Gotland!
Vill säga ett stort tack till er som har skrivit en liten kommentar, jag har läst alla betryggande och omtänksamma ord! Vet att ni är några stycken som har undrat om jag har läst eller inte, blir lite si och så att vara inne på nätet på sommaren. Hoppas att ni står ut ändå och finns kvar i augusti när allt börjar på riktigt igen, för då blir det mer regelbundna inlägg. Nu i semester tider skrivs endast ett inlägg när lusten och orken faller på!
På måndag åker jag tillsammans med mamma, pappa och min syster till Gotland för lite "riktig" semester. Det är först när man lämnar huset som man slipper allt, alla samtal och brev och så vidare. Då väljer man själv när mobilen ska vara på eller inte, för ibland behöver nog alla människor en liten paus från att vara nådd. Ibland önskar jag att man slapp ha mobilen med på promenaderna, men för trygghetens skull funkar inte det. Det hade annars varit så härligt att gå längs havet och bara fundera och njuta. Men det har varit för många fall för att känna sig trygg utan. En annan fördel när man åker iväg är även att man bara kan vara "Therese" inte skadade Therese. När man möter nya människor väljer du själv hur mycket av insidan du vill visa, du kan välja ut delar av en själv som du vill visa upp. Det funkar tills man kommer i situationer där ditt handikapp eller smärtgenombrott inte längre går att dölja. Efter att ha levt med ständig smärta och ett funktionshinder i snart tre år, så vet man vilka situationer som man behöver hjälp och inte. Man blir då även en jäkel på att dölja hur ont eller hur svårt man har för en sak, för ibland vill jag att ni bara ska se mig som person inte hur armen hänger eller stel jag är när jag rör mig.
I en veckas tid är vi på Gotland och jag ska bara njuta av att vara på semester som alla andra. För när alla förberedelser, mediciner och hjälpmedel är nerpackade är jag som vilken turist som helst!!!
Bon voayage (hoppas det stavades rätt)!!!!
Har läst lite i din blogg och måste säga att du är väldigt stark! Lycka till i fortsättningen, kram!
Håller fullständigt med dig angående det här med att bara få vara sig själv - och slippa framstå som sjuk eller skadad - om så bara för en kort tid. Det är så härligt att komma någonstans där ingen känner till hur man egentligen har det, bara för att kunna låtsas för en liten stund att ens handikapp inte finns och att man är som folk är mest! Ingen kan se hur ont man har och inte heller hur jobbigt det är, och då kan man få "glömma" sin smärta och belägenhet för en sekund. Och det är en viktig sekund! Man är den man brukade vara, just då och det ger en extra glädje. Människor omkring en är som speglar och man ser ibland i dem exakt hur skadad man själv är, fastän de vill en väl och finns där för en. Och mobilen kan man ju, som sagt, nästan inte vara utan; den är en säkerhet - en god "vän", som kan hjälpa en i nöden. Så det är mycket svårt att vara helt utan den.
Med hjälp av anhöriga och goda vänner önskar jag ändå att ni lyckas planera ihop massor med tillfällen då du kan genomföra roliga saker utan att behöva känna dig som någon annan än bara gamla vanliga du!
Kram, Katarina
