Dessa vägar...
Ända sedan olyckan har jag tvingat mig själv att åka bil igen, trots rädsla att något ska hända igen. Varje gång någon bil kommer lite för nära eller i hög fart emot en, bankar mitt hjärta lite extra. När de sedan har kört förbi inser man att man har hållit andan under tiden för först då andas man ut ett långt andetag.
Nästa steg är att köra igen, vilket jag inte har förutsättningar för ännu. För några veckor sedan satt min syster fast i snön på vår uppkörsel, då tvingades jag sätta mig i förarsätet för första gången sedan olyckan. Min syster var ju tvungen att puta på bilen och jag skulle ju bara gasa, men gud vilken känsla av ångest det var att sitta där. Så många minnen som kom på de få minuter som jag satt där, tankar att det skulle smälla och att den där knuffen skulle komma! Jag har bearbetat olyckan och känner mig klar med den bilen, dock kommer ju känslorna tillbaka när man sitter i en situation som man inte har varit i sedan olyckan.
Att vara nackskadad och åka bil är ingen bra kombination, varenda gupp eller farthinder känns som tusennålar som skär in i nacken. Min familj och många vänner har lärt sig köra efter mina förutsättningar och med mjuka invbromsningar osv. Nu har dock tjärlen i marken från den hårda vintern gjort sig påmind, för igår när vi åkte till Ikea hela familjen var det som att åka på kulersten nästan hela resan. Vägarna är riktigt dåliga nu, men de flesta tänker inte på det. Ni bara observerar att den är ojämn, men funderar inte på vilken smärta den orsakar om man har någon skada eller sjukdom i sin kropp. De funderade inte jag heller över innan, man gör inte det från man hamnar i en situation där man behöver tänka på det! Jag tänker inte förorsaka upplevelser eller glädje för att slippa att åka på vägarna, men däremot tänker jag ta så stora vägar som möjligt! 
