En Oskriven Framtid

Vet att ni är många som undrar hur det gick i Jönköping igår och nu har jag samlat ihop lite krafter till att skriva om besöket! Som ni vet åkte jag och mamma upp redan en dag innan för att det inte skulle bli så många mil på en och samma dag, vilket funkade bra. Man blev inte lika stel i ryggen och man besparade kroppen från en total utmattning samma dag som jag skulle göra blockaden.





Klockan halv tio igår var det dags att lägga den första provblockaden i nacken. Det hela började med att en jätte trevlig undersköterska kom och hämtade oss i väntrummet och förklarade hur allt skulle gå till en gång till, även då läkaren hade berättat det förra gången var det bra att få höra det två gånger! Efter det gick vi in till operationsavdelning där jag fick byta om till en operationsskjorta, mössa och tossor innan vi vandrade vidare in till operationssalen och lämnade mamma i väntrummet. Inne på operation hälsade min läkare välkommen och började med att förklara att han hade med sig en annan läkare som skulle läras upp i denna metoden, därför var hon med och skulle träna på att ställa in röntgen apparaten rätt. När presentationen var klar fick jag krypa upp på operationsbordet och lägga mig på min vänstra sida, när jag hade lagt mig till rätta fällde läkaren som gick jämte ner röntgen apparaten över nacken och ändrade ställning på mitt huvud tills det blev en tydlig bild på facettlederna.

När det var klart märkte min läkare ut var han skulle göra insticken och bad mig att ligga så stilla som möjligt. Undersköterskan som hade hämtat mig gick då och ställde sig vid min sida medan läkaren packade upp de grejerna han skulle ha. Undersköterskan hade verkligen gått en kurs i psykologi kändes det som, för hon var verkligen en fena på att vara ett stöd och prata bort situationen lite.

Efter några minuter var läkarna tillbaka vid nacken och min läkare började att tvätta vid insticksstället och sen var det dags för stick nummer ett. Det enda jag hade i tanken just då var att försöka vara så still som möjligt, vilket faktiskt gick över förväntan. Sticket var inte så farligt smärtsamt utan det var mer när de sprutade in lokalbedövningen som det spände rejält. När det var klart var det dags för stick två och samma procedur genomfördes en gång till, innan det var klart. Jag blev nästan förvånad att det hade gått så snabbt som de faktiskt gjorde och innan man visste ordet av var det dags för lite fika. Jag och mamma konstaterade att det nog var ett sätt för att förhindra att man inte skulle svimma efteråt, då luften går ur en när det är färdigt.

Detta var det som var kvar på kvällen! 


Efter fikan var det dags att fylla i ett smärtintenstitets schema varje timme tills vi skulle tträffa läkaren på eftermiddagen igen. Sammanfattningen av hur smärtlindrad jag blev av det är att det blev bättre och smärtan sjönk till 4 ungefär på en tio gradig. Tyvärr verkar inte detta var tillräckligt för att man ska ha hittat rätt ställe och därför ska jag upp där igen i juni och då ska han testa att lägga blockaden på en annan nivå i nacken för att se om han får bättre resultat. Så i det hela vet jag bara att det hjälpte lite, men annars är vi inte mer klokare än nätr vi åkte upp. Så nu får vi hålla tummarna igen att det blir ett bättre resultat nästa gång!!!