En Oskriven Framtid

Ibland vill man bara vara liten igen...
Då var ens största bekymmer vilken leksak man skulle leka med och alla stora beslut bestämdes av någon annan. När man var ledsen kunde man få krypa upp i ett knä för att få tröst och efter det var allting bra igen.

När man är vuxen fungerar inte livet så, då måste man ta alla beslut själv och bekymrena är oftast större. Jag vet att jag inte är ensam och att jag har många underbara människor runt omkring mig, som ger mig mycket energi, glädje och tröst! De är alla ni som gör att allt känns värt att kämpa för och gör att man tar sig igenom även en dålig dag. För livet går upp och ner för alla, men man har det jobbigt i olika perioder. Ibland tycker man vissa människors liv bara rullar på av lycka, men man glömmer bort att man inte alltid ser eller vet allt.

Det är ju ingen som ser på mig att jag har ont om jag håller uppe en glad fasad, fast tittar du lite närmare så ser du att kanske inte allt stämmer överens med det du ser vid första anblicken. Vid närmare granskning ser du helt plötsligt att höger armen bara hänger, att jag vrider på huvudet och håller vänster armen bakom nacken, att ögonen är smala och lite röda runt omkring osv. Då helt plötsligt få du veta att armen är förlamad och att det är därför den hänger, att jag vrider och håller armen vid nacken för att det gör så förbannat ont att jag inte kan ha nacken rakt och att ögonen är små och röda för att jag är så trött.

När man lever med ständig smärta har man bra eller dåliga dagar, beroende på vad man gjort och inte gjort. Ibland kan man inte alltid styra det och ibland väljer man att ta konflikter med sin egen kropp. I lördags gjorde jag ett val att gå på en väns bröllop och jag visste att jag skulle få böta för det rent smärtmässigt, men det var värt det. Det jag inte hade räknat med i tabellen var att jag skulle på undersökning i Jönköping i måndags vilket innebar 6 timmar i bil. Detta är behandling som jag vill och måste göra, men ändå känns det så hårt när man straffas så enormt för det. Ända sen i tisdags har det känts som jag gått i en dimma då smärtnivån har varit fruktansvärd. Idag är tredje dagen det är så här och jag känner hur paniken sprider sig i kroppen över att det inte vänder, men innerst inne vet jag att det bara är att härda ut. 

Ändå önskar jag idag att jag var liten igen och att man bara fick krypa upp i mammas eller pappas knä igen och bara gråta så att tårarna forsar, för att sen problemet bara skulle försvinna.....