En Oskriven Framtid

Tro det eller ej, men jag har faktiskt bowlat. Med lite hjälp då förstås, så gick det faktiskt. Under snart tre års tid sedan olyckan har jag undvikit denna aktivitet då jag inte har trott att det har gått. För det första så har jag antagit att kloten har varit för tunga, så att det har varit svårt för mig att kasta det och för det andra har jag trott att kroppen skulle ta för mycket stryk.

Igår tog jag tjuren vid hornen och utmanade mig själv då vi var bjudna hela familjen på en bowling fest. Den första utmaningen var att hitta ett klot som var tillräckligt lätt för att jag skulle klara av att kasta iväg det. Man kan väl säga att det gick sådär med det, det lättaste klotet som fanns var nummer sju. För er vanliga så låter det nog inte så tungt, men det kan jag ju säga att det var de. Det fanns inte en chans att jag klarade av det, så därför fick jag ha stöttning under klotet när jag skulle skicka iväg det. Jag hade fingrarna i hålet och svingade iväg det, men jag hade ingen tyngd att bära upp själv då en person höll under klotet och gjorde samma rörelse som mig innan jag släppte iväg det. Tillsammans klarade vi det och huvudsaken är ju faktiskt att jag klarade det, men att jag sen bara fick 45 poäng sammanlagt var väl en annan sak. Vissa rundor var det bara rännan som gällde och andra fick jag nio poäng på. Det där med styrningen på klotet är inte helt lätt när man är två olika händer på klotet. Det hade kanske varit lättare om jag hade använt mig av en Gotlandsränna eller staket, så man inte kommer ner i rännan. Men där insåg jag att jag inte var så långt i min bearbetning av min skada som jag har trott, för jag ville verkligen inte visa att jag behövde hjälpmedel då jag bara ville smälta in och vara som alla andra.

 Jag blev alltså överbevisad på mitt första påstående i det här med bowling, men det andra blev som jag tänkte mig. För idag är det en öm Tessan i rygg, arm med mera som tar sig fram. Men det värmer i hjärtat iallafall att jag gjorde det, en utmaning avklarad även om det kommer dröja länge innan jag är tillbaka på spelplanen! Ibland får man nog inte vara rädd för att vara en panelhöna och glädjas av alla andra!