Va en medmänniska!
Samhället har blivit så hårt på något sätt och det är därmed inte så vanligt att man ställer upp och hjälper en främling. När min olycka hände blev jag så fruktansvärt besviken på alla människor som bara saktade in förbi olycksplatsen och bara stirrade utan att någon stannade och frågade om jag behövde hjälp.
Fast i förra veckan blev jag faktiskt bevisad motsatsen! Jag hade precis varit inom Ica i stan och handlat några grejer och stod i kassan och skulle betala. Efter några kunder före mig var det äntligen min tur, så jag tog upp min lilla portmonä och betalade med kort. Det här momentet att betala är väldigt stressigt för mig, för det tar nämligen en stund innan jag har fått upp och ner mitt kort osv, så tillslut har man bara en kassörska som stirrar på en att man ska skynda sig. Detta hände här med, men till råga på allt rullade hon inte ner mina varor ner för rullbandet utan la dem uppe vid kassapparaten. Jag försökte arbeta så snabbt som möjligt för att de andra skulle komma fram, men kände mig ändå stressad.
Precis när jag hade fått ner min plånbok sa damen bakom mig, Jag förstår precis hur du har det och började hjälpa mig att packa ner mina varor. Så himla gulligt! Tänk att en sådan liten handling kan förgylla dagen för den människan som blir hjälpt! Det konstigaste var ju att inte kassörskan erbjöd sig att hjälpa till när det var hon som var irriterad!
Jag har nämligen inte riktigt kommit så långt i min acceptans av handikappet att jag vågar be en främling om hjälp, det är mycket lätttare med någon som är väldigt nära. Därför är det fortfarande skönt om det är någon som frågar mig och inte tvärtom.
