Jag vill bara...
Idag är en sån dag då tankarna snurrar lite extra och då jag bara är trött på detta som kallas mitt nya liv. Vill klara mig själv, vill inte vara beroende, vill inte gå överallt utan kunna ta mig dit jag vill själv genom att köra min och syrrans bil, vill kunna välja mat efter vad jag är sugen på och inte vad jag klarar av att fixa ihop eller öppna.... Det är så mycket jag vill ha tillbaks!
Har en underbar syster som hjälpte mig att duscha i morse, men det är något som känns fel. Detta är något som jag ska klara av själv, jag vill ta schampo och balsam i håret själv och ta i det som jag brukar göra och skölja ur det. Jag är så otroligt tacksam över att folk hjälper mig ändå finns där en sån otrolig längtan att få göra det på mitt sätt och en känsla av skam att jag inte klarar en sån banal sak själv. Jag vill kunna göra i ordning mitt hår själv och sätta upp det som jag vill och på mitt sätt, precis som jag brukade göra...
Jag vill kunna köra igen, jag har en bil som bara står och väntar på mig. Det är Idas bil med och hon sköter om den bra! Det är med blandade känslor som jag vill sitta där i förarsätet, en del av mig förknippar den känslan med att vara självständig igen och en annan del av mig känner bara hur det knyter sig i magen av skräck för att komma ut i trafiken igen. Tänk om något händer igen....
Jag vill orka igen, slippa se ut som en zombi på alla kort som tas med stora trötta påsar under ögonen och ett likblekt ansikte. Jag vill slippa ha stor förbrukning på conseler för att försöka dölja lite av den synliga tröttheten. Jag vill orka leka mer med min katt och fara upp och ner på golvet.
Jag är trött på att ha en arm som bara hänger vid min sida och ständigt är ivägen istället för tvärtom. Det är många tankar som snurrar runt om vad som ska hända med den efter samtalet med läkaren igår. Jag känner bara att snälla lilla armen börja göra som jag säger nu för jag är jäkligt trött på dig.
Snälla låt det bara bli bättre nu!
Har en underbar syster som hjälpte mig att duscha i morse, men det är något som känns fel. Detta är något som jag ska klara av själv, jag vill ta schampo och balsam i håret själv och ta i det som jag brukar göra och skölja ur det. Jag är så otroligt tacksam över att folk hjälper mig ändå finns där en sån otrolig längtan att få göra det på mitt sätt och en känsla av skam att jag inte klarar en sån banal sak själv. Jag vill kunna göra i ordning mitt hår själv och sätta upp det som jag vill och på mitt sätt, precis som jag brukade göra...
Jag vill kunna köra igen, jag har en bil som bara står och väntar på mig. Det är Idas bil med och hon sköter om den bra! Det är med blandade känslor som jag vill sitta där i förarsätet, en del av mig förknippar den känslan med att vara självständig igen och en annan del av mig känner bara hur det knyter sig i magen av skräck för att komma ut i trafiken igen. Tänk om något händer igen....
Jag vill orka igen, slippa se ut som en zombi på alla kort som tas med stora trötta påsar under ögonen och ett likblekt ansikte. Jag vill slippa ha stor förbrukning på conseler för att försöka dölja lite av den synliga tröttheten. Jag vill orka leka mer med min katt och fara upp och ner på golvet.
Jag är trött på att ha en arm som bara hänger vid min sida och ständigt är ivägen istället för tvärtom. Det är många tankar som snurrar runt om vad som ska hända med den efter samtalet med läkaren igår. Jag känner bara att snälla lilla armen börja göra som jag säger nu för jag är jäkligt trött på dig.
Snälla låt det bara bli bättre nu!
Kommentarer
Trackback
