara tanken på den dagen.
Som jag har skrivit innan så är september en månad med många födelsedagar, därav även många fester att gå på. Det är verkligen något som jag ser framemot och som jag längtar med glädje till innan, så i helgen var det dags igen att fira min morbro, med fru och min kusin. Det som dock har förändrats sen innan olyckan är att det är väldigt krävande med sådana tillställning och vissa situationer förknippas med något jobbigt istället för enbart kul. Den situationen som jag tänkte på var när man sitter och äter och alla pratar i munnen på varandra om olika saker! Saken är den att min hjärna inte hänger med att fokusera på olika samtal samtidigt som man har kunde innan, man har kunnat prata samtidigt som man har lyssnat med andra örat vad dom andra på andra sidan pratar om, Redan vid första meningen tappar min hjärna fokus och jag sitter där och ser glad ut men fattar inte vad samtalet handlar om, det är då den där berömda masken kommer in och då man bara hoppas på att man svarar rätt om någon frågar något. Så nu är man bara en liten grå mus som sitter på en stol och som inte säger så mycket under en sådan middag med många personer, men som förvandlas till en färgglad mus som kan prata på bra och som syns när det bara är en person framför mig eller jag pratar och resten är tyst. Jag är inte en sådan person som har svårt att delta i olika samtal, men i sådana sammanhang gör min skada mig till någon som inte jag är....
Nästa vecka är även en speciell vecka som jag har bävat inför sen i somras så fort bara tanken har kommit upp. På lördag den 3 oktober klockan fem över elva är det exakt ett år sedan olyckan som förändrade mitt liv inträffade. Vet inte hur jag kommer reagera den dagen, kanske mycket eller kanske inte alls. Men just nu när jag tänker på det infinner sig en stor klump i magen av bara tanken på den dagen.
Som jag har skrivit innan så är september en månad med många födelsedagar, därav även många fester att gå på. Det är verkligen något som jag ser framemot och som jag längtar med glädje till innan, så i helgen var det dags igen att fira min morbro, med fru och min kusin. Det som dock har förändrats sen innan olyckan är att det är väldigt krävande med sådana tillställning och vissa situationer förknippas med något jobbigt istället för enbart kul. Den situationen som jag tänkte på var när man sitter och äter och alla pratar i munnen på varandra om olika saker! Saken är den att min hjärna inte hänger med att fokusera på olika samtal samtidigt som man har kunde innan, man har kunnat prata samtidigt som man har lyssnat med andra örat vad dom andra på andra sidan pratar om, Redan vid första meningen tappar min hjärna fokus och jag sitter där och ser glad ut men fattar inte vad samtalet handlar om, det är då den där berömda masken kommer in och då man bara hoppas på att man svarar rätt om någon frågar något. Så nu är man bara en liten grå mus som sitter på en stol och som inte säger så mycket under en sådan middag med många personer, men som förvandlas till en färgglad mus som kan prata på bra och som syns när det bara är en person framför mig eller jag pratar och resten är tyst. Jag är inte en sådan person som har svårt att delta i olika samtal, men i sådana sammanhang gör min skada mig till någon som inte jag är....
Kommentarer
Postat av: Petra H
Jag hatar att vara den där grå musen som man egentligen inte alls här.. Något jag inte alls vant mig vid än och jag vill inte göra det heller... oo.. Årsdagen.. det är nog en dag du tyvärr alltid kommer att minnas, datumet alltså, själva olyckan brukar alltid bli som ett svagt minne bara.. Snart är det min "årsdag" också, den 29 okt. fast mera 7 års dag... Ingen annan tror nog att den dagen fortfarande ger mig en klump i magen, men det gör den.. Konstigt det där. Ville i alla fall med dessa ord bara visa att jag ännu en gång vet precis hur det känns vännen.. Måste sluta nu är så snurrig... Många kramar till dig!!!!!!
Trackback
