En Oskriven Framtid

Vem har inte hört ordspråket, vill du bli fin får du lida pin? De flesta har nog hört det någon gång! Första gången jag hörde det var nog när mamma skulle borsta håret och sätta upp frisyr på en när man var mindre, man gnällde och gnällde för att man var håröm och tillslut kom de här orden för att man inte skulle klaga.

Idag är det i allafall dags att slinga håret och klippa sig igen, snacka om att 12 veckor går snabbt. Tre månader har flugit iväg och man börjar fundera på allt som man har gjort under den tiden. Ordspråket ovan stämmer väldigt bra överens med hur det känns när jag ska gå till frisören. Innan olyckan tyckte jag bara att det var mysigt att gå till frisören och bli ompysslad men nu har det bytts ut mot en kamp mot ökad smärta. För hur skönt jag än tycker att det är att gå till frisören så har det blivit väldigt jobbigt!

Ni förstår med en nacke som inte går och styra så hänger huvudet med varje borst tag genom mitt hår och det slungas framåt och tillbaka. Sen är det dags för att tvätta håret i ett sådant fat som börjar vid nacken, men kruxet är att jag inte orkar hålla emot huvudet mot handfatet. Därför lägger jag all min tyngd på det, vilket innebär att det hela tiden flyttar sig. Så det är som rena katt och råtta leken att tvätta håret för frisören, för det gäller verkligen att jaga håret. Den tredje grejen som är väldigt ansträngande för nacken är allt sittande, det tar ju nämligen en stund hela denna processeduren.

Trots allt detta är det ändå värt att få känna sig fin i håret när man går ut där ifrån, för som sagt ibland måste du lida pin för att bli fin!