En Oskriven Framtid

Innan ni säger något vill jag bara påpeka om att jag jobbar på det och har faktiskt blivit bättre på att lyssna på vad min kropp orkar och inte vad hjärnan vill. Igår såg jag en annons i tidningen om blekingelunken som skulle gå av stapeln i Nytorpet idag med start mellan tio och tolv. Jag fick genast lite flashbacks sen jag gick i skolan och man var tvingad och gå den här rundan varje år. Vi kan väl säga att just det här med promenader har förändrats från ett tvång till något behagligt och skönt de senaste åren. 

Trots att jag hade varit i väg igår kväll och var rätt trött föreslår Therese att vi kanske ska gå Blekingelunken idag, den är ju bara 6 km. Jag ser hur mamma vänder huvudet mot mig i soffan och tittar mig djupt in i ögonen och säger Therese orkar du verkligen gå 6 km.  Trots att jag känner att min kropp skriker nej kommer ett ja ut ur min mun och jag får genast en känsla av hur kul detta ska bli. Jag drar på mig gympabyxorna, en varm tröja, regnjackan och laddar fickorna med astmamedicin och mobiltelefon och sen sätter vi oss i bilen.

När vi har betalt startavgift och fått våra tipsfrågelappar bar det iväg ut i skogen. Första km gick jätte snabbt, den andra lite saktare och vid den tredje km kom alla jäkla stockar och trädrötter i marken. Både jag och mamma konstaterade att balansen var mycket bättre nu och att jag hade blivit säkrare på ostadiga partier, nästa steg är dock att jag ska sluta titta ner i marken hela tiden vilket är förödande för min nacke. Påväg mot den fjärde km började jag känna hur benen bara gick på automatiskt utan att jag styrde dom och att kroppen hade gått från att vara spänstig till en mer säckliknande form.

Efter den fjärde km konstaterade jag att jag inte trodde att 6 km var så långt som det var och att de två km som var kvar kändes som 10 km. Det fanns ingen anan utväg än att haka på mamma i handen för att få lite snålskjuts om jag inte ville tillbringa natten på en stubbe ensam i skogen. Tror aldrig jag har blivit så glad av att sätta mig i bilen som när vi kom tillbaks och resten av eftermiddagen har spenderats i soffan. En tupplur var på plats när jag kom hem och först då tänkte jag att varför lyssnade jag inte på kroppen denna gången!!!!